Hackkycklingens revansch

Det var den 27 februari 2010 och klockan började närma sig åtta på kvällen. Jag var på besök hos min bror som då bodde i Kristianstad och självklart drog jag med honom och hans sambo till närmaste sportbar för att se Stoke-Arsenal. När klockan närmade sig åtta på kvällen blev jag plötsligt svimfärdig och började kallsvettas – det var då Ryan Shawcross gjorde kaffeved av Aaron Ramseys högerben.

Arsenalvärlden var i chock efter att för tredje gången på fyra år sett en av spelarna i truppen bli så svårt skadad att karriären var i fara. För två av spelarna, Abou Diaby som drabbades av en fotledsfraktur i Sunderland 2006 och Eduardo som tacklades våldsamt på St Andrews i Birmingham 2008, vet vi idag att fotbollslivet aldrig blev detsamma. Aaron Ramsey verkar dock vara undantaget.

Efter att ha kämpat i motvind ända sedan den där februaridagen på Britannia Stadium har det äntligen lossnat för walesaren, och han har gått från att vara hackkyckling bland de egna fansen till att bli en av lagets viktigaste spelare på bara ett år. Ramseys vår och inledning på den här säsongen har överträffat alla förväntningar, och det finns nog ganska många före detta kritiker som numera är ganska nöjda med att ha haft fel om honom.

När 22-åringen – han är faktiskt inte äldre än så – var tillbaka efter benbrottet och på allvar utmanade om en plats i startelvan igen hade det hunnit bli 2011 och Arsenal hade sålt både Cesc Fabregas och Samir Nasri. Ramsey fick den omöjliga uppgiften att ersätta dessa spelare, och då Jack Wilshere drabbades av den skada som höll honom borta hela säsongen föll ett tungt kreativt ansvar på Ramsey. Han klarade uppgiften relativt bra inledningsvis, men hans fysik var ännu inte uppe i den nivå som krävs för att klara av det tuffa matchandet i Premier League och Champions League och formen försvann. Han fick också spela en hel del matcher som yttermittfältare, vilket var en position som passade honom mindre bra.

Det var här den kritikstormen tog sin början. Han översköljdes av sågningar och i några fall även dödshot – från de egna fansen. Det går nog inte att föreställa sig hur det känns, och jag undrar vad som rörde sig i Ramseys huvud då. Utåt visade han dock ingenting utan han borrade ner huvudet och kämpade på. Jag tror att det är den inställningen som har gett utdelning nu.

Igår svarade walesaren för en ny strålande insats, och han blev på nytt tvåmålsskytt. Han har aldrig varit en avslutare av rang tidigare, så detta adderar en ny dimension till hans spel som ytterligare stärker Arsenals offensiv. Jag hoppas naturligtvis att hans utveckling fortsätter, för då kan vi snart börja jämföra honom med Premier League-institutioner som Paul Scholes eller Frank Lampard (nej Malin, han är inte född 1986). Det är en spelartyp som har saknats i Arsenal.

I övrigt kan vi vara väldigt nöjda med Arsenal just nu. Jag ska inte gå totalt Liverpool här och börja prata om titeln bara för att vi råkar leda ligan, men det finns naturligtvis ingenting negativt med att vara med i toppen inledningsvis efter de mer svaga säsongsinledningarna vi har haft de två senaste åren. Just nu ger spelarna sig själva förutsättningar att göra något riktigt bra av den här säsongen.

Mesut Özils debut gav mersmak. Särskilt med tanke på att han hade tre assist i den första halvleken – för visst skulle Walcott ha gjort mål på de framspelningarna. Özils prestation före målkungen Girouds 0-1 var delikat, allt från nedtagningen av Gibbs långboll till den precisa passningen fram till fransmannen andades världsklass. Jag undrar hur det kommer se ut när han är mer samspelt med de nya lagkamraterna samt när han inte är sjuk…

Avslutningsvis kan vi konstatera att det råder Özilfeber i Arsenal Sweden. Den senaste souvenirordern som Jocke Lander skickade till London bestod bland annat av mer än hundra matchtröjor med Öziltryck. Det säger ganska mycket om förväntningarna som finns på tysken. Insatsen igår gjorde nog inget för att förminska dem, så det kommer nog bli fler Öziltröjor att skicka ut för Lander i höst.