Från White Hart Lane till Emirates

Tillbaka i vardagen efter att Arsenal Swedens andra medlemsresa för säsongen har genomförts kan jag konstatera att beslutet att vara ledig även på måndagen kan vara bland de bästa jag har tagit i år. Det är skönt att komma till jobbet och inte må och se ut som Vasaskeppets mindre välrestaurerade lillebror ännu en gång efter en Londonresa. Äntligen börjar nog även jag inse att jag inte är 20 längre, så en lugn söndag och måndag var precis vad som behövdes efter två inte särskilt lugna matchdagar i norra delarna av Englands huvudstad.

Jag och reseledarsällskapet i Larra Lundstedt och Jocke Lander tjuvstartade resan redan i torsdags med att hoppa på en eftermiddagskärra på Arlanda och via tåget till St Pancrass ta oss till Angel där vi hade vår bas, som så ofta numera. På kvällen tänkte vi avnjuta en bättre pizza, men det gick åt skogen. Måste ha varit första gången en italiensk restaurang inte kunde servera pizza på grund av att mozzarellan var slut.

På fredagen åkte vi till helt fel ställe. I alla fall skrek kroppen det, för vi var på väg till White Hart Lane för att hämta ut biljetterna till kvällens U21-derby. Det kändes inte alls bekvämt att gå dessa gator för första gången sedan 2001, och vad mig anbelangar får det gärna ta ytterligare 13 år till nästa besök. Larra fick något svart i blicken när Jocke tyckte att vi skulle kolla in souvenirbutiken men så rabiat att man inte ens kan kolla vad de erbjuder för prylar behöver man ju inte vara.

Jag och Jocke hade sedan målet att hitta en frisör på Blackstock Road och valet föll på Arsenal Hair Hunters ett stenkast från Gunners Bar. Det min frisör i Sverige tar 400 spänn för fixade de för tio pund, så det får sägas vara ett kap. Dessutom ska tydligen både Charlie George och Liam Brady klippa sig där. Min första reflektion på det påståendet är att Charlie George antagligen klipper sig på alla frisörskyffen med Arsenal i namnet på Blackstock Road (det finns ett gäng) om man får tro ägarna. Min andra reflektion är funderingen om man verkligen vill göra reklam för att man klipper Charlie George. Hans frisyr idag kommer antagligen inte vinna några stylistpriser om man säger så.

Nyklippta och laddade åkte vi till en pub i anslutning till Liverpool Street Station där medlemsresenärerna började samlas. Det fanns flera bekanta ansikten där, men också en hel del nya bekantskaper. Så var det på den första medlemsresan vi arrangerade för tio år sedan, och så var det denna gång.

Det hade ryktats om att det skulle vara över 20 000 pers på White Hart Lane den här fredagskvällen, men det visade sig ha varit högst överdrivet. Det var inte fler än uppskattningsvis 5000 där – vilket ändå är sjukt bra för en ungdomsmatch och stämningen var stundtals riktigt bra. Matchen var dock inte så mycket att tala om då den i praktiken avgjordes redan efter 20 minuter då Arsenals Hayden blev utvisad och Spurs fick straff. Bortdömda igen alltså (jag såg givetvis från min plats cirka 100 meter bort att Hayden var klockrent på bollen).

Efter matchen var det några småkillar från Arsenalhåll som onödigt försökte provocera fram stök, men polisen var snabbt framme och stävjade. Vi kände oss klara med White Hart Lane och tog istället bussen till Twelve Pins där resten av kvällen avlöpte under festliga former.

På lördagen var dags för resans huvudakt. Arsenal-Manchester City. Vi samlades på The York på Upper Street och bara njöt i försommarvärmen någon timme samtidigt som resans specialpin började delas ut. Därefter gick ett gäng och hjälpte till att ta emot spelarna – Arsenal var schyssta nog att erbjuda ett begränsat antal personer möjlighet att komma in i Emirates garage och se när spelarbussarna kom. Själv kände jag att det var andras tur före mig att få den typen av upplevelser så jag gick till Tollington istället.

Matchen har ni sett själva så den tror jag inte att jag behöver kommentera ytterligare. Sammanfattningsvis tycker jag dock att Arsenal gjorde en riktigt bra insats, och med lite flyt – tänk bara på Poldis chans – hade vi fått fira tre poäng. Men så blev det som bekant inte.

Efter matchen skippade jag trängseln på Tollington och gick upp till The White Swan istället, och där anslöt något senare ytterligare ett gäng från resan. Jag fick som vanligt träffa ett nytt gäng trevliga människor från hela Sverige, och det kändes trist att det var en så kort resa med få aktiviteter denna gång. Det var många jag inte hann prata med alls kändes det som.

På söndagen var det en riktig mellandag, som dessutom kom rejält av sig när nyheten om den ihjälslagna Djurgårdssupportern i Helsingborg nådde oss. Jag känner inte att jag har kunskaperna att avgöra hur de våldsamma inslagen i en annars blomstrande svensk supporterkultur ska stävjas, så den diskussionen tänker jag inte ge mig in i. Vilket kanske också är en slutsats fler borde ha dragit innan de har uttalat sig de senaste dagarna. Däremot lider jag med den drabbade supporternas familj och vänner samt med alla djurgårdare runt om i landet. Tragiken i det vettlösa våldet vet inga gränser.

Det blev en tidig kväll på hotellet efter att jag till slut fick den där pizzan, och efter Match of the Day 2 kunde jag somna och drömma om nästa Londonresa. Tur att den bara är knappa två veckor bort.