Senaste blogginläggen

Jag var less på William Gallas redan innan jag läste hans senaste attack mot Arsenal, sina lagkamrater och indirekt på alla som älskar den här klubben - vi supportrar. Nu har han dock gått över gränsen en gång för alla.

Det finns ingen anledning att gå ut med den kritik och de avslöjanden han nu har gjort. Dels borde sådant hållas inom laget och dels förstärker det ytterligare bilden av Arsenal som en klubb i kris. Om den bilden cementeras är det lätt att det utvecklas till en självuppfyllande profetia och krisen förvärras.

Gallas kritiserar sina lagkamrater för att ha för dålig inställning, samtidigt som han själv knappast föregår med gott exempel - om det inte är CL-match eller Man United som står för motståndet. Han hänger ut enskilda spelare i truppen. Han snackar mer om framgång för sin egen skull än för klubbens.

Hans egoism vet inga gränser. I ett försök att rentvå sig själv från den senaste tidens kritik hittar han en syndabock i Robin van Persie - vem skulle det annars vara? Det är ett ynkligt beteende av någon som ska vara truppens främste företrädare utåt. Det är också fullkomligt uselt ledarskap, för hur ska VP och de andra spelarna kunna respektera sin kapten nu? Om Gallas inte kan ta en konflikt utan att gå ut i pressen kommer ju ingen spelare i laget kunna lita på honom i fortsättningen, och det gynnar verkligen inte stämningen i truppen. Något som i sin tur påverkar spelet.

Att vara kapten för Arsenal brukade vara en mycket speciell roll. Legendarer som Adams, Vieira och Henry har under den senaste 20-årsperioden varit fantastiska företrädare för klubben, och har varit delaktiga i att utveckla klubben utan att för den skull rucka på traditionerna. Att vara Arsenalkapten ska vara en stor ära, men just nu håller Gallas på att degradera värdet på rollen som Arsenalkapten. En Arsenalkapten ska ha klass och bete sig  respektfullt samt inte agera på ett sätt som skadar klubben. Det borde vara uppenbart för alla, men är det inte för William Gallas.

Det känns oerhört märkligt att så totalt ogilla en Arsenalspelare som jag gör när det gäller Gallas. Jag har alltid blint försvarat de våra spelare när andra har kritiserat dem, men nu är det snarare folk som håller på andra lag som får försvara Gallas när jag diskuterar honom med mina Premier League-intresserade vänner. Jag vill inte tycka illa om någon som representerar Arsenal, allra minst klubbens kapten - men jag saknar totalt respekt för fransmannen och hoppas att han i ett första steg blir av med bindeln och i nästa får lämna klubben.

Jag förstår att det finns de som tycker att jag är väl drastisk nu och att man ska stå bakom Arsenal i vått och torrt. Men när jag ser något som skadar världens viktigaste fotbollsklubb inifrån tänker jag inte stå tyst. Kampanjen Avsätt Gallas fortsätter med oförminskad styrka.

Att hoppas på att alla Arsenalspelare kommer tillbaka friska och hela efter ett landslagsuppehåll är som att hoppas på att Mike Riley ska göra en bra insats som domare. Det låter inte alls omöjligt eller otroligt i teorin, men i praktiken kommer det aldrig hända.

Nu blir alltså Theo Walcott borta en bit in på det nya året, och det var ju ungefär det minsta vi behövde i dagsläget. Truppen är Wengers tunnaste någonsin så att tappa säsongens enda riktiga utroppstecken blir extra kostsamt. Han är en av få som kan skapa chanser ur ingenting, något som är speciellt viktigt nu när anfallsspelet kärvar ungefär varannan match.

Nu skulle man kunna rasa fram en harang om hur jävla onödigt det är med landslag i november, men det vet ju alla redan så what's the point? Någon kanske menar att han lika gärna hade kunnat bli skadad på Arsenals träning och det är ju svårt att argumentera mot. Samtidigt tror jag att intensiteten är högre och att det smäller mer på landslagsträningar, varför det är en större risk att bli skadad där än i Arsenal. I alla fall när det gäller Englands landslag.

Arsene Wenger längtar nog till transferfönstret just nu. Han måste insett att truppen inte håller i sin nuvarande tappning, utan behöver förstärkas med ett par klasspelare. Med Rosicky, Eboue och Walcott borta under den närmsta tiden (eller för alltid i den förstnämndes fall) består mittfältet av Cesc, Diaby, Nasri, Denilson, Ramsey, Wilshere och Randall (av de realistiska kandidaterna). Just nu har vi alltså bara en riktigt etablerad spelare att luta oss mot, och han är dessutom ur form.

Jag tror de flesta håller med om att det är läge att hålla tummarna för att det inte ska bli fler skador inför City, Dynamo Kiev och Chelsea.

Okej, vi slog visserligen United - mycket tung seger, men i övrigt kan man inte påstå att november har varit särskilt framgångsrik för Arsenal så här långt. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Än finns det dock tid att rädda den här mest hopplösa av månader med bra resultat mot City, Dymamo Kiev och Chelsea.

Men vad talar egentligen för det? Visst ska man försöka vara positiv och säga saker som att "det är bara nio poäng att hämta in" och "det hjälper ingenting att gnälla". Men när det regnar isbitar i mörkret där ute samtidig som Arsenal under den senaste månaden slagit rekord i håglöshet drabbas i alla fall jag av ganska negativa fotbollstankar.

Dessutom är ännu en meningslös landskampsvecka, något som Arsenalspelarna knappast behöver nu. De behöver jobba tillsammans ute i Colney för att hitta vinnarinstinkten igen - inte spela träningsmatcher och bli skadade. Å andra sidan har Arsenals facit i matchen efter höstens tidigare uppehåll varit riktigt bra, så det är möjligt att det är just en landskamp spelarna behöver. Vi kan dock räkna med en tuff fight i Manchester på lördag.

Nu ska jag ut och cykla i slask och snöblandat regn. Jag känner mig oerhört missnöjd med beslutet att inte leta upp mössan i morse. Är mycket besviken på mig själv.

Ju fler gånger jag ser Lukasz Fabianskis räddning i slutskedet av matchen mot Wigan, ju mer imponerad blir jag. Den når visserligen inte upp till samma klass som tidernas räddning, men polackens närvaro och satsning för att freda målet imponerade på mig.

Tycker att han gjorde en ny bra insats mot Wigan trots ett par missade höjdbollar i inledningen. Utöver dem var han felfri, och jag kan inte förstå hur han bara fick en fyra i betyg i matchrapporten här på Arsenal.se. Håller man som målvakt nollan när laget dessutom vinner på ett övertygande sätt kan man knappast bli underkänd.

Får han spela mot Aston Villa är i alla fall inte jag orolig.

Det värsta med dagens torsk mot Aston Villa var inte att spelarnas inställning var bedrövlig igen, för vid det här laget vet vi att de bara klarar av att verkligen ladda upp inför stormatcher. Det värsta var inte att Mike R*ley på något sätt undgick att blåsa frispark när Vela drogs ner i momentet före Villas 0-2-mål, för alla vet att Mike R*ley är den sämsta domaren i världen, alla kategorier. Det värsta var inte heller att de som borde leda laget med sin rutin, Gallas och Silvestre (eller "The Baked Bean"), återigen vek ner sig å det grövsta.

Det värsta var att Aston Villa faktiskt förtjänade att vinna matchen. Det var snarare närmare 0-3 än 1-2.  Arsenal var så dåligt att jag inte ens skäms. Jag är bortom att skämmas.

Jag orkade inte ens bli bitter idag. Det enda jag pallade var att skratta uppgivet åt den undermåliga underhållningen. Eller det var inte ens underhållning - att kalla det här underhållning är som att kalla en Liverpoolspelares hus inbrottssäkert.

Men jag är också förbannad. Det är bedrövligt att spelarna inte presterar bättre. Jag ägnade hela sommaren åt att jobba för att kunna åka på mina senaste resor till London - här kan vi snacka surt förvärvade pengar. Pengar som jag sedan vräkte på de förbannat dyra matchbiljetterna som betalar spelarnas sjuka löner. Och så har de mage att inte visa bättre inställning. Det är fan ett hån mot oss som betalar. Det är inte värt att lägga en mindre förmögenhet för att få det här i ansiktet.

Alla snackade om att vi behövde en ny Flamini i somras. Istället har vi fått en ny Gilberto i laget. Och, låt oss vara ärliga, med vem av dessa på planen vann Arsenal flest titlar?

Jag talar naturligtvis om Denilson, som jag har passat på att titta extra på under de fyra matcher jag har sett live under de senaste veckorna.

Jag har tidigare under säsongen stört mig enormt mycket på hans förmåga att slå bort passningar till motståndarlaget. Han har inte alls övertygat mig om att han är den som ska ha den defensiva mittfältsplatsen bredvid Fabregas. Så har det sett ut på TV i alla fall.

Nu har jag dock ändrat mig, efter att ha sett det otroliga och osynliga jobb han lägger ner under matcherna. Han täcker precis som Gilberto stora ytor, och tillåter Cesc att operera framåt. Som bollvinnare var han, särskilt mot Sp*rs och Fenerbahce, outstanding. Så fort Arsenal tappade bollen på offensiv planhalva hade han läst spelet och var han där och tog tillbaka den så att The Gunners kunde behålla trycket framåt.

Han saknar dock fortfarande Gilbertos förmåga att värdera passningsalternativ och Flaminis energi, men detta är något han kommer att kunna utveckla inom ett par säsonger. När han väl inser att den avgörande passningen inte alltid är den bästa för just det här anfallet kommer han också slå bort färre passningar, och istället fördela bollarna enkelt till Cesc, Nasri och Walcott. Jag är övertygad om att detta kommer med rutinen.

Många skyller Cesc svaga form i år på att han tvingas ta mer ansvar bakåt sedan Flamini drog. Jag tror inte längre att det handlar om det, då Denilson gör ett minst lika bra jobb som The Flamster bakåt. Att Cesc inte har lyckats bättre efter sommaren beror på något annat. Vad är en annan diskussion.

Efter att inte bara döma honom utifrån tv-sändningarna har jag blivit alltmer säker på att Denilson befinner sig på Arsenals mittfält för att stanna. Som en Gilberto från 80-talet. 

Jag gillar Jay Simpson då jag tycker att han i spelstilen påminner om en viss fransman som spelade med tröja nummer 14 i Arsenal. Och ja, jag är mycket väl medveten om hur långt han har kvar innan han är uppe på Henrys nivå. Den unge engelsmannen har dock aldrig riktigt tagit chansen i A-laget - förrän mot Wigan.

För så grym är verkligheten för ungdomarna i Arsenal. Du får två, kanske tre chanser att bevisa att du är tillräckligt bra för att få mer förtroende och tar du inte chansen är din framtid inte i Arsenal. Fråga Sebastian Larsson eller Justin Hoyte för att ta några aktuella exempel.

Simpson fick chansen i några försäsongsmatcher, men brände en hel del målchanser och ett tag såg det ut som att det inte skulle bli några fler matcher. Men då Bendtner fick spela i "riktiga" A-laget och Eduardo ännu inte var spelklar dök det upp en ny chans, och nu tog han den. Med mersmak. Två mål och ett skott i ribban mot Premier League-motstånd - där kan vi snacka genombrott. Och nu har han gjort tillräckligt mycket för att få chansen även i nästa runda.

Det var en mycket omtumlande Londonresa. Den gick från en personlig förlust till en fantastisk Arsenalvinst på tre dagar.

Detta har hänt.

När jag och pappa kom upp till vårat hotellrum efter frukosten i torsdags morse upptäckte vi direkt att något var galet. Allt av värde saknades: Två mobiler, kamera, ipod och - värst av allt för mig - datorn. Någon hade tagit sig in på rummet och iskallt plockat åt sig våra prylar. Det var en chockartad upplevelse, särskilt som jag i vanliga fall i princip aldrig går någonstans utan att ta med mig mobilen.

Det blev polisanmälan, krångel med spärrning av mobiler och en massa formella skrivelser för försäkringar och sådant. Vi insåg snabbt att vi aldrig lär återse våra saker och försökte under de följande timmarna helt enkelt skaka av oss den värsta känslan av overklighet för att börja acceptera det som hade hänt. Torsdagen förstördes av detta, även om en spelning med Noah and the whale i Camden på kvällen lyfte oss något.

På grund av min otroligt störande datorlöshet kommer jag antagligen inte kunna vara lika aktiv som jag brukar vara här på sajten den närmaste tiden. Får se hur mycket lägenhetskamraten Han med Mustaschen kan förbarma sig över mig och låna ut sin dator. Men halkar jag ner på Peppes inläggstakt får ni säga till mig på skarpen!

***

Arsenal-Man United i lördags gjorde i alla fall sitt för att humöret skulle lyfta igen. Det var en fantastisk match - den bästa jag sett sedan Milan-Arsenal i våras - med två lag som ville spela offensiv fotboll. Stämningen på Emirates blir inte mycket bättre än så här på en tidig match i ligan.

De flesta spelarna spelade upp sig jämfört med Fenerbahce. Framför allt - natürlich - Samir Nasri. Han visade upp det bästa av sitt kunnande så till den milda grad att han fick Gary "Storasyster" Neville att byta. Även Cesc var bättre liksom kapten Gallas, som i mina ögon gjorde sin bästa match i Arsenaltröjan. Både spelsmässigt och kaptensmässigt. Tänk om bara om han visade upp dessa egenskaper fullt ut även i vardagsmatcher mot Fulham och Hull.

Jag imponerades också av båda målvakterna. Almunia kom tillbaka starkt efter två svaga matcher, och när han tvingades kliva av visade Fabianski inga nerver och var säkerheten själv under avslutningen.

Hoppas att den här matchen blir den boost vi har hoppats på. Vi vet att Arsenal kan slå alla lag, som i lördags, men också att vi kan förlora mot på pappret sämre motstånd. Behåll känslan och inställning från Unitedmatchen. Då kan det räcka långt. 

Till sist. En skön ramsa som ett firande Arsenalgäng drog av på tuben efter några timmars firande runt Emiraten:

He plays on the left
He plays on the right
That boy Gael Clichy
Makes Ronaldo look shite

Alla som under det senaste året har sett en United har garanterat hört orginalet.

Tänk att sex minuter kan vara så sjukt lång tid. Tilläggstiden på Emirates i lördags var nog de jobbigaste minuterna jag har varit med om på en fotbollsarena. Ungefär så här upplevde jag det:

Minut 90: United reducerar. Jag blir fullständigt övertygad om att scenariot från Sp*rsmatchen ska upprepas.

Minut 91: Mantrat "Det blir som mot Sp*rs, det blir som mot Sp*rs" börjar mässas från rad fem på sektion 123.

Minut 92: En känsla av hopp börjar sprida sig. Det kanske går ändå.

Minut 93: MEN FÖR HELVETE BENDTNER, GÖR MÅL! 

Minut 94: Uppgivenhet. United kommer ju ändå kvittera, så det är lika bra att ställa in sig på det.

Minut 95: Minneslucka.

Minut 96: DET MÅSTE VARA SLUT NU! BLÅS AV, DITT DOMARHELVETE!

Minut 97: Slut.The relief of the year. Normal andning återupptas. Pulsen börjar sjunka ner mot 200.

Det är inte hälsosamt med fotboll. Men jävlar vad kul det är när man håller undan i en match av detta slag. 

Jag vet inte hur det såg ut framför tv:n/datorn, men från läktaren var det uppenbart att Cesc Fabregas totalt saknar spelglädje just nu. Ett enormt ansvar vilar på hans axlar att avgöra alla matcher, och allt spel ska gå genom honom. Idag var det som under Henrys sista säsong, då när de övriga spelarna inte vägade ta ansvar själva utan helt enkelt letade upp fransmannen. Även om det fanns bättre alternativ.

Nu är det Cesc som är Henry, men skillnaden på Henry 2006 och Fabregas 2008 är bra många års erfarenhet. Cesc pallar inte att bära det ansvaret för tillfället, och jag tror han saknar sina polare Mathieu och Alexander svårt. Min tanke om att göra honom till kapten var nog inte så klok när allt kommer omkring.

Idag var det en hyfsad första halvlek där VP brände storchans efter storchans (återigen det där med effektiviteten framför mål) och en totalt lam och frustrerande andra halvlek. Det märkligaste som skedde under matchen var att Wenger bytte ut Ramsey som hade varit företagsam under den tid han fick på sig, medan Nasri fick vara kvar på planen matchen ut. Jag tycker att Samir gjorde sin blekaste insats hittills i Arsenaltröjan, med obeslutsamma löpningar och katastrofalt lösa passningar. Det är uppenbart att han, liksom hela laget, saknar självförtroende.

Men det mest allvarliga är att Fabregas springer omkring med gamnacke. Utan honom i  form är Arsenal inget topplag.