Införtext

Äntligen, äntligen är denna helg över. Äntligen är ligaomgång 25 färdigspelad och nedpackad till historiens valv och äntligen har även medföljande måndag betats av. Jag avskyr måndagar efter förlust, jag avskyr lördag kväll efter förlust och jag avskyr att bli så avklädd och synad som jag blir efter förlust. Jag avskyr att det blir så uppenbart hur mycket Arsenal inte bara betyder för mig, utan framför allt hur mycket Arsenals resultat styr mitt humör, min sociala adaptionsförmåga men tyvärr också min syn på världen jag lever i.

Som ni alla vet så tar vi på, den för oss arsenalister högst ovanliga speldagen, fredag emot Coventry City i FA-kuppens fjärde omgång. Det forna Premier Leaguelaget Coventry ligger just nu på elfte plats i League One, spelar sina hemmamatcher på League twojumbon Northamptons hemmaplan, Sixfield Stadium, och är mitt uppe i en period av rejäla ekonomiska svårigheter adderat till konflikter mellan klubbledning, ägare och ägarna till deras forna hemmaarena, Ricoh Arena.

I morgon, eller idag om det är lördag när du läser detta, möter vi spurs hemma i FA-kuppens tredje omgång. FA-kuppen som för mig är något av en institution, någonting så klassiskt och ohotat att endast en snömatch i svartvit Tipsextra skulle kunna konkurrera. Eller så är det precis konkurrera de inte skulle göra, snarare bekräfta och understryka varandra. Denna kuppens tredje omgång brukade också bära med sin en speciell lyster, en speciell grace och en aura av att allt faktiskt kan hända, kring sig.

Nu är det bara dagar kvar till en av toppfotbollens absoluta D-Days. Transferfönster Januari Edition skall snart till att öppnas och vi arsenalister sitter med en om inte översvallande lång önskelista, så med en lista präglad av tämligen precisa önskemål. På min står en Mertesackerlik mittback som är redo att utmana Vermaelen om tredjeplatsen för att sedan växa in och avlasta vår store dj-la tysk, på vilken vår defensiv idag står och faller.