It’s not how you play the game, it’s if you win or lose

Varje gång Arsenal skall åka till Birmingham tänker jag på antingen Judas Priest eller Black Sabbath och ofta på båda två. Och varenda gång jag, under researchförevändningen, får skäl att surfa runt och läsa om min barndoms hjältar, blir jag alltid lika glad. Idag tog denna runtsurfning mig ända till det sistnämnda bandet, som för övrigt är just från den enligt uppgifter tämligen hårda industriförorten Aston, och dess sångare, Ozzy Osbourne och dennes solokarriärs absoluta begynnelse.

Ozzy hade just rest sig ur askan som han, efter att ha fått sparken från Sabbath och drogat på riktigt rejält, krälade kring i. Han hade träffat det musikaliska underbarnet Randy Rhoads och tillsammans med honom och bassisten Bob Daisley skrivit ihop debutskivan, som spelades in med trummissen Lee Kerslake och keyboardvirtuosen Don Airey, och som när den släpptes i september 1980 bar namnet ”Blizzard of Ozz”.

Blizzard of Ozz är inte bara, med tanke på vad som hände ett och ett halvt år senare, en nästan smärtsam uppvisning i musikalisk talang från Randy Rhoads sida, inte bara en comeback för en då förmodad fallen hjälte, den är även ett fantastiskt stycke hårdrocksskiva. Men den innehåller också en rejäl dos av Ozzys något kvasiintellektuella pojkrumsfilosoferande i sångtextform och om det kan man tycka mycket. Vissa påstod att han, efter att ha tvingats sjunga Geezer Butlers texter i åratal, då tog sina första staplande steg som textförfattare och därför måste förlåtas för det mesta. Andra ansåg det mesta vara en produkt av plötslig nykterhet eller ren och skär rehabdynga, medan jag tycker att det mesta är ganska vackert, om än ibland, på ett ganska dadaistiskt sätt.

På skivans inledande spår, ”I Don’t Know”, berättar Ozzy, i dess lugnare mittendel att ”It's not how you play the game, it's if you win or lose. You can choose, don't confuse, win or lose. It's up to you”. Och för f-sen, jag håller med, jag köper resonemanget, rehabdynga eller inte. För det spelar, om sanningen skall fram, ingen som helst roll hur Arsenal spelar, om det är vackert, övertygande och bländande spel med många mål och vackra små fotbollskrusiduller. Eller om det blåser en isande vind av spelmässig snålblåst, är låst, kompakt och gnetande i 90 oändligt långa spelminuer. Så länge vi vinner. Så länge vi tar våra tre poäng. Så länge vi gör vad vi behöver för att återta ligaledningen.

En ung man som lämnade så mycket saknad kvar efter sig. Bild från Flikr.com: ”MacGyver_0420”

När vi, en sådan där klassiskt kulen måndagskväll i januari, möter Villa har chelsky redan bortaplansbesegrat Hull, shitty gjort detsamma uppe i Newcastle upon Tyne och foolsen har showat in tre poäng i snålblåsten på Britannia. Vissa väl valda delar av Premier Leagues domarkår gjorde vad de kunde för att argumentera för ett ökat användande av tekniska hjälpmedel och såväl domarbeslut som matchresultat gick emot oss denna helg. Arsenal måste således, hur spelet än ser ut, ta våra självklara tre poäng och vi måste göra det mot ett motstånd som inte bara har överlägset flest söndags- eller måndagsmatcher, utan också verkar ha landat i tabellens lugnt guppande mittskikt. Men de har bara sex poäng ned till strecket, är 12 poäng och 27 mål i skillnad ifrån oss och har förlorat fyra av sina sex senaste matcher.

Trots det förmodade trycket på Villa Park borde vi besegra Villa. Vi måste besegra Villa. Allt annat är besvikelse, bedrövelse och elände. Vi har Bendtner och Walcott på skadelistan (nej, Diaby och Sanogo räknas fortfarande inte), men har med största sannolikhet nu åter Gibbs, Ramsey och Oxlade-Chamberlain tillgängliga, det två sistnämnda långt mycket tidigare än väntat. Vi har haft nio dagars vila och har ingen match förrän den 18:e att ta hänsyn till, varför min startelva utformas enligt följande:

Szczesny
Sagna – Mertesacker – Koscielny – Monreal
Arteta – Wilshere – Özil
Rosicky – Giroud – Cazorla

Bänk: Fabianski, Vermaelen, Flamini, Ramsey, Gnabry, Oxlade-Chamberlain och Podolski.

Vi har innevarande säsong skämts bort med en ofta oerhört fin startelva, men har haft en bänk som föga skrämt motståndarna utan mestadels endast oss Arsenalfantaster. Nu har vi inte det. Vi har en helt okej andremålvakt, ett acceptabelt tredjeval på mittbacken och sedan en radda fina namn som likaväl kunde ha funnits med i startelvan. Jag skulle gärna ha se samtliga av Flamini, Gnabry och Podolski från start, utan problem. Däremot vilar jag gärna Ramsey, AOC och Gibbs mot detta motstånd och det med den smått lyxiga känslan att vi har redan har spelare som kommer att kunna besegra motståndarna Villa utan att pressa fram prematura comebacker.

Och det är lite där vi står idag. Vi varinför omgången i serieledning, vi har förvisso en skadad Walcott, en lite tunn mittbacksbesättning och endast en striker värd namnet i hela truppen. Men annars ser det faktiskt riktigt bra ut. Bra namn, bra kvalité och en bra blandning mellan unga spelare på väg upp i karriär och utveckling och erfarna och redan beprövade spelare som kan göra bra resultat även när de har sina sämre dagar på jobbet.

Utifrån alla denna smått anomala positivism, låter jag helt frankt bli att försöka mig på att tippa slutresultatet. För det är jag allt för skrockfull, allt för präglad över den nedbrytande tid sedan senaste trofén lyftes och allt för cynisk i relation till den moderna toppfotbollen för att våga göra. Jag vill bara understryka att både potentiell startelva och bänk ser bra ut. Att vi, trots tunnhet på strikerposten, ser bra ut. Att vi, inför omgången ledde ligan och att Villa då låg på elfte plats. Och att vi, när matchen är slut, återigen skall ligga på ligans förta plats. Där vi hör hemma. Där ett lag som Arsenal alltid, oligarker och shejkfusk till trots, skall ligga. COYG, världens vackraste lag.