En måndag med fotbollsideologiska bryderier: Arsenal FC vs Chelsea FC

Om knappt ett år går svenska folket till vallokalerna för att avgöra vilket Sverige de vill vara med om att forma. Vi fotbollsfantaster saknar denna möjlighet att dels göra aktiva val, men framför allt att ändra oss och göra ett nytt val vart fjärde år. Har du låtit dig falla för ett lag så har du förhoppningsvis gjort det mer på känsla än tagit ett beslut vilandes på förnuft. Bandet du en gång knöt med ett fotbollslag kan du heller inte knyta upp och använda för att binda ihop dig med en annan klubb. Du står fast med det lag du lät dig bindas till, vare sig du vill det eller inte. Förhoppningsvis.

När det gäller måndagskvällens motståndare, Chelsea FC, så är många av deras följare satta i vissa fotbollsideologiska bryderier. För pratar du Chelsea FC så pratar du sedan sommaren 2003 också om Roman Abramovich och dennes styre av klubben. Detta styre som satte klubbens äldre följe i de bryderier som en såväl självbildsmässig som ideologisk metamorfos medföljer. Från att ha varit en tämligen sjavig lindansare, som förvisso temporärt piffades upp av den inte mindre sjavige Ken Bates, till att bli en av fotbollens stora elefanter med gigantiska muskler av monetär art.

Denna muskuläre elefant skall nu på måndag kväll dansa in på Emirates Stadium och den gör det med främste elefanttämjare José Mourinho i dess glittrigt prunkande adidassadel. Till ackompanjemanget av tämjare Mourinhos klagosång över världens alla orättvisor, bortsett från de che£sky i allra högsta grad bidrar till, kommer de dansa in för att möta ett Arsenal som enligt denne portugis inte bara har med sig FA (ja, precis) i synnerhet och hela världen i allmänhet. Var man inte trött på elefantmannen José redan tidigare, så har man blivit det denna säsong.

Och än tröttare blev jag när jag, förvisso fortfarande febrig post magsjuka, förra helgen låg och såg chelsky spelar virrigt, oorganiserat och slarvigt, men ändå ta alla tre poäng mot det pulisierade Crystal Palace där gamle bekantingen Chamakh faktiskt gjorde mål. Jag hade så gärna sett att Palace, Pulis till trots, tagit i varje fall en poäng, eller snarare att chelsky hade förlorat två. Nu är Mourinhos blåa knektar, trots sitt virriga försvarsspel under de senaste omgångarna och trots förlusten mot Sunderland i ligakuppen, bara en seger ifrån att vara serieledare. En seger som Mourinho väldigt gärna vill ta mot vårat Arsenal.

Med största sannolikhet kommer Gary Cahill att vara tillbaka i chelskyförsvaret lagom till vår match, vilket gör att de, bortsett från marginella truppspelare som Bertrand och van Ginkel, är helt skadefria. Detta skall då sättas till att Arsenal, i och med Koscielnys knäskada, nu har 50 % av ett fungerande mittbackspar frånvarande, men med en viss inhoppspotential i en återkommande Podolski som potentiell tröst.

Efter den usla CL-lottningen vilken grundlades i en lika usel insats mot Napoli, som följdes upp av en ännu mer usel insats mot shitty i söndags, är det allt annat än uppåt i Arsenallägret, i varje fall i mitt. Min initiala reaktion på veckan som gick var att ställa över precis alla spelare som var med mot shitty och/eller Napoli, men det, begriper till och med jag, inte vore någon höjdare. Så efter hårda förhandlingar med mig själv ser min startelva ut som följer:

Szczesny
Sagna – Mertesacker – Vermaelen – Gibbs
Flamini – Ramsey – Özil
Cazorla – Giroud – Walcott

Bänk: Fabianski, Jenkinson, Arteta, Monreal, Rosicky, Gnabry och Podolski.

Back Five: Med tanke på hur tveksam jag känner mig inför Vermaelens framtvingade återkomst i startelvan, hade ett alternativ varit att sätta in Jenkinson och låta Sagna stiga in och spela mittback. Men detta faller på sin egen orimlighet, utifrån att Vermaelen, om så hade skett, hade sats upp på en indirekt transferlista och därmed Wenger i en än mer knölig transferjanuari. Så av den enkla anledningen bortser vi från Vermaelens insats mot shitty och den senast vi tog emot chelsky på Emirates och hoppas på att den Store J-vla Tyskens genuina ledaregenskaper faktiskt lyckas styra upp även en svajminister som Vermaelen denna kväll.

En annan tid, en annan värld och ett annat Chelsea. Bild från Flickr.com: ”Antonio Cravarezza”

Mittfält: Varken Flamini, Özil eller Ramsey kunde lämna oljepumpen i Manchester med äran i behåll, men det är samtidigt just dessa tre som utgör vår bästa centrala mittfältstrio. Är dessa tre skadefria, är de utvilade och står vi inför en smått avgörande match, ja då skall dessa tre starta. Frågor på det?

Anfall: Här kan det bli mer spännande att fundera kring eventuella laborationer. Walcott var senast tämligen medioker som högerytter men blev plötsligt oerhört lovande när han och Wilshere bytte kant. Jag har, som det heter, alltid hävdat att just vänsterytterpositionen vore/är Walcotts bästa och att även att högerytterplatsen, i brist på plats i CM-blocket, är Wilsheres bästa. När Wilshere i söndags gav shittyfansen fingret och FA i onsdags ännu en gång uttryckte sin förkärlek till inkonsekvens är den unge engelsmannen indisponibel både mot chelsky och mot West Ham. Detta gör att Cazorla går rakt in i startelvan, Cazorla vars nuvarande plats efter Özils inträde i laget, mest varit som vänsterytter.

Men inte på måndag, för då skall Cazorla starta till höger, ha Walcott på andra och för honom rätta, sidan och Cazorla skall vara den som växlar plats med den ofta högerkantsuppsökande Özil. Frekventa positionsbyten dessa två emellan skulle dels kunna dra isär (läs inte: ställa frågor till) chelskyförsvaret, men också få igång den smått insomnade Cazorla när denne då får mer tid och yta centralt i banan, än vad han hittills fått i år. Dessa positionsskiften tillsammans med Girouds fastlåsande och Walcotts fartfyllda inkommande med rätt fot in i banan, det kan komma att bli godis det.

Bänkens användning: Jag har valt att låta Bendtner ge plats för den nu färdigrehabiliterade Podolski och det är ett av de mest självklara arsenalbloggrelaterade beslut jag någonsin fattat. Jag ser både Podolski, Rosicky och Gnabry som logiska inhoppare, Arteta om vi har ledningen med 20 minuter kvar och jag hoppas på en polsktysk comeback, runt den 71:e matchminuten då där Prinz Poldi hoppar in, för att hög-hastighet kuta fram och avgöra matchen genom en vänsterkanon med en därpå följande nätstrut a la Super Mac.

Matchen och dess dignitet: Denna match är viktig att vinna av så många orsaker. För att behålla/återta serieledningen, för att Wenger äntligen skall få vinna mot den portugisiske elefanttämjaren och för att vända den negativa spiral vi i realiteten nu riskerar att hamna i. För att bromsa chelskys allt mer accelererande framfart och för att spelarna just nu är i smått akut behov av att se att de/vi faktiskt kan besegra ett så kallat topplag.

Föregående spelveckas storfiasko mot trissen Everton-Napoli-shitty gör att vi sitter lite tight till och i princip måste vinna. Vi var då trötta, håglösa och utan varken energi eller initiativförmåga. Vi såg då ut som ett lag på väg utför och det fallet måste nu bromsas. Ett oavgjort resultat mot chelsky skulle, om foolsen hemmatorskat mot Cardiff och shitty gjort detsamma borta mot Fulham, vara okej, men annars inte. Det artetska spelschemat fortsätter gäcka oss och vi går i och med denna match in i ännu en period av tätt matchande.

Det som skänker tröst och till och med viss hoppfullhet inför matchen, är att vår fragila trupp på måndag fått nästan nio dagars vila. För vi har förvisso en tunn trupp, men vi har en synnerligen bra startelva och den har nu fått återhämta sig. Nu kommer vi att sakna Koscielny, men vi har bortsett från avstängde Wilshere, de spelare vi önskar tillgängliga.

Jag tror denna match är oerhört svår, som alla matcher är mot Mourinhos lag. Men jag tror inte att den är omöjlig. Jag tror att vi, om spelarna kan hitta tillbaka till det höga tempo, med såväl som utan boll, som vi hade under senare delen av september, i oktober och under stora delar av november, kan pressa ned chelsky i banan. Nyckeln är nämnda rörelse, att hantera bollen varsamt/undvika bolltapp samt att täppa till mot deras oerhört bollskickliga spelare. En annan nyckel är närvaron, i varje närkamp men också i spelet med bollen där Everton-Napoli-shitty-veckans trötta huvud måste vara fyllda med kraft, tålamod och med initiativförmåga.

Men framför är nyckeln att spelarna själva tror och har tillit till det de gör. Att de litar på sig själv, på varandra och på det gemensamma. Att Arsenal kan slå ett topplag, att Arsenal kan föra matcher mot svåra motstånd och att Arsenal faktiskt hör hemma i toppen av ligatabellen. Även under en svår period, även i ett intensivt spelschema och även om motståndet råkar ledas fram av en oligarkdopad elefanttämjare. COYG.