Blogg

Idag kliver vi upp till ännu en arbetsvecka efter att Arsenal förlorat ännu en match mot en av våra topp 5-konkurenter. Och trots att siffrorna, 0-2, är avsevärt bättre än de 0-6 vi åkte på i förra mötet på Stamford Bridge och trots att dessa kan få oss att tro att vi var nära, är min känsla att vi absolut inte ens var i närheten av att skaka dem.

Arsène Wenger har alltid omtalats som en tränare som ligger i framkant och driver utvecklingen framåt snarare än en historievurmare. Och eftersom jag idag inte skall bli varken långrandig eller djuplodande anal i relation till vare sig Wenger själv eller olika spelsystems eventuelliteter, vill jag snabbt bara avverka ämnet genom att slå fast att jag, egentligen, gillar 4-1-4-1-systemet, men att det bygger på två enormt viktiga hörnstenar om det skall fungera.

Ligakuppen är nästan någon form av tidsmaskin. Du får ofta möjligheten att se in i framtiden i form av den ofta tämligen rikliga mängd unga spelare som egentligen inte skall leverera nu, utan om ett par år. Samtidigt sänds matcherna sällan i de vanliga och betalbara kanalerna, utan man får hålla tillgodo med en laggande och grynig piratstream, vilket blir en lätt historisk fläkt från en svunnen tid. Själv satt jag och såg en bild med den franska kommentatorn tystad, samtidigt som jag körde en engelsk streams ljud (eftersom bilden var för dålig).

Igår påbörjades Champions Leagues gruppspel och för Arsenal innebar det att ännu en gång åka till Dortmund för möta de gulsvarta Borussia på Signal Iduna Park. Ett Borussia som med fem-sex startspelare på skadelistan, var tämligen vingklippta och många Arsenalister snackade inför matchen om att detta möte kunde innebära en synnerligen god start på säsongens gruppspel. Visst hade vi Debuchy och ännu några till på skadelistan, men vi ställde med undantag för inhoppande Hector Bellarin, upp med ett lag som var så gott som ordinarie.