Stretch Out and Wait

Arsène Wenger har alltid omtalats som en tränare som ligger i framkant och driver utvecklingen framåt snarare än en historievurmare. Och eftersom jag idag inte skall bli varken långrandig eller djuplodande anal i relation till vare sig Wenger själv eller olika spelsystems eventuelliteter, vill jag snabbt bara avverka ämnet genom att slå fast att jag, egentligen, gillar 4-1-4-1-systemet, men att det bygger på två enormt viktiga hörnstenar om det skall fungera.

Skall ditt lag fungera med detta system måste du dels ha ett centralt ankare på mittfältet, en spelare som inte bara kan skydda backlinje, utan också kan sätta igång spelet tämligen omgående. Du måste också, i detta 4-1-4-1, dra ut laget och göra det långt genom ett högt tempo i vilket spelarna ställer om från försvar till anfall tämligen snabbt och på tämligen få tillslag. I lördags använde vi en variant av 4-1-4-1-systemet där Özil, efter fem, sex minuters kantspel centraliserades på en position som liknar den nr 10-position han brukar ha i det 4-2-3-1-system vi använt in några år, men vi gjorde det utan att låta en av de, i mittfältstrion, mer box-to-boxa falla ned för att bilda den dubbla pivoten. Denna justering kunde ha blivit oerhört gynnsam, kunde ha givit oss ett rakare och mer direkt spel, men resulterade istället att Arteta/Flamini blev tämligen ensamma och att spelet blev rejält stillastående.

Lördagens match blev ännu ett bevis för att varken Arteta eller Flamini duger som ensamt mittfältsankare på denna nivå. Den förstnämnde saknar både snabbhet, aggressivitet och förmåga att hantera boll under press, medan den sistnämnde helt enkelt inte är tillräckligt bra. Men orsaken till att vi tappade två viktiga poäng mot ett högst medelmåttligt spurs var inte, Flaminis fipplande vid 0-1-målet till trots, någon av deras fel, orsaken fanns att finna i spelets andra ände. 

Ungefär så här känns dagens Arsenal. Bild från Flickr.com: ”Antonio Cravarezza”

Arsenal blev i lördags taktiskt utknuffat, uppsträckt och utsträckt, men inte i djup- utan i sidled. När vi hade bollen på spurs planhalva tog det antingen stopp ute vid någon av sidlinjerna eller fastnade i ett oändligt runtrullande nere i något av hörnen. Jag minns otaliga tillfällen där Özil, Sanchez och Cazorla eller Gibbs rullade runt i oändliga trianglar, vilka spursarna stilla kunde stå och se på varefter någon till slut fick för sig att slå en lyra vilken lätt plockades ned av LIoris eller bort av Kaboul eller Vertognhen. All den direkthet som vi skulle kunna ha fastnade i ännu en orgie i possessionsfotboll.

Och trots att jag är lättad över att vi vände underlaget till en räddad poäng, är jag oerhört besviken över att vi inte vann. Detta spurs, som faktiskt var ännu sämre mot oss än de var hemma mot West Bromwich, att lyckades vi, på vår hemma plan inte besegra och det är inget annat än urdåligt. Dagens Arsenal känns så otroligt brännmärkta av fjolårets brakförluster, så att vi slåss ur underläge redan från början och det dessutom mot klart sämre lag. Vi är så upptagna med att inte förlora, att vi helt tappat förmågan att vinna. Hade vi haft ett mittfältsankare av världsklass så hade vi kunnat fungera och hade vi låtit ett av ligans, på papperet, snabbaste lag faktiskt spela snabb omställningsfotboll, så hade det kunnat fungera. Men just nu fungerar endast skadereduceringsprincipen, det vill säga förmågan att inte förlora med en massa generande mål i baken.

Vi kan skylla på skadorna, de ekodopade lagen, f-n och hens moster. Men sanningen är lika uppenbar som obönhörlig: Vi har en trupp som innehåller riktig spetskvalité, men saknar både stabiliserande centralt ankare och ett fungerande och adekvat spelsätt. Truppens toppar är synnerligen vackra, men helheten är lika skör som felbalanserad. Vi har spelare som inbjuder till ett spelsystem, men väljer att använda ett helt annat och av detta blir det bara pannkaka. Vi skulle ha kört över spurs, manövrerat ut dem fullständigt och plattat till dem rejält. Istället blev det ännu en poäng plockad i ren desperation och ytterligare två tappade i ett ligarace som redan är kört.

Vi ligger på fjärde plats i ligatabellen, med ett spel som är varken hackat eller malet och med ett lag som faller i bitar inför våra ögon. Vi hade i lördags 15 hörnor, men skulle börja träna på fasta offensiva situationer idag. Vi har en coach som en gång i tiden var känd för sin proaktivitet och framåtande, men som idag jobbar dagen efter. Ständigt minst ett steg efter.