Två genialiska lösningar på tre olika problem

I dagens inlägg skall jag ta upp tre olika problem eller snarare ämnen, fläta ihop dem och hitta en lösning på dem. Dessa tre ämnen har samtliga varit uppe för avhandling här i bloggen tidigare, men idag kommer skillnaden vara att det i dessa problem eller ämnen, finner en gemensam lösning eller kanske till och med två. De tre frågorna jag tänker avhandla är: Vårt nuvarande spelsystem (4-1-4-1), Mesut Özils totala blekhet och optimeringen av Jack Wilshere. Så sätt dig ned, tappa upp fredagsgroggen, nu kör vi. 

Ingen har väl undgått att se att Wenger valt ett något annorlunda spelsystem i år än det (4-2-3-1) som sedan ett par år varit Arsenals. Wenger såg hur det centrala mittfältet läckte som ett såll mot storlagen, lyckades/ville inte handla in en härförare att styra upp det och försökte av någon anledning lösa problemet genom att låta en dubbel pivot bli en trippel pivot light. Typ. Arteta/Flamini, Ramsey och Wilshere skulle göra jobbet som den dubbla pivoten inte mäktade med. Alla vet väl hur det gått med den saken, vi spelade förvisso oavgjort mot city, men veckans match mot Dortmund talade med all tydlighet om för oss att problemet är allt annat än löst.

Samtidigt har fjorlårets stora namn, och en av världens kanske bästa spelare på sin position, Mesut Özil förpassats från den centrala nr 10-positionen (som inte finns i det nu använda systemet) till den isolationistiska iskylan på någon av kanterna. Resultatet har blivit att den allt annat än defensivt starke Özil totalt har bleknat till en, i bästa fall, skuggbild av sig själv. Han har ibland blixtrat till, ofta varit tämligen slätstruken och ibland varit direkt osynlig. Hans fotbollsmagi har gått till rena juniormisstag och aktuell ytterback har lämnats ensam till sitt öde, utan önskat understöd och Arsenals anfallsspel har saknat den kanske viktigaste kreative pusselbiten och således gått helt i stå.

Till detta har Wenger lyckats trolla in Wilshere bredvid den självskrivne Aaron Ramsey och den tja… vad vi har, Mikel Arteta på det centrala mittfältet. För några år sedan spåddes Wilshere inte bara vara nästa stora arrsenalska sak, utan hela Englands näste store gunstling, och en sådan måste liksom bara beredas plats i ett klubblag på adekvat nivå. Bland annat därför trängdes Wilshere in i det nya systemet som en av två mer offensiva tredjedelar. Varken Arteta eller Ramsey har gynnats av denna triangulering, men Wilshere har allt mer verkat vara på väg mot någon sorts form, inte helt olik den han lovade för några år sedan.

Nu verkar de arsenalska tågen, för stunden, ha slutat att gå. Bild från Flickr.com: ”Antonio Cravarezza”

Resultatet har således blivit att Wilshere har fått mer speltid och blivit bättre. Arsenal har ett nytt spelsystem som absolut inte gjort oss varken bättre eller mer framgångsrika och fjolårets två stora namn, Ramsey och Özil, har krympt till något som merparten av Arsenalfantasterna helst vill se sittandes på avbytarbänken. Trots att jag vet att Wenger varken läser bloggar skrivna av svenskspråkiga ordbajsare, än mindre gillar att ändra på beslut han själv tagit, så har jag två lösningar på ovan nämnda problem som är lika enkla som logiska som framgångsrika. I brist på en riktig dynamo på det centrala mittfältet är mina lösningar som följer och du är välkommen att välja ett av två alternativ:

1: Nuvarande spelsystem skrotas för det (4-2-3-1) som vi brukade ha tidigare, i vilket Ramsey och någon av Arteta/Flamini bildar den dubbla pivoten bakom Mesut Özil som återfår sin rättmätiga plats som nr 10. Jack Wilshere flyttas ut till högerytterpositionen, dvs. till den plats som han spelade på under sina år som ungdoms- och juniorspelare i klubben, fram till att Wenger skolade om honom till (ännu) en central spelare du han togs upp i a-laget. Vi skulle då få en acceptabel balans centralt, åter utnyttja en av världens bästa nr 10:or och vi skulle dessutom få en högerytter som kanske inte är ligans snabbaste, men som både kan arbeta som understöd för sin ytterback och nämnda centrala mittfält, men också är en högerytter som har både passningsfot och temposättande i rätt läge och som spetskompetens.

2: Vi skrotar nuvarande system och ersätter det med det gamla brasilianska 4-4-2 med en diamant som mittfält. I den diamanten skulle någon av Flamini/Arteta fungera som ankare (även om Wilshere gjort det i landslaget), Wilshere och Ramsey skulle kunna verka som centraliserade och tvåvägsarbetande inneryttrar medan Özil, som trequartista, skulle kunna leverera fotbollsgodis till djupledslöpande anfallare, i nuläget Welbeck och Sanchez. Vi skulle få ett centraliserat, avsmalnat och utsträckt lag och ett lag som skulle vara ypperligt för snabba omställningar.

Vi har således minst tre problem, fyra om vi adderar insomnade Ramsey, som pockar på en lösning och gentile som jag är så ger jag Wenger inte bara en, utan till och med två lösningar som är lika enkla att genomföra som självklara, att bryta det såväl systemiska som spelmässiga dödläge Arsenal har hamnat i. Segdegad gåfotboll omvandlas till rakare och mer omställningsbaserad. Vi täpper till centralt men kan också använda kanterna, antingen genom yttrar i ett 4-2-3-1 eller genom de två anfallarna i ett diamanterat 4-4-2. Jag kräver ingen motprestation, inget evigt godisregn över mig eller de mina, jag vill bara få se Wenger göra någonting bra, någonting kreativt och någonting förlösande av alla de goda ting som han, i dagens trupp, ändock har. Kom igen nu, Arsenal och kom igen nu, Wenger!