Då hängslen och livrem sprack

Igår påbörjades Champions Leagues gruppspel och för Arsenal innebar det att ännu en gång åka till Dortmund för möta de gulsvarta Borussia på Signal Iduna Park. Ett Borussia som med fem-sex startspelare på skadelistan, var tämligen vingklippta och många Arsenalister snackade inför matchen om att detta möte kunde innebära en synnerligen god start på säsongens gruppspel. Visst hade vi Debuchy och ännu några till på skadelistan, men vi ställde med undantag för inhoppande Hector Bellarin, upp med ett lag som var så gott som ordinarie. Till detta hade vi en bänk som var lika hoppfull som ovant fylld med skadefria a-lagsspelare, så optimismen låg liksom där som en kluckande midsommarnattsförväntan och pockade på uppmärksamhet.

Men så fel den hade, den spriande optimismen. För trots att vi inte förlorade med mer än två mål, så fick vi oss inte bara en uppvisning hur en fotbollsmatch taktiskt skall utformas, vi fick oss en snärtande hands utsida rakt över vår rosiga kind, en rosig kind som tämligen omgående förbyttes till en genansens blossande hetta. Vi blev så taktiskt utmanövrerade, vi blev så bortspelade och vi blev så, intill pinsamhetens rand, avklädda inför alla världens fotbollsåskådare. Vi blev bortkollrade och bortgjorda och det faktum att Borussia helt slutade anfalla efter 2-0-målet gjorde det bara än mer smärtsamt tydligt hur ofarliga vi numera anses vara, som bortalag i de så kallade stora matcherna.

Dagens chat går till Sanchez, Koscielny och Szczesny, där den förstnämnde sprang, sprang och sprang. Visst tappade han boll och visst sprang han rakt in i den gulsvarta väggen åtskilliga gånger, men han slutade aldrig att sticka ut som det undantag som aldrig slutade löpa, vara i rörelse och faktiskt försöka skapa någonting kreativt med bollen. Koscielny var fullständigt lysande fram till 1-0-målet och var, med undantag för en viss passivitet vid 2-0-målet felfri. En av få som stod upp, som tog initiativ och som vågade spela sitt vanliga spel. Szczesny var även han lite passiv vid 2-0-målet men höll oss, under första halvlek, kvar i matchen med ett stort antal fina ingripanden.

Dagens shit går till: Ja, var skall jag egentligen börja? Skall jag börja med att Wenger har skapat en trupp så lövtunn att vi var tvungna att låta en högst orutinerad och oprövad Bellarin, bortsett från en ligakuppmatch, göra tävlingsdebut mot ett av Europas mest rörliga, dynamiska och taktiskt slipade lag? Skall jag prata om det centrala mittfältets enorma tröghet där både Ramsey och Arteta var så tröga, så skrumpna och så impotenta så att ett Dortmund, som annars är specialister på kantspel, hade en motorväg att göra vad de vill med, centralt? Eller skall jag tala om fjolårets prestigevärvning, Mesut Özil, som nu har kommit att bli så avslagen, så slokörad och så osäker så att han inte bara var totalt osynlig hela matchen, utan även, så fort han faktiskt syntes, gav bort bollen till motståndarlaget och gjorde de mest basala passningsförsök till rena rama jeopardyt?

Eller skall jag lyfta upp det återigen helt föråldrade och uppenbart imploderande tanken om att det är vi som skall diktera vilkoren? Eller att Wenger fortsätter skicka upp båda ytterbackarna till offensiva tredjedelen, trots att vi egentligen inte hade ett säkrat anfallsspel, varefter tyskarna fick ren fotbollseufori till skänks utmed flankerna, att slå ut bollen på till en löpande gulsvart spelare? Eller skall jag plocka fram hur avskuren Welbeck var under merparten av matchen? Artetas totala brist på defensiv kompetens? Ramseys alibijoggningar? Wengers totala ovilja att anpassa sig efter motståndet?

För mig är inte det värsta att Dortmund pressade ned oss i brygga under hela första halvlek, att de hade stort bollinnehav och att vi fick ägna oss åt att jaga. Jag har inga problem med att åka till svåra bortamatcher och spela ett cyniskt lågt försvarsspel för att sedan försöka få snabba omställningar att avgöra matchen på, och därför var det inget problem för mig att de pressade oss och att vi blev, till synes, nedtryckta. Problemet för mig, och det som gör mig så oerhört nedslagen, är hur vi såg ut när vi hade bollen, hur konturlösa vårt spel var och hur totalt bortblåst allt vad fotbollsgenialitet heter var hos våra välbeställda världsstjärnor.

Vi var så erbarmligt dåliga och det värsta av allt var hur vi, vi som var de som cyniskt skulle ha legat och väntat på omställningar, vi lät dem kontra oss sönder och samman. En ensam Immobile fick jonna igenom ett vidöppet centralt mittfält och lätt avfärda den spridda distraktionen som Arsenals försvarsspel kom att innebära. Och om detta 1-0-mål ändå hade varit ett undantag, men det var det inte.  Det blev en regel. För när vi väl erövrade bollen och skulle bygga upp någon form av anfallsspel, med vårt överbemannade och kreativitetsdränerade centrala mittfälts som cementerande grund och trygghet, föll vi som ihop som ett fuskbygge på sankmark.

Vårt 4-1-4-1 (läs: Hängslen och Livrem) brast så smärtsamt snärtande rakt över våra bröstvårtor och hängande buk. Vi skulle ju inte ens vara kreativa, vi skulle ju, tack vare vårt enligt Wenger tighta centrala mittfält, hålla motståndet stången, pressa ut dem mot de ofarliga kanterna och sedan slå om i form av ett snabbt pass till kreative Özil som sedan skulle slå bollen till vindsnabba Welbeck och Sanchez, vilka i andravågen skulle backas upp av rörliga Wilshere och Ramsey. Jag förstår liksom vad Wenger var ute efter, men jag begriper inte hur han kunde tro att dessa spelare, med dessa redan krökta ryggar och nervöst nedbitna nagelband skulle stå upp, stå emot och hålla motståndet på avstånd.

Det vi bevittnade igår var inte bara en display över vilken undermålig kondition Arsenal hösten 2014 är i. Det vi fick se, var ett visualiserande över hur det låter när hängslen och livrem brister. Över en smärtsam snärt, över en pinsamhet med byxorna nere vi anklarna och en genansens bultande hetta över kinder som blossar av förnedring. Det såg vi, det bevittnade vi och det fick vi höra. Arsenal av idag är inte bättre än så här, vår trupp är förvisso kryddad med vackra namn, men är fortfarande så här tunn och så här lätt att bräcka. Vår manager kan, enligt uppgifter, fortfarande locka till sig dessa spelarnamn, men han kan uppenbarligen inte få dem att fungera som ett lag. Det fungerar säkert bra i managerns huvud, eller på taktiktavlan, men när verkligheten igår hann i kapp oss, så blev övertydligheten smärtsamt svår att förklara bort. Så här bra är vi just nu. Inte speciellt, va?