Jag kräver kort-kort

Sommaren är kort, det mesta regnar bort och nu är den slutligen över. Vi har oktober månad på hand, minnena av kort-kort bleknar i takt med solbrännans konturer på din älskades kropp och i landets näst största stad tar de medelålders männen på sig sina nyinköpta höstrockar och vandrar vankelmodigt genom mörkret för att åter ta sina platser i förvärvsarbetets kugghjulsrotation. Men idag är det fredag, i morgon är det lördag och i övermåndag spelas ännu ett derby i London. Denna vecka är skådeplatsen belägen någon stans i brytpunkten mellan det burgna Fulham och Swinging Chelsea där Arsenal skall äntra Stamford Bridges upplysta gräsmatta för att möta ligaledarna Chelsea Football Club.

Förra helgen innehöll ett tämligen tråkigt, fantasilöst och slokande derby mot Tottenham Hotspur, där Arsenal var oförmögna att ta de nödvändiga tre poängen för att behålla kontakten med nämnda Chelsea. Spelet hackade, Arsenal fastnade i småduttande ute vid hörnflaggorna och fick till slut, när frossan väl satt tänderna i de små bolltrillarna, för vana att slå lika men- som resultatlösa lyrbollar in till ett spurs som tack vare Arsenal nästan såg bra ut. Varken 100 %-igt bollinnehav eller ungefär 7 000 hörnor kunde rädda dagen som mest kom att kretsa kring den fortsatta strida ström av skador vi fått vänja oss vid att överösas av.

Sedan fick vi en stunds andrum i onsdagens Champions Leaguemöte med turkiska Galatasaray vilka onekligen bjöd upp till dans med hög backlinje och vidöppet tillåtande centralt mittfält. Vi hade ett underbart centralblock bestående av Flamini och Cazorla, Özil fick spela där han hör hemma och herrar Sanchez, Welbeck och Oxlade-Chamberlain var i sådan underbar rörelse att det centrala mittfältet kunde leverera omställningspotential gång efter annan. Welbeck knåpade ihop ett hattrick, AOC drog upp kilometerlånga revor i försvararnas fotbollsjälar och Sanchez.. han var liksom bara Sanchez.

Denne lille chilenare som tidigare år pendlat mellan Chiles snabba omställningsspel och barcelonas kortpassningsmasturberande hamnade i onsdags kväll helt rätt. Han löpte som vanligt kopiöst både med och utan boll, men när han fick den var han så där magiskt avig och gjorde både sig själv och sina medspelare underbara tjänster i sin lika ljuva som lättsamma relation till fotbollen. Han fick duktigt med stryk gång efter annan, men reste sig, tittade fram under ögonbrynen och. Och drog upp brallorna. Ständigt i kort-kort. Som en strandraggningens självlysande matador, som en manlighetens förlåtande lockbete till kvinnligheten och som en förbättrelyzad version av 70-talets fotbollsestetik. Han svepte runt på Emirates gräsmatta i sina kort-korta shorts och inte ett fotbollshjärta kunde hålla sig stilla på sin plats.

Just så här vill jag se precis hela Arsenal på söndag. Bild från Flickr.com: ”Genc Arsenal”

Just så, som Sanchez i onsdagens kort-kort, måste vi vara på söndag. Inga menlöst ändlösa trianguleringar ute vid hörnflaggorna som ändå alltid slutar i ingenting i famnen på mittbackar eller målvakt. Inte kort-kort såsom i oändliga scener av kortpassningsduttande, utan snabba och i tid korta anfall, där vi erövrar boll slår om snabbt och på kort tid avlägger långa sträckor. Så vill jag ha det, så skall vi göra. Min önskan är att vi ställer upp med precis samma manskap på söndag som vi gjorde i onsdags, nämligen:

Szczesny
Chambers – Mertesacker – Koscielny – Gibbs
Flamini – Cazorla – Özil
Oxlade-Chamberlain – Welbeck – Sanchez

Nu är jag inte dummare än att jag begriper att Chelsea, under Mourinhos ledning, självklart kommer att ligga lågt, hålla tätt och själva försöka slå om snabbt. Men hur gör man mot lag som ligger lågt? Lullar runt i oändlig possessionsfotboll för att sedan blotta sig för kontringar och baklängesmål? Jag vet att Wenger har viss fäbless för menlöst fotbollstrollande av den sorten, men det vi skall göra är istället något annat. Vi skall själva ligga lågt, locka fram och tvinga upp Chelsea ur skyttegravsvärnen. Täta ihop och komprimera laget framför det egna straffområdet, tvinga dem att lämna sitt för att sedan sätta dolken i ryggen genom erövring (Flamini, Cazorla), leverens (Özil) och slutprodukt (Sanchez, Welbeck och Oxlade-Chamberlain).

Jag vet att Wenger föredrar fotbollsanfall långa som otympliga dunsovsäckar, men jag vill ha somrig kort-korts-fotboll illustrerad av den tjusige Sanchez blottlagda lårmuskler från i onsdags. Jag vill ha långa avlagda ytor på få tillslag och kort tid. Jag vill att vi lockar ned Chelsea i deras egen fälla och sedan fäller dem med ett BOOM, BOOM, BOOM som vi inte sett sedan Va-Va-Voom. Jag struntar i hur det brukar se ut eller vad hjärnan egentligen tror är möjligt. Detta är min önskan. Min önskan efter sol, bara ben och guppande lättsamhet. Min längtan efter värmande spel, ymnig kärlek till ett lag som stundtals behandlat oss nonchalant och efter att äntligen, äntligen få besegra Mourinhos Chelsea på deras egen hemmaplan. Gärna på deras egna sätt. COYG, ge mig kort-kort i helgen och ge mig en seger.