Vart är vi på väg?

Idag kliver vi upp till ännu en arbetsvecka efter att Arsenal förlorat ännu en match mot en av våra topp 5-konkurenter. Och trots att siffrorna, 0-2, är avsevärt bättre än de 0-6 vi åkte på i förra mötet på Stamford Bridge och trots att dessa kan få oss att tro att vi var nära, är min känsla att vi absolut inte ens var i närheten av att skaka dem. För visst borde Cahill ha fått rött kort när han körde över Sanchez, visst kunde vi fått en frispark just framför chelseas straffområde när Fabregas täckte med handen och visst var domare Atkinson konsekvent inkonsekvent matchen igenom, men dessa faktum och händelsers eventualiteter ändrar ändå ingenting. Vi var inte ens nära att hota dem.

Arsenal var inte på något sätt dåliga, vi gjorde en helt okej match och vi gjorde ungefär det man kunde vänta sig av oss. Men vi kom aldrig närmre än vad chelsea tillät oss, vi hade för första gången på elva år inte ett enda skott på mål och vi stod och stampade på det behöriga armlängds avstånd som chelsea kontrollerade oss till att göra. Det slutade med att vi fick lämna söndagsdrabbningen med ännu en förlängd förlustsvit, med ännu en förlängd rad matcher vilka samtliga förklaras bort som tillfälligheter och med ännu en förlängd bekräftelse på det avstånd som råder mellan Arsenal FC och den klubb som för stunden ligger längst upp i toppen på den engelska fotbollens hierarki. Vi var inte bättre än så och vi är inte bättre än så.

Så här står vi efter sju spelade ligaomgångar. På åttonde plats i ligatabellen, nio poäng efter serieledarna. Özil var igår lika iskall ute på sin kant som han var stekhet som nr 10 i förra veckans möte med Galatasaray, Wengers införda centrala mittfältstriangel lyckades inte alls stoppa det den var satt att stoppa utan bär det huvudsakliga ansvaret för chelseas ledningsmål och tränarkampen vanns på teknisk knock out av den där José Mourinho. Söndagens paradox är att Arsenals bäste spelare i matchen är en spelare som egentligen inte ens borde komma i närheten av en Arsenals startelva i ett toppmöte 2014. 

Köpet av Özil skulle vara symbolen för den ekonomiska vändpunkten medan vinsten i FA-cupen i våras skulle vara det sportsliga. Den ekonomiska vändpunkten kan vi på ett plan ha passerat, men för några dagar sedan köpte ägare Kroenke en ytterligare mängd Arsenalaktier och han möjliggjorde detta genom at ta ur tre miljoner pund ur klubben. Så pengar ur klubben gav än mer makt åt en redan envåldshärskande ägare. Och om den sportsliga vändpunkten skulle vara passerad så ser det synnerligen mörk ut för oss. För årets ligastart är den näst sämsta någonsin, under Wengers arton år i klubben.

Vart är Arsenal Football Club på väg? Bild från Flickr.com: ”Antonio Cravarezza”

Vi har i åratals skrikit efter nya idéer och att Wenger skall ”spend some f-ckin’ money”. Vi fick det kanske inte speciellt nya, men för Arsenal nygamla, 4-1-4-1 och vi fick ett Arsenal som succesivt började spendera allt mer pengar på spelartransfers. Men den limbo vi är fångna i är att det inte räcker med att ta in nya idéer i klubben, om de nya idéerna visar sig vara resultatlösa eller till och med dåliga. Och att det inte räcker med att spendera en massa pengar, om du inte spenderar dem på rätt spelare. Det är inte ens frågan om vilka spelare vi köpte, det är snarare en fråga om vilka spelare vi inte köpte.

Mourinhos lag brukar ofta anklagas för att spela tråkigt och defensivt, nu har de gjort 21 mål medan Arsenal står kvar på 11. Fabregas nobbades av Wenger, som inte ansåg oss behöva honom, och nu har han stått för lika många assisterande målpassningar som hela Arsenals lag tillsammans lyckats åstadkomma. Det är liksom inte frågan om vilka spelare vi köpte, det är en fråga om vilka spelare vi inte köpte och det är framför allt en fråga om vilka spelartyper Wenger väljer att inte prioritera.

Vi har spenderat en herrens massa f-cin’ money på kreativa spelare och kvicka yttrar, men absolut ingenting på mittfältare med defensiv spetskompetens. Vi kan bländas hur mycket vi vill av Hazards teknik, Costas kyla i avsluten eller av Fabregas underbara passningar, men det vi saknade i går, precis som vi alltid gör när vi möter svårt motstånd, var en Matic som höll ihop  och balansera laget samt en tränare som förmår sin nr 10, i det här fallet Oscar, att kasta sig fram och täcka skott. I Wengers Arsenal sätts en av väldens mest kreativa spelare ut på en iskall kant där han helt saknar förmåga att göra nytta, medan tre spelare skall göra Matics jobb men ändå helt misslyckas med sin primäruppgift.

Klubbens propagandaapparat pekar på den svulstiga Pumadealen, på arenalånets snabba avbetalningstakt och på sjutton raka säsonger i Champions League. Apparaten skriker ut att klubben nu är på rätt väg, men jag förstår absolut ingenting. För är det att vara på rätt väg att ha pengar, lägga dem på spelartyper vi redan har för att sedan låta bli att köpa det vi uppenbart saknar? Är det att var på rätt väg att ligga åtta i ligatabellen? Att vara nio poäng efter serieledarna efter sju omgångar? Och att på dessa sju matcher endast ha vunnit två? Är det att vara på rätt väg att använda en taktik som varken ger resultat, ger sevärd fotboll eller optimerar de spelarresurser vi har?

Är det att var på rätt väg att slänga bort spelarinvesteringar genom att spela dem på fel position? Att låta tre personer misslyckas med att göra en eller två personers jobb framför den egna backlinjen? Och att stå som mest handfallna varje gång vi möter matchande motstånd? Det var ju i år vi skulle utmana om ligatiteln, det var ju nu vi skulle bli bättre än vad vi var föregående år och det var i år vi skulle visa oss vara redo att anta de stora utmaningarna. Är vi det? Var vi det igår? Är klubben verkligen på rätt väg? Vet vi över huvud taget vart vi är på väg? Med en ägare som tömmer klubbens kassa för att skaffa sig ännu större makt i den, på åttonde plats i ligatabellen och med en parodiskt obalanserad trupp som släpper in för många mål, gör för få och som inte ens har ett fungerande grundspel? Är det att vara på rätt väg?