Medlemmar: 8265 st.
Visa menyn

Davidsson och Mannen Blogg

Bild för Davidsson och Mannen

Ingen

I måndags spekulerade jag kring vilken spelare som skulle ersätta Coquelin, som jag utgick ifrån skulle sparas till matchen mot Manchester United på söndag, och jag ställde då frågan ”Vem stiger fram?”. Och om vi lyfter blicken, lämnar just det centrala mittfältet för en stund och ser på hur hela Arsenals lag presterade igår, så blir svaret lika smärtsamt som självklart: Ingen. Ingen alls, none. Visst gjorde Sanchez en bra match och var ett ständigt hot, när väl farten drogs upp och visst gjorde Cazorla en bra insats som tvåvägsmittfältare. Men i övrigt; ingen.

Bild för Davidsson och Mannen

Vem stiger fram?

Idag är man som sig bör oerhört glad efter att Arsenal, under lördagseftermiddagen, besegrade Leicester borta på King Power Stadium och inte bara avslutade deras förlustfria svit, utan framför allt tog tre tämligen säkra poäng. Jag är också oerhört glad och tacksam över att vi fick igång målskyttar Walcott och Giroud, men framför allt fick se Sanchez avsluta sin period av måltorka och det på bästa möjliga sätt med ett hattrick. Sanchez är således ende spelare i världen som har gjort hattrick i både Serie A, La Premiera Divisiona och i Premier League. Bara en sådan sak.

Bild för Davidsson och Mannen

Slap Shot Part Two

I somras skrev jag en text om hur mitt intresse för ishockey har påverkats under åren, hur det har fått stå tillbaka för mitt dito för fotboll, men framför allt kring vilka olika ingredienser i sportens transatlantiska del som under åren tilltalat mig. Jag använde filmen Slap Shots totala nakenhet som exempel och resonerade kring hur mycket kärleken till en sport kan påverka en stad på randen till undergång, hur mycket hopp den kan ge människor utan framtid och hur stor del av ett liv som följandet av en idrott/ett lag kan vara.

Bild för Davidsson och Mannen

Blek som en albyl

”…det var slag och skott, blod och spott och smaken av asfalt”. Nu var det varken skott, blod, spott eller smak av asfalt som vi tvingades konfronteras med i helgens tidiga lördagsmatch mot chelsea, men Nationalteaterns Rockorkesters ”Spisa” passar ändå perfekt in för att illustrera matchens vändpunkt. För ”dom visade en kanyl och jag blev blek som en albyl” var just vad jag kände efter vår förlust.

Bild för Davidsson och Mannen

Trubbel

Ofta tvingar jag mig själv att konfrontera den moderna fotbollens eviga förgänglighet och då försöker jag förstå allt det där som snurrar så snabbt och obegripligt ogripbart ovanför mitt huvud. Jag försöker binda ihop mina funderingar om fotbollen med det verkliga livet, det jag själv lever. Det jag har tillsammans med min fru och mina barn, all tid man spenderar på sin arbetsplats eller den tid man hinner dela med sina vänner. För för mig hänger allt detta ihop. Lika självklart som obegripligt, men så är det.

Bild för Davidsson och Mannen

Tre tusen missade chanser, två mål och Dinamo borta på onsdag

Segern, är vår, segern är vår. Vi har vunnit, segern är vår. Ja, för då fick vi ju äntligen en seger på hemmaplan, vi gjorde uppenbarligen mål på vår hemmaplan och vi snyggade till den annars ganska osköna hemmaplanstatistiken så att vi nu har fem av sju hemmamatcher utan gjorde mål (istället för som tidigare fem av sex hemmamatcher utan gjorda mål). Förvisso var det mot ett Stoke som, paradoxalt nog, har kommit att bli en favoritmotståndare att möta på Emirates (ännu inte på Britannia, men det är en annan text att skriva), men ändå.

Bild för Davidsson och Mannen

Brave New World

Jag utgår ifrån att jag stundtals uppfattas som grund, som känslomässigt styrd och som irrationell, snarare än logisk. Jag vet att jag äger en viss förkärlek för att skriva Arsenalblogg innehållande musikreferenser i allmänhet och åttiotalshårdrocksdito i synnerhet, vilket även det påverkar bilden av mig som person bakom bloggen.

Bild för Davidsson och Mannen

B.E.D.R.Ö.V.L.I.G.T.

Nu har fönstret slagit igen för denna sommar. Det var öppet i två månader mellan förste juli och förste september, 18.00, engelsk tid vilket gav de engelska klubbarna 62 dagar på sig att, utifrån rådande ekonomiska, personella såväl som fotbollsmässiga förutsättningar, optimera sina respektive spelartrupper.

Bild för Davidsson och Mannen

Who Are You?

Jag har tidigare skrivit om Newcastle United som den moderna fotbollens svar på Prins Orlando (vilket försvann då Arsenal Sweden bytte plattform och därför inte går att länka till) och jag har skrivit om ett möte jag hade med stadens invånare, deras sätt att fira påskafton och mina känslor för dessa människor.

Bild för Davidsson och Mannen

Persistence of Time

Efter att ha spenderat stora delar av helgen i thrash-metallens sällskap och efter att tröskats sönder och samman under gårdagkvällens impotensmöte med lfc, ville jag liksom bara vandra vidare längs med referensernas minneslund när vi nu, idag, står endast en vecka att domedagsdörren slår igen i våra ansikten. Jag hade först tänkt döpa dagens text till ”For Whom the Bell Tolls”, men det kändes både för litterärt för en simpel fotbollsbloggare med förkärlek för hårdrocksreferenser och till det även något dramatiskt. För ”fotboll handlar inte om liv och död.

Sidor