Persistence of Time

Efter att ha spenderat stora delar av helgen i thrash-metallens sällskap och efter att tröskats sönder och samman under gårdagkvällens impotensmöte med lfc, ville jag liksom bara vandra vidare längs med referensernas minneslund när vi nu, idag, står endast en vecka att domedagsdörren slår igen i våra ansikten. Jag hade först tänkt döpa dagens text till ”For Whom the Bell Tolls”, men det kändes både för litterärt för en simpel fotbollsbloggare med förkärlek för hårdrocksreferenser och till det även något dramatiskt. För ”fotboll handlar inte om liv och död. Det är mycket större än så”, eller hur var det nu? Dessutom är det ju för oss, som klubb, klockan (i detta sammanhang) klämtar mer än för någon speciell spelare. Så därför släppte jag den.

Men det är ju faktiskt så att transferfönstret står öppet exakt en vecka till. Den förste september klockan 18.00, engelsk tid, skall kontrakt och övriga papper vara signerade och klara. Och dessutom skall de då vara faxade (ja, det lär fortfarande vara det redskap som används!) till FA:s huvudkontor för att övergången skall bli registrerad och träda i laga kraft. Och med den anledningen så klämtar klockan för oss, det börjar bli lite väl tight nu och just tidsfaktorn har kommit att bli en envis och synnerligen uthållig motståndare vi brottas med. För med en vecka kvar att handla på har vi fortfarande oerhört lång väg kvar.

Wenger talar ofta i bilder av att spelarmarknaden inte är något snabbköp som du kan gå in och plocka ned vad du önskar från hyllorna, lägga i din kundvagn och sedan vara på väg hem med. Och vi har länge varit i klorna på de strama tyglar som arenabygget, tillsammans med oligarkernas inträde i fotbollen, skapat kring oss och dessutom har vi allt som ofta varit tvungna att vänta in kvalspelet till Champions League innan Wenger och hans stab vetat vilka spelare vi hade råd att handla in. Men när vi i våras hamnade på ligans tredjeplats och därmed säkrade alla Champions Leaguepengarna och sedan följde upp det med att ganska snabbt handla in Cech från chelsea, så trodde jag att Wenger, äntligen, hade lagt om strategi. Att vi inför detta transferfönster redan hade identifierat våra problem, scoutat lösningar i form av nyförvärv och redan då låg i startgroparna för att snabbt tillgodose truppens behov av förstärkning.

Nu har Arsenals agerande under detta fönster, med all möjlig tydlighet, visat att jag hade helt fel och att vi inte alls har lagt om strategi. För som jag varit inne på tusentals gånger så är det för mig helt irrelevant vilka spelare vi försökte få till klubben. Det enda jag bryr mig om är i detta sammanhang vilka behövliga spelare vi lyckas respektive misslyckas knyta till kubben. Och i denna kolumn står vi kvar med en spelare. En. Vi har fortsatt rensa truppen på så kallat dead wood och dessutom lånat ut en herrans massa andra, vi har sett våra konkurrenter och övriga ligalag spenderat som om ingen morgondag finnes och vi har köpt en spelare till vårt a-lag. Förvisso en hel drös lovande talanger till de olika ungdomslagen, men fortfarande bara en seniorspelare. Till en post som förvisso hade sina brister men som fortarande var långt ifrån den mest alarmerande eftersatta.

Arsenal måste, på denna återstående arbetsveckan, värva en spelare som kan spela central anfallare, kompetent nog att ta tillvara på alla skapade chanser och göra fler mål än exempelvis Giroud gör. Inte för att jag tycker att Giroud är dålig, men tja… Han är en av ligans bästa defensiva anfallare och dessutom en viktig link-upspelare som är oerhört användbar i en omgivning av tekniska, men tämligen små, medspelare. Men han bränner för många chanser och han saknar, i och med Welbecks evighetsskada och Wengers ovilja att spela Walcott centralt, över huvud taget konkurrens i truppen. Det generella problemet för Arsenals anfallare, Giroud, Walcott och Welbeck, är dock att de helt enkelt gör för få mål. De missar för mycket och sätter för få av alla de skapade chanserna och gårdagens möte med liverpool var bara ännu ett i raden av exempel. Vi har ett av ligans mest kreativa mittfält men har bara gjort två mål på säsongens tre ligamatcher. Och dessutom lyckats gå mållösa från fem av våra sex senaste hemmamatcher. Mållösa fem av sex hemmamatcher utan mål! Helt otroligt. Så här måste det förstärkas och det måste förstärkas rejält.

 
Kommer Olivier Giroud att vara förstavalet även andra september? Bild från Bildbyrån

Som du redan vet så pös igår eftermiddag den allra sista luften ur sommarens mest uppumpade transferbubbla och detta när Karim Benzema tydliggjorde att det är i Madrid han har sitt hem och att han inte tänker flytta någon stans denna sommar. Kvar står väl således Napolis Higuain och kanske psg:s Cavani, där förstnämnda skulle kunna ersätta Giroud rakt av medan den sistnämnde både skulle kunna göra det men även vikariera på en kant, bredvid Giroud. Det är en lösning. Men det är en lösning som inte bara kräver en herrans massa pengar och Wengers övertalningsförmåga, den kräver med största sannolikhet även spelarrörelser inför en eventuell spelarankomst till Arsenal. En annan lösning skulle kunna vara att permanenta Walcott centralt, ge honom tid och tålamod att spela in sig på den positionen och att handla in en ytter i världsklass, kanske till och med en ytter som även skulle kunna vikariera centralt, på vilket Dortmunds Reus (efter att vi låtit Agent Rosicky gjort jobbet) skulle kunna vara ett exempel. En tredje tanke är att handla in den offensive mittfältaren/yttern och skola om honom till sk. falsk 9:a, a la rvp, och då faller tankarna främst på de gamle Wengerfavoriterna Draxler och Götze där den sistnämnde enligt rykten lever en något tilltufsande tillvaro i Bayern och sägs längta bort. Ett problem, tre potentiella lösningar. Varsågod, Wenger. Bara att verkställa.

Vidare älskar jag Coquelin, jag älskar dennes förmåga att staga upp det centrala mittfältet och skydda den tidigare så utsatta ytan framför backlinjen. Han var oerhört bra hela våren och närmast magisk i gårdagens möte med foolsen.  Men om vi skall vara ärliga: Han har spelat en halv säsong för oss, det finns ingen garanti att han skall fortsätta vara på rätt sida den hårfina gränsen vecka ut och vecka in och ingen kan väl någonsin tro att han skall spela, än mindre hålla denna höga kvalitativ nivå i, 60+ matcher/säsong. Bakom honom står 0.5+0.5 vilket i det här sammanhanget absolut inte blir en hel ersättare/rotationsspelare. En långsam, skadebenägen och åldrande Arteta plus en storhjärtad men ständigt från höften skjutande Flamini blir inte en hel värdig spelare för Coquelin att rotera och konkurrera med. Därför måste vi förstärka på denna position.

Även här skulle man kunna tänka på flera sätt. Man skulle kunna söka en spelare som liknar Coquelin och då betala lite mer för antingen den ligavane Wanyama från Southampton eller matcha utköpsklausulen på ryktesvis £20-22 miljoner och köpa loss Krychowiak från Sevilla. Då skulle vi inte bara ha en spelare som rejält pressar Coquelin till utveckling utan även kunna ställa upp mot ett högst solitt centralblock vilket skulle kunna vara en oerhört tilltalande tanke i vissa matcher. Eller så skulle man kunna agera spegelvänt och välja en alternativ spelartyp inom ramen för den defensive mittfältaren. Vi skulle kunna plocka upp den något mer dynamiske Illarramendi som nu uppges realiseras bort av Real för £10-14 miljoner, eller ta in den snart kontraktslöse Motta från psg:s bänk för att få rutin och ledarskap för Coquelin att luta sig mot, säkerligen för en i sammahanget tämligen ringa summa.

Så här har vi några tämligen acceptabla lösningar på lagets rådande underskott. För underskott har vi, å det har vi och i nuläget går det tyvärr inte att säga annat än att Arsenals fönster är en ren och skär katastrof. Petr Cech kommer bli jättebra för oss men om inga andra inköp till vår startelva, eller dess absoluta närhet, görs så är och förblir detta fönster ett gigantiskt misslyckande för klubben. Jag struntar i om laget har sådär himla bra stämning, vilken riskerar att förstöras av att eventuella nyförvärv tränger sig på, för jag tror nämligen att segrar skapar bättre stämning än misslyckanden. Och jag struntar, som sagt, i hur mycket jobb de ansvariga gjort eller hur nära de varit att ro iland nödvändiga spelaraffärer om deras arbete inte resulterar i att rätt spelare handlas in till kubben.

Så nu har Wenger och hans medarbetare exakt en vecka på sig att rädda detta transferfönster, rädda oss från en otäck inbromsning och rädda oss från ännu en krökning av det som höll på att rätas ut. För visst tror jag dagens trupp kan ta oss vidare till ett väntat uttåg i åttondelsfinal av Champions League och visst skulle den till slut även hinna ikapp och rädda en fjärdeplats i ligan. Men önskar vi mer än så, mer än att behålla denna ständiga status quo, ja då får det f-nken i mig hända saker kommande vecka. Då skall världsklassanfallaren handlas in och då skall den defensiva mittfältaren, gärna med god bollhanteringsförmågan, för Coquelin att konkurera med handlas in. Och det måste ske snabbt, nu är det bråttom för nu brottas vi med en envist uthållig motståndare i form av allt snävare tidsram.

Så agera nu Wenger, agera nu klubbens väl smorda propagandamaskin och agera nu, mannen med fotbollsvärldens tyngsta namn, Dick Law. Ta nu rätt beslut, ro era goda tankar i land och gör det hela möjligt. Gör nu så att denna säsong faktiskt blir den språngbräda tillbaka till den storhet som den skulle kunna vara. Ännu ett steg i rätt riktning, ännu ett steg upp för fotbollsstegen och ännu ett tecken att vi är på rätt väg. Inte ännu ett år av ständigt stillastående, utan framåt, uppåt, förbättrat. En vecka kvar, klockan tickar tick-tock och snart klämtar klockan.