Vem stiger fram?

Idag är man som sig bör oerhört glad efter att Arsenal, under lördagseftermiddagen, besegrade Leicester borta på King Power Stadium och inte bara avslutade deras förlustfria svit, utan framför allt tog tre tämligen säkra poäng. Jag är också oerhört glad och tacksam över att vi fick igång målskyttar Walcott och Giroud, men framför allt fick se Sanchez avsluta sin period av måltorka och det på bästa möjliga sätt med ett hattrick. Sanchez är således ende spelare i världen som har gjort hattrick i både Serie A, La Premiera Divisiona och i Premier League. Bara en sådan sak.

Vi ligger nu fyra i ligatabellen, endast tre poäng efter serieledarna Manchester united, vilka just blir vårt motstånd nästa helg. Seriens fantastiska jämnhet (okej, läs citys skador kombinerat med deras defensiva oreda) har gjort att vi förvisso bara är två poäng från liverpools åttondeplats men samtidigt, på alla möjliga sätt, har häng på den ligatopp som efter de inledande tre matcherna såg allt annat ut än inom räckhåll. Målfesten i lördags blev, tillsammans med vissa andra resultat, plankan som räddade oss kvar i den tabellregion vi hör hemma i. Eller i varje fall i relativ närhet till den.

Och redan i morgon har vi ännu en nödvändig räddningsplanka att stappla ut på. Vi möter Olympiacos i Champions Leagues andra omgång och med tanke på hur distinkta, välorganiserade och kompetenta vi var nere i Zagreb har vi målat in oss i ett hörn där endast seger, och det gärna tämligen övertygande, är att tänka på. Och detta samma vecka som vi tar emot serieledarna Manchester United. Vi måste i morgon både vinna säkert mot grekerna och samtidigt behålla truppen i acceptabelt skick inför helgens oerhört viktiga match. Ungefär som läget var när vi åkte ned till Zabreb, men med den skillnaden att vi då stod inför ett möte med chelsea. Och ja, det vet vi ju hur det gick med den saken. Både mot Dinamo och mot abracadabrovic’s ”f-kin’ rentboys”.

Inför morgondagen slungas vi även tillbaka till en diskussionsvåg som gick hög under sommarens transferfönster. Då Wenger valde att inte handla in någon central mittfältare med defensiv spetskompetens att backa upp eller utmana Coquelin och då han gjorde sitt val med hänvisning till att vi hade både Flamini och Arteta i truppen. Nu har alla olyckskorpar, såsom bland andra jag, fått vatten på våra respektive kvarnar och vi står inför ett läge då Coquelin är knäskadad, inte är redo för att spela och, om han så vore, absolut måste vilas till söndagens match. Och detta med båda två, i Wengers värld, potentiella ersättare skadade. Hate to say I told you so, eller hur är det man (inte) skall säga?

Ett föredöme på många sätt och vis. Bild: Bildbyrån.

Så när vi nu sitter med skägget i den Wengerska brevlådan och är i just det läge där Wenger hävdade att vi inte skulle hamna, men där många redan påstod att vi indirekt var; vem är då spelaren som skall gå in i laget, axla Coquelins fallna mantel och staga upp den situation som ser ut att tippa ned i avgrunden? Vem är mannen som skall spela på det centrala mittfältet, troligtvis bredvid Cazorla? Skall vi ta den enkla vägen och gå på den offensivt kompetente Ramsey som förvisso spelat mycket ute till höger men först och främst anses vara en tvåvägsspelare för det centrala mittfältet? Eller sätter vi in Gibbs som förvisso är vänsterback men som från början är ytter och som också spelat central mittfältare under några försäsongsmatcher? Eller rent av en av ligans bästa vänsterbackar, Monreal, som inte bara varit utmärkt till vänster utan också helt okej när han vikarierade som mittback?

Nej, för mig finns det egentligen bara två varianter. Den ena är logisk men vinglig, den andra är närmast grotesk men ändå oerhört tilltalande. Jag talar om Chambers och Gabriel. Den förstnämnde är skolad central mittfältare i Southamptons akademi och juniorverksamhet, var offensivt bra som högerback men tämligen rank i det defensiva och kändes tämligen valpig när han fick chansen som central mittfältare i den numera smått infamösa matchen mot Southampton på nyårsdagen. Chambers var, när han fick chansen som mittback mot liverpool för några veckor sedan, närmast att betrakta som en säkerhetsrisk i sitt passningsspel, men stärkte sina aktier något i ligakuppmötet med spurs, där han både var bra i spelet med bollen och i det defensiva positionsspelet. Gabriel, å sin sida, spelade under sin tid i Spanien matcher på samtliga fyra platser i backlinjen men har hos Arsenal närmast varit att betrakta som ett frustande vilddjur när han fått chansen. Han har med sitt val att i matchen mot chelsea stå upp för Koscielny, trots de negativa konsekvenserna, fått oerhört mycket kärlek från Arsenalfansen och även om det kanske inte var världens smartaste drag, så var det ändå oerhört tilltalande, på något märkligt och oförklarligt sätt.

Efter matchen mot chelsea gick, bland andra, forne Arsenalspelaren Martin Keown ut och hyllade Gabriel för att han visat tuffhet, laglojalitet och hjärta i mötet med chelseas avskum. Och kanske är det någonstans där vi landar i den här diskussionen, vid just Martin Keown. Keown som inte var helt olik Gabriel i sin fysiska och smått aggressiva framtoning, som främst var mittback men som också spelade ett antal matcher som defensiv mittfältare? Kanske blir därför Keown min referenspunkt när jag, inför mötet med Olympiacos, föreslår Gabriel som stand in för Coquelin? För det är här jag tycker trådarna skall flätas ihop. När den en centimeter längre och något tyngre Gabriel får gå i Keowns fotspår, ta ett steg upp i banan och där hålla rent hus framför sina kollegor i backlinjen. Med sin enorma närvaro och sitt enkla spel med bollen sprida lika delar rädsla i gästerna som lugn i hemmalaget. Då har vi, enligt mig, fått en adekvat ersättare för Coquelin när denne behöver vilas mot Olympiacos. Vad anser du? Vem är mannen som stiger fram?