Brave New World

Jag utgår ifrån att jag stundtals uppfattas som grund, som känslomässigt styrd och som irrationell, snarare än logisk. Jag vet att jag äger en viss förkärlek för att skriva Arsenalblogg innehållande musikreferenser i allmänhet och åttiotalshårdrocksdito i synnerhet, vilket även det påverkar bilden av mig som person bakom bloggen. Förra veckan delgav jag er min syn på de olika läger som uppstått i Arsenalland och jag gjorde det genom att använda Joy Divisions och Ian Curtis text till ”Love Will Tear Us Apart”, varför en del av er redan nu tror att denna blogg skall ta avstamp ur Iron Maidens comebackalbum från 2000, där Bruce Dickinson och Adrian Smith spelar in musik tillsammans med övriga bandmedlemmar, för första gången på åtta respektive tolv år. Skivan som äger samma namn som denna text.

Med tanke på det segertåg som Maiden då just hade avlagt, sedan herrar Dickinson och Smith återvänt till bandet, skulle detta säkert framstå som lockande, men det är inte den vägen jag ämnar vandra denna gång. Idag släpper jag hårdrockssargen och ger mig in i en annan sfär för att finna min oheligt utomäktenskapliga fotbollsreferens. För Iron Maiden har med största sannolikhet tagit sitt albumnamn efter boken med samma namn, eller ”Du sköna nya värld” som den heter på svenska, skriven av Aldous Huxley. Boken utkom 1932, det vill säga mer än femton år före George Orwells mer kända ”1984”, och är liksom Orwells bok en högst dystopisk roman om en bäcksvart framtid.

Storebror är här inte så förkroppsligad som hos Orwell, men ändå ständigt närvarande och i Huxleys framtidsvision skapas vår avkomma på konstgjord väg, för att med hjälp av genteknik framavlas till att fylla en viss funktion i ett redan färdigt utformat kastsamhälle med ett redan förutbestämt öde att gå till mötes. Alfa och Beta är kasterna som styr från de högre positionerna medan Gamma, Delta och Epsilon är arbetsmyror som inte skall tänka, bara verkställa givna ordar. En värld som vilar på propagandans och indoktrineringens makt där var och en har en cementerad plats i en näringskedja, där var och en är en formad och bränd sten att passa i samhällspyramiden och där var och en endast är satt att spela en förutbestämd roll i ett klassamhälle.

Efter förra veckans igenslagna transferfönster blir det stundtals just denna bild av den moderna fotbollen som slungas runt i min torktumlande fotbollssjäl. För samtidigt som vi skall se fram emot det nya, livet efter att transferfönstret äntligen har stängts, och att vi på lördag tar emot Stoke som första steg i detta nya, så kan vi inte se framåt utan att förhålla oss till den gårdag som varit. Och i den gårdagen grinar ett transferfönster som, mer än något gjort tidigare, fastställt ett redan förutbestämt kastsamhälle. Där vissa klubbar skall styra, utöva makt och sitta på medlen, medan andra klubbar har som huvudsakliga uppgift att vara tysta, ta emot smulorna som faller från bordet och förse de ekonomsikt och/eller nepotistiskt dopade klubbarna med användbart spelarmaterial. Aldrig förr har fotbollsnuet varit så likt just en dystopisk framtidsroman.

Lost In Matrix. Bild från Flickr.com: ”Heiner Engbrocks”

När Arsenal tar emot Stoke på lördag är det ett möte mellan en klubb som, utan varken fri tillgång till ekodopingsmedel eller till släktskap i makthavande fotbollsorganisation, förtvivlat försöker behålla sin plats som Beta- eller till och med Alfaklubb och en annan som gör ansats att slå sig fri från att bara vara en av alla levererande arbetsmyror, som tagit risker för att kanske göra några oväntade fynd och som fortsätter verka för någon sorts klubbidentitetsmetamorfos. Inget av lagen har börjat säsongen särskilt övertygande, båda famlar efter sin spelmässiga säkerhet och båda lagen är i akut behov av såväl seger som bekräftelse på att den inslagna vägen är den rätta. Stoke har fler Champions Leaguevinnare i sin trupp än något annat lag i ligan, men ingen av dessa har varit varken bärare av de segrande lagen eller utvecklats i paritet med förhoppningarna som en gång i tiden lades på dem. Arsenal har, å sin sida, haft klubbrepresentanter som talat vitt och brett om en ny skön värld, en värld som UEFA:s ryggkrökande och kapitulerande i somras, på många sätt, slog i bitar.

Så här står vi då inför en morgondag som kan knuffa Stoke åter i en bekräftelse på att de inte är ett lag för den övre tabellhalvan, men som också, vid en bortaseger, kan bli en synnerligen potentiell trampolin upp för dem till en nivå de, de senaste åren, allt mer förberett sig på att bli del av. Vi står inför en morgondag som, vid hemmaseger, kan staga upp det Arsenal som svajat så betänkligt under ligastarten, som skulle kunna vara vår räddningsplanka som håller oss kvar ovanför riskzonen och en vinst som skulle kunna berätta att inte vi också behöver genomgå en självbildsmetamorfos fast då av högst negativ art.

För Arsenal behöver allt vad positiva signaler vi kan få, både laget, klubben och vi följare. Vi behöver någonting att tro på, tendenser som lugnar och vi behöver känna att vi kan lita på de styrande i klubben. Att Wenger och hans mannar har läget under kontroll, att de inte snärjer in sig i lögner om långtidsskadade anfallsspelare och att de inte famlar vilt i blindo när andra klubblagstränare lutar sig tillbaka och skapar sig överblick över situationen. Överblick såsom i kontroll. Kontroll såsom i mandat och såsom i makt. Makt att påverka sin egen situation, bestämma över sitt eget varande och avgöra sitt eget öde. Där står Arsenal idag, i denna sköna nya fotbollsvärld.

Avslutningsvis vill jag bara bekräfta att jag står kvar vid vad jag sagt om att Arsenals anfallstrio skall bestå av Oxlade-Chamberlain som högerytter, Sanchez som vänsterytter och Ramsey, centralt, som så kallad Falsk 9:a. Att de skall ha mittfältstrion Coquelin, Cazorla och Özil bakom sig och att samtliga dessa skall göra vad de kan för att stötta en Back Five bestående av Cech, Bellerin, Mertesacker, Koscielny och Monreal. Inga frågor på det, va?