Slap Shot Part Two

I somras skrev jag en text om hur mitt intresse för ishockey har påverkats under åren, hur det har fått stå tillbaka för mitt dito för fotboll, men framför allt kring vilka olika ingredienser i sportens transatlantiska del som under åren tilltalat mig. Jag använde filmen Slap Shots totala nakenhet som exempel och resonerade kring hur mycket kärleken till en sport kan påverka en stad på randen till undergång, hur mycket hopp den kan ge människor utan framtid och hur stor del av ett liv som följandet av en idrott/ett lag kan vara. Det är här någonstans som mitt intresse för ishockey korsar mitt intresse för fotbollen och om vi skalar bort lagren av diskbänksrealism, frossande i andra människors misär och socialpornografiska utvik så finns det ymnigt att ösa ur under dessa retoriskt uppenbara förenklingar. För jag håller ju på Arsenal. Det är i Arsenal jag investerar alldeles för mycket tid, känslor och slantar i och Arsenal håller ju inte alls till på fotbollens beskuggade bakgård, utan i allra högsta grad i dess färgsprakande övre skikt.

I min kärlek till Arsenal är jag redan förlorad och den kan jag inte göra mycket åt. Där jag kunde lägga undan Chicago Blackhawks och NHL:s skinande yta på något mer behörigt avstånd där är och förblir min relation till Arsenal cementerad i vad den är. Men det är i skikten nedanför, de utanför Premier Leagues alla multimiljonärers oändliga möjligheter, som banden mellan mina favoritsporter vävs ihop. Det är kanske Championship, men än mer troligt League One och Two:s ojämna fotbollsplaner, det är lukten av upprivet gräs och ljudet av svordomar ur allt för skrålande halsar. Alla dessa människor som ser ut som 63 men antagligen inte ens är hälften. Som livet har behandlat som det har gjort och som därför är vilka de är. De som likaväl kunde bo i Charlestown, spendera sina lördagkvällar på i The War Memorial Arena och lika väl fanatiskt kunde hålla på The Cheifs.

Det är all denna utsiktslösa kärlek som aldrig riktigt blir besvarad. All samlad längtan och alla dessa nävar som knutits i fickorna arbetsveckan igenom, som i England höjs klockan tre på lördag. Det är drömmar om upprättelse som aldrig kommer att förverkligas, det är jag-mot-världen-och-hela-livet-mot-mig som för bara en kort stund blir vi-mot-världen och det blir en stunds intensiv känslostorm i ett liv som törstar efter flykt. Det är förlåtandet, det funna sammahanget och hemvisten som alltid saknats. Tillhörigheten, känslan av att inte vara ensam och upplevelsen av att höra ihop.

Jag sitter fortfarande och slaviskt följer Arsenal vecka efter vecka, match efter match och det är som det är. Men min syn på fotbollen som företeelse, som samhällelig institution och som betydelsefull faktor är kanske en annan idag än den har varit. För det är inte längre den glassiga ytan som lockar mig mest, inte de största namnen, på de finaste arenorna, i det starkaste strålkastarljuset. Inte de största pokalerna i den tätaste konfettin, inte det fläckfria yttre och inte de vitaste leendena. Det är någonting annat, någonting längre bort och någonting bortanför tidningarnas grälla omslagspojkar.

Vi är världens vackraste klubb. Oavsett vad som än händer. Bild från Flickr.com: ”rohan-04”

Och det är någonting som skiljer sådana som du och jag från många andra. Från de som väljer att tillbedja yta, de som byter lag utifrån vilket som för stunden är det bästa eller utifrån vilket lag som just nu har den starkast lysande stjärnan. Vuxna människor som har anammat ett beteende som jag alltid trott var vikt åt barn. Att ena våren hålla på Manchester United, nästa höst på Real Madrid och våren därefter hålla på Bayern München. Att vara så liten, så rank och så rädd för sin egen bräcklighet att man måste blåsa upp sig med att följa ett lag som ger än en ständig segergaranti. Som alltid ger stjärnglans att sola sig i, alltid ger en glimt extra strålkastarljus att värma den frusna själen med och som alltid vaggar konsumenten genom livets vedermödor hög på artificiell segersötma.

Det är inte du och det är inte jag. Vi är inte som hen, inte som dem. Vi följer brittisk fotboll i allmänhet, Arsenal i synnerhet och till dem är vi fjättrade. Även om Arsenal gjorde bort sig och oss i europaäventyrets första möte, även om vi blev rejält uppskörtade på Stamford Bridge och även om… Även om varken King Power Stadium eller Leicester City anses särskilt sexigt (hur kan ett ord som det få användas i dessa sammahang) bland fotbollshipsters eller bland Zvenne Fotbollsbanan och även om vi just nu är allt annat än perfekt utmejslade överkroppar i ljumna sensommarkvällar, allt annat än fem mål på en halvlek mot ett ihjälskrämt och förnedrat Getafe och allt annat än starkt lysande fixstjärnor i FIFA Ballon d’Ors absoluta närhet.

För du och jag är just nu mer Charlestown Cheifs än Stanley Cupfinal. Just nu, idag. Inte alltid, inte för all framtid och inte med den kompromisslösa järnridå som de transatlantiska seriesystemens låsning innebär. Även om UEFA, i och med skrotningen av FFP, gjort allt vad de har kunnat för att matcha denna seriesystemslåsning, så är vår framtid inte lika nedtyngda som deras, de från stålverket just uppsagda och närmast sörjande på War Memorial Arena. Vi är just nu i en svacka men vi är Arsenal, även när vi är som sämst åker vi till Three Point Lane och spelar ut spu*rs ur deras egen kupp och sådana som du och jag, vi står för vad vi är. Vi byter inte favoritlag som andra gör, vi står följer även när det går tungt och vi är trogna valet vi har gjort, även om vi fått mer sötma att slicka i oss om valet hade gjorts annorlunda. Därför står vi kvar vid vårt Arsenal även nu när det går tungt och när klubben ger oss så lite kärlek tillbaka. Vi står kvar även när vi är utan form, utan målskyttar och utan bländande segersvit att reta omvärlden och boosta vårt ego med. För vi är Arsenal, i vått och i tort, i medgång såväl som i motgång. COYG.