Trubbel

Ofta tvingar jag mig själv att konfrontera den moderna fotbollens eviga förgänglighet och då försöker jag förstå allt det där som snurrar så snabbt och obegripligt ogripbart ovanför mitt huvud. Jag försöker binda ihop mina funderingar om fotbollen med det verkliga livet, det jag själv lever. Det jag har tillsammans med min fru och mina barn, all tid man spenderar på sin arbetsplats eller den tid man hinner dela med sina vänner. För för mig hänger allt detta ihop. Lika självklart som obegripligt, men så är det. Och ett av de mest påtagliga exemplen på detta konfronteras jag med nu på lördag, då vi möter chelsea på Stamford Bridge.

Jag har ingeting emot varken lördagar eller Stamford Bridge, däremot avskyr jag allt vad chelsea som klubb står för. Men det är egentligen inte den aversionen som talar högst utan det är ett av dessa möten mellan min verklighet och Arsenal som här kommer i dagen och det mötet går att härleda till den tid då jag var pappaledig med våra, på den tiden, små barn. Då sonen Henry trodde att Arsenal var någon sorts mellanmålsyoghurt (”Vanilj to the Arsenal”) och då han och jag, under tiden storasystern klättrade högst upp i alla träd och lyktstolpar och han satt i lekplatsens minsta gunga med mig bakom för att ge honom fart, i högan sky sjöng ”We Love Cesc Fabregas” tills luften nästan tog slut. Och hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än vänder och vrider och hur mycket jag än önskar att jag kunde, så finner jag inte ord som bättre beskriver min, eller i varje fall delar av min, relation till Cesc Fabregas som Olle Adolfsson gör i låten ”Trubbel”

”Nu lyser ängarna av sommarens alla blommor. Nu surrar bin, och fåglar sjunger överallt. Nu stryker vinden genom trädens höga kronor, men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt. Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt. Och lika hopplöst trist och grått som i mitt bröst. Därute doftar det av sommarens alla dofter, där är det sommar, men här inne är det höst. Jag levde lycklig här med dig och mina katter, ett liv i synd och utan omsorg att bli frälst. Försonad med min karaktär, för jag har aldrig kunnat säga nej till någonting som helst. Och aldrig nekat mig det ena eller andra och levat livet, tills jag krossades en dag. Det började med att du bedrog mig med en annan, en som du sa var mycket finare än jag.

Vårt gräl tog veckor, ropen blandades med gråten och jag blev grundligt jämförd med din fina vän. Tills du bekände att han givit dig på båten, då blev det dödstyst här i trädgården igen. Ifrån den stunden blev den mannen dubbelt hatad. Han hade lekt med dig, med oss ett litet slag. Och jag, jag kände det som även jag var ratad. Jag ville slåss, och gick mot mitt livs nederlag. Jag hade hammaren beredd under kavajen, när han kom ut i sidenscarf och sa: God dag! Kom in och slå dig ner en stund så får vi prata! Jag bara stammade, nu minns jag inte vad... Och jag blev bjuden på cognac och på cigarrer och kunde inte få mig till att säga nej. Och när vi skiljdes var vi bästisar och bundis och jag tog saker som du glömt med hem till dig."

I min trädgård är det visset, mörkt och kallt. Bild från Flickr.com: ”Daftpusher”

"Jag går omkring i mitt Pompeji, bland ruiner och jag trampar runt i resterna utav vårt liv. Men du skall aldrig ge mig pikar om sekiner och aldrig skall du bli en annans tidsfördriv. Nej, åt det gamla skall vi binda vackra kransar och ta vårt liv och mina katter som de är. Och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar; Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär.”

För det är så här jag känner. Jag älskade Cesc Fabregas, jag älskade allt det han då stod för och jag älskade den ljusnande framtid han gav löfte om. Jag älskade hur han blev fanbärare för Wengers Project Youth som i hans framsteg drog med sig killar som Denilson, Bendtner och Djourou fram i rampljuset. Hur Arsenal, med Fabregas som kapten för skutan, för alla framtid skulle kunna segla förutan blodsmonetär vind och ändå ta oss tillbaka från det skeppsbrott som arenabygget, rent resultatmässigt, skulle utsätta oss för. Och även om jag visste att Fabregas ständigt kroknade efter jul, att jag insåg att han i perioder åkte på onödiga skador titt som tätt och även om jag någonstans visste att hans framtid var för bra för att vara sann hos oss. Så trodde jag. Jag trodde på vår eviga kärlek. Jag trodde på den ända fram till han bedrog oss och lämnade oss för den eviga sommaren i barcelona.

Efter en periods sörjande och efter en period av förklarande för en då helt oförstående Henry, kunde jag till slut acceptera och hantera att Fabregas svikit oss och lämnat oss för en annan. Sedan blev till slut även han bedragen och tvingades bort från sin barndoms kärlek och när han inför förra säsongen, blev klar för Fotbollens Armageddon, ja då revs gamla sår inom mig upp. För oavsett om Wenger tackade nej eller inte blev Fabregas kontrakt med chelsea ännu ett sätt att bedra mig på. Att han valde någon som var finare (läs: mer framgångsrik) än jag, en stilig herre med belevat sätt och sidenscarf, med förförisk förmåga att tala omkull vem som helst och någon som hade fickorna fulla av sekiner.

Och även om jag avskyr allt som chelsea står för och även om jag aldrig vill bli som dem, även om jag vet att Fabregas kommer att krokna efter jul och även om vi nu har Mesut Özil där Fabregas än gång fanns. Att Arsenal inte alls går runt i några ruiner, inte alls är trasiga eller kärlekslösa. Så kommer ändå bilden av mig och Henry i regnet fram, bilden av timmarna med fartputtande på gungan och av sångerna vi sjöng för att hålla temperaturen och humöret uppe. När vi sjöng att vi älskade Cesc Fabregas. För att vi trodde på det. För att vi trodde på att han alltid skulle vara med oss, att han alltid skulle kunna vara vår tröst i svåra stunder och för att vi trodde att han aldrig, aldrig skulle kunna bedra oss för en annan.