Davidsson och Mannen

Sommaren är kort, det mesta regnar bort och nu är den slutligen över. Vi har oktober månad på hand, minnena av kort-kort bleknar i takt med solbrännans konturer på din älskades kropp och i landets näst största stad tar de medelålders männen på sig sina nyinköpta höstrockar och vandrar vankelmodigt genom mörkret för att åter ta sina platser i förvärvsarbetets kugghjulsrotation. Men idag är det fredag, i morgon är det lördag och i övermåndag spelas ännu ett derby i London.

Ligakuppen är nästan någon form av tidsmaskin. Du får ofta möjligheten att se in i framtiden i form av den ofta tämligen rikliga mängd unga spelare som egentligen inte skall leverera nu, utan om ett par år. Samtidigt sänds matcherna sällan i de vanliga och betalbara kanalerna, utan man får hålla tillgodo med en laggande och grynig piratstream, vilket blir en lätt historisk fläkt från en svunnen tid. Själv satt jag och såg en bild med den franska kommentatorn tystad, samtidigt som jag körde en engelsk streams ljud (eftersom bilden var för dålig).

Igår påbörjades Champions Leagues gruppspel och för Arsenal innebar det att ännu en gång åka till Dortmund för möta de gulsvarta Borussia på Signal Iduna Park. Ett Borussia som med fem-sex startspelare på skadelistan, var tämligen vingklippta och många Arsenalister snackade inför matchen om att detta möte kunde innebära en synnerligen god start på säsongens gruppspel. Visst hade vi Debuchy och ännu några till på skadelistan, men vi ställde med undantag för inhoppande Hector Bellarin, upp med ett lag som var så gott som ordinarie.

Sommaren 2005 sålde Arsenal Patrick Vieira till Juventus som, i calciopolis kölvatten, sedan blev Inter. Det talades om att Vieira under ett antal år hade velat lämna den engelska fotbollen för Madrid, att Wenger vägrat släppa honom men att han, efter FA-cupvinsten mot Manchester Unitet, där Vieira slog sin sista spark för klubben, var redo att tillmötesgå lagets kaptens önskan om transfer, vilken dock inte landade i Spanien utan i ett Italien i gungning.