Införtext

Jag vet inte hur det var med er, men min uppväxt och skolgång var, fram till det att pubertetens egenproducerade hormonpiller kickade in, i princip ett enda långt kutande på, eller till, skolans fotbollsplan. Djungelns då rådande lag var att det barn som, efter att klockan ringt ut till rast, sprang snabbast och först kom till fotbollsplanen fick vara så kallad försteväljare, medan den som kom dit näst först blev så kallad andreväljare.

Jag har vid ett flertal tillfällen använd den så kallade falska matematiken som referens här i bloggen. Jag skall inte göra det ännu en gång, men när vi nu skall åka till staden Liverpool och möta stadens blåa lag, så dyker en matematisk referens upp i mitt huvud. För efter en fotbollsvecka som färgats svart av dråp, av våldsamma bortafans, av romantiserande av bengaler och av allmänt sammelsurium, vill jag återgå till Arsenal, till glädje och till kärlek.

Idag är det måndag och om föregående veckas motsvarighet var Happy, så är denna gång dess raka motsats. Sedan Wengers 1000-matchjubileum blev till en smått makaber tillställning och förnedrings-TV:n togs till nya och oanade höjder, har snart två dygn passerat där det ena tokiga ryktet avlöst det andra. Vi är många arsenalister som försöker förstå vad det var som hände, försöker förstå hur det egentligen var möjligt och som försöker få ett grepp om vem som bär ansvaret för den fotbollsmässiga lavin vi tvingades bevittna.

Nu är det fortfarande mer än fem veckor kvar till påsken men musten har redan börjat fylla våra mataffärers hyllors ledder och bredder. Och om det kan vi reaktionära åldersmän tycka vad vi vill. Lika mycket som vi kan tycka vad vi vill om julpyntning i oktober, semlor i januari eller om olympiska spel som visas endast i betalkanaler. Eller om världsspelare som Arjen Robben som inte väljer att använda sin briljans till att skapa fotbollsgodis utan till att förpesta sporten med sitt stinkande avskräde.