Gör om, gör rätt

Vi såg väl alla vilken mardröm Arsenal hade mot stora stygga Stoke och hur avklädda vi blev när Stoke satte oss under press. Vårt centrala mittfält krympte i takt med att pressen ökade och våra kantspelare kom aldrig igång i någon som helst rörelse. När Oxlade-Chamberlain byttes in i 74:e minuten producerade han mer rörelseenergi än resterande lag hade gjort tillsammans fram till dess, men Wengers plan B blev till slut ändå att köra ballongbollar mot en flåsande fallfrukt till Giroud och en nyinsatt, men kanske inte helt rättinställd, Sanogo.

Vi alla vet ju hur det blev. Det blev ett platt fall vilket tillsammans med övriga ligaresultat gjorde att vi föll från andreplats, med god kontakt på ledarna, till en tredjeplats som i realiteten, i och med shittys två matcher till godo, betyder en fjärdeplats. Here we go again, klubba ner sälar och jaga färgblinda pensionärer med skärbrännare. Vad som i höstas såg både bra och nytt ut, ser just nu ut som samma gamla vanliga Arsenal de senaste åren. Vi tappade till ligatoppen och fick vända oss om för att försvara Fjärdeplatstrofén.

Men det finns en sak som håller mig över ytan just nu. Det finns en faktor som spelar in och som gör att den bajsbruna dimman, som Arsenal är insvept i just nu, skingras något. Och den saken, den faktorn, är att vi är en hemmamatch ifrån att vara i semifinal i FA-cupen. Vi möter Everton på lördag och vinner vi den är vi bara en match ifrån vår första FA-cupfinal sedan straffdramat mot manu våren -05. För mig är ligan störst och den enda viktiga alla dagar i veckan. Förutom när vi har chans att nå semifinal för att sedan kunna nå final i FA-cupen.

Rena drömmen om den här killen river upp hål i Evertons försvar. Bild från Flickr.com: ”Rouge Soul”

Inför vårt möte med Bayern senast slog jag ett slag för att (peta Giroud för att sedan) använda Özil som så kallad falsk 9:a. Jag vidhåller fortfarande att det vore ett lämpligt försök att bryta mönster, om inte annat för att få in en kille som Cazorla från kanten in i de regioner av banan som hans huvudsakliga kompetens faktiskt kommer som mest till nytta och således få in mer fartfyllda spelare på ytterplatserna. För är det någonting vi kan ta med oss från friaskot på Britannia senast, så är det fartens inflytande på spelet. Och skall inköpet av Özil optimeras, så måste vi slänga vår gå-passa-gå-långsamt-fram-till-tjonga-resultatlösa-inlägg-fotboll slängas på soptippen för evigt. Vad gjorde Özil så fantastisk i Real? Jo, omställningar och andras spelares fart och löpningar. Av dessa anledningar ser min startelva mot Everton ut på följande sätt:

Szczesny
Sagna – Mertesacker – Koscielny – Gibbs
Flamini – Cazorla – Özil
Oxlade-Chamberlain – Giroud – Gnabry

Förklaring: Backlinje och målvakt känns, trots min enorma vurm för Jenkinson, inte mycket att orda om. Det mer spännande (okej…) är enligt mig hur jag vill utforma vårt mittfält. För här ryker samtliga tre centrala mittfältare som startade mot Stoke men de gör det av olika anledningar, varav några är självklara och progressiva, medan andra är direkt deprimerande. Flamini ersätter Arteta eftersom Arsenal vinner fler matcher (71.2%) med Flamini än med Arteta (50%) på det centrala/defensiva mittfältet.

Cazorla ersätter Wilshere, vilken ännu en gång har fallit offer för sin egen tjurskallighet/stolthet över att få representera sitt land, vilken i kombination med ondskans axelmakter Agger(foolsenspelare)-Hodgeson(fd foolsenboss som är patetiskt lojal med sin forne argetsgivare)-Rodgers(foolsenmanager ’nuff said) gör att Wilshere, i princip, har spelat färdig denna ligasäsong. Tack skall ni ha you foolsenloving FA. Nej, jag är inte bitter. Utifrån dessa rådande omständigheter av elände, får Cazorla överta denna centrala yta, som box-to-box-spelare, i vilken han lyckades riktigt bra i, både i Malaga och i Villareal. Den i veckan kontraktsförlängande Rosicky skulle även han kunna användas som box-to-box-mittfältare bakom en Mesut Özil som återfår sin nr 10-position.

Och det är här vi har nyckeln, när vi går över till en anfallstrio där Giroud, i brist på rörligare alternativ, har kvar sin fastlåsande funktion och centrala position. En central position som skall ha tillgängliga truppens mest rörliga spelare, AOC och Gnabry på var sin sida. Och visst, Gnabry kanske inte är en av truppens elva bästa spelare, men han har tillsammans med AOC något som vi inte bara haft enormt underskott av, utan också optimerar övriga delar i den offensiva 5:an, farten. Rörligheten, accelerationen och förmågan att dra isär ett motståndarförsvar.

För nu måste Wenger lära sina adepter att göra om och göra rätt. Arsenals matcher har den senaste tiden, med Sunderlandmatchen och de första 10 minuterna mot Bayern som enda undantag, varit trötta, segdragna och tämligen långsamma tillställningar. Om inte ännu en säsong skall kastas till soporna så måste truppens kreativitet förlösas. Och det kan endast ske om den täta och välfungerande Back Five, eller snarare Back Six när vårt absoluta förstaval på DM-positionen, Flamini, ges en chans, får sällskap av en nästan smärtsamt hög grad av rörelse utan boll. Stokematchen måste få bli vändpunkten, det absoluta bottennappet och märket vi rundade för att ta oss tillbaka upp där vi hör hemma. I ligan, i FA-cupens semifinalspel och med ett spel som är värdigt namnet Arsenal FC.

Några som helst frågor på det?