Must

Nu är det fortfarande mer än fem veckor kvar till påsken men musten har redan börjat fylla våra mataffärers hyllors ledder och bredder. Och om det kan vi reaktionära åldersmän tycka vad vi vill. Lika mycket som vi kan tycka vad vi vill om julpyntning i oktober, semlor i januari eller om olympiska spel som visas endast i betalkanaler. Eller om världsspelare som Arjen Robben som inte väljer att använda sin briljans till att skapa fotbollsgodis utan till att förpesta sporten med sitt stinkande avskräde.

Men det är varken åt fuskande holländare eller nykterhetsrörelsens svar på Portern som jag vill ägna dagens text. Jag vill luta mig mot engelskans betydelse av textens rubrik. Detta eftersom söndagens match mot spurs är ett måste, a must. Det är ett måste att vinna, av så många orsaker. För jag önskar att jag hade kunnat säga något vackert, något storsint eller något om den övergripande kontexten. Om det gemensamma, det förlåtande eller om det som egentligen för oss alla tillsammans. Men som ni, som läser bloggen mer regelbundet, redan vet, så är det inte möjligt.

För som fotbollsfantast är jag en högst primitiv person. En sorts mellanmänsklighetens amöba, en nöjeskonsumtionsens kackerlacka eller en reptilhjärnans förkroppsligande. Jag vet folk som kan haspla ur sig åsikter som ”ja, Manchester City de spelar alltid oerhört sevärd fotboll” eller ”härligt att storklubben Liverpool FC äntligen är tillbaka i toppen, vad uppfriskande för ligan” eller ”ja Chelsea har väldigt många fina spelare som kommer bli spännande att följa i framtiden”. Men nej, tyvärr. Så högt över den idrottsrelationella vattenytan kan jag inte höja mig. Jag är hemskt ledsen, men sådana finstilta prylar kan jag inte producera.

För mig är det Arsenal och alla lag som hotar Arsenal är mina motståndare. Och då i innebörden fiender. Söndagens motståndare, Tottenham Hotspur, har egentligen aldrig varit en motståndare att tala om för mig. Jag har förstått den lokala rivaliteten, jag känner till historiens olika brytpunkter och har förstått hur illa de alltid sett på oss. Men för mig har de alltid varit små, obetydliga och ingenting att lägga mer energi än nödvändigt på. En dagslända, en trend som snabbt går över eller en nyinflyttad kille som spelar Allan Ballan, är kingen första veckan för att sedan falla ned i skolgårdshierarkins anonyma mittensegment. 

Så söndagens match är inte bara en match mellan två lag i viss geografisk närhet, det är en match mellan en stor klubb och en liten enerverande uppstickare. Mellan en klubb som, trots ett ekonomiskt stålbad, sin svångrem och sitt högst svårömsade skinn, hör hemma i toppskiktet och en som vill upp i strålkastarljuset, egentligen har goda förutsättningar för ett identitetsskifte, men som ännu en gång behöver sig en korrigerande realitetsanpassning. De måste förlora och vi måste vinna. Där inryms inget svårtolkat, inga frågetecken och inga subtiliteter. Segern är inget annat än ett måste.

Återigen måste vi vinkla ned våra kanoner och bibehålla ett adekvat avstånd. Bild: D&M.

Efter matchen i München har även vår Billion Dollar Baby, Mesut Özil, sällat sig till de långtidsskadades skara och vi kommer, med största sannolikhet, att behöva klara oss utan honom i upp till sex veckor. Detta bara veckor efter att Wilshere fått ungefär samma dom, vilket i sin tur kom några veckor efter att Walcott gått förlorad för säsongen, vilket i sin tur bara var veckor efter att… Ja, så håller det på i vår eviga gungflyvandring genom skadeh-vettets träskmarker. Om nu en seger är ett måste på söndag och om vi nu, i och med rådande skadesituation, måste vinna med oerhört färre valmöjligheter bör vi ställa upp med följande startelva:

Szczesny Sagna – Mertesacker – Koscielny – (Gibbs)Monreal Flamini – Oxlade-Chamberlain – Cazorla Rosicky – Giroud – Podolski

Förklaring: Både Gibbs och Monreal ryktas ha sena hälsotest (säger man så?) inför matchen och jag hoppas Gibbs är spelbar men tycker även att Monreal, trots att han fått en del kritik i år, är en bra back-up. I övrigt tycker jag inte backlinjen är så mycket att tala om, i andra ordalag än att man verkligen hoppas dessa tre övriga håller sig hela minst två månader till. Wenger gamblar även med sin backlinje, hoppas chansningen håller.

När du tittar på mina föreslagna mittfält och anfall så ser du att jag parkerat den snabbe yttern Oxlade-Chamberlain som central mittfältare och den centrale mittfältaren Rosicky ute på högerkanten. Självklart skulle dessa kunna byta plats, men orsaken till min rockad är att Rosicky är bra, i princip, var han än spelar, men framför allt att unge AOC har varit oerhört bra centralt. Med sin fart, med sin ständiga inriktning på frammarsch och med sitt ständiga hotande mot motståndarnas försvarslinje. En beskrivning som kanske inte är helt olikt Rosickys när allt kommer omkring.

I och med Özils skada återfår Cazorla sin centrala plats bakom strikern, i vårt fall Giroud, och Cazorlas vänsterytterplats lämnas vakant till, vad jag anser, den älskvärt stygge tysken Podolski. Jag har ännu inte släppt hans skipande av politisk rättvisa när han senast knuffade undan en nästan parodiskt frisparkssökande Lahm för att sedan dundra upp bollen i nättaket bakom Neuer. Gör han detsamma mot en Naughton, en Kaboul eller en Walker för att sedan dunka på bakom LIoris, ja då är både lyckan och kärleken total. För Özils skada öppnar också upp en chans till upprättelse för Podolski. Han är nu skadefri och vältränad, Wenger har inget att skylla på, och han levererar när han väl får chansen.

spurs fick såklart avstängningen av Kaboul hävd, men tyvärr missar vi möjligheten att få möta Dawson som fortfarande är skadad. Eriksen är nu tillbaka och troligtvis är Rose och Dembélé även de tillgängliga på söndag och endast deras gårdagsmöte, vilket jag absolut inte nedlät mig att se, med Benfica på den europiska fotbollens bakgård, kan tänkas ha ställt till det för de små liljevita snorungarna. Härligt med torsdagsklubben och härligt att få läsa i morgonbladet att våra osnutna Middlesexkusiner förlorade med 3-1 på hemmaplan. Så nära Public Service vi kommer nu för tiden!

För mig kommer denna match vara lika oskönt pressande som alla möten med motstånd som jag egentligen inte vill känna något för är, men där tabellsituation och övriga omständigheter gör att ett eventuellt poängtapp vore förödande för Arsenal. Förhoppningsvis har vi, vid avspark, just fått se foolsen förlora mot FC Moyes (häpp?) vilket skulle öppna upp vissa delar av rättvisans portar i varje fall på glänt. För vi måste bara vinna mot spurs, allt annat vore katastrofalt både i relation till dem och till lagen ovanför oss i tabellen. Vi måste placera dem där de hör hemma och ge oss själva chansen att klättra närmre vår egentliga tabellhemvist. Ta den, Arsenal, ta den.