When the spring turns to summer

Det var härligt att få uppleva känslan av att tiden står still igen. Den där känslan som bara infinner sig när Arsenal leder i en svår och viktig match och allt man vill är att domaren ska blåsa av matchen. Så upplevde jag den tid som förflöt från Alexis mål fram till det att klockan nådde minut 121 och Arsenal blev klart för klubbens tredje FA-cupfinal sedan 2014. Känslan överträffas bara av den tillfredsställelse som uppstår när matchen till sist är över.

Den här våren har präglats av en besvikelse som efter hand har evolverat till ett alltmer uppgivet tillstånd, där jag till slut inte ens orkade bli frustrerad över förlusterna. Två segrar senare - och plötsligt känns det som att det finns lite hopp och framåtanda i klubben igen.

Det är märkligt hur hjärnan fungerar. Segrarna mot Middlesbrough och Manchester City förändrar ju inte klubbens grundläggande problem och alla frågetecken om framtiden finns fortfarande kvar, men ändå är det mycket lättare att vara supporter kvällen efter en Wembleyseger.

Det här är inte en kväll för att diskutera problemen runt Arsenal. Det finns många andra kvällar till det, för nu njuter jag bara. Jag njuter av att ha fått se ett av ett försvarsspel som helt plötsligt känns stabilt (Rob Holding!). Jag njuter av se Oxlade-Chamberlain och Monreal spela strålande som wingbacks. Och jag njuter framförallt av att Arsenal är i final i FA-cupen - för tjugonde gången.

Kan man inte njuta av det utan att omedelbart börja gnälla över Wengers vara eller inte vara i Arsenal undrar jag vad det är som driver en som Arsenalsupporter. Visst kan man hålla två tankar i huvudet samtidigt, men varför måste man - som jag har sett på sociala medier - börja gnälla över managern och klubbledningen bara minuter efter att laget har gjort bästa matchen på över ett halvår? Jag förstår inte hur man tänker om man väljer att göra så.

Idag såg vi ett Arsenal där laget var den viktigaste enheten. Spelarna kämpade tillsammans snarare än en och en, om ens det, och de två offensiva stjärnorna var inte de som stod ut. Nu stal Alexis rubrikerna ändå, och det är också som det ska vara för det är stora spelare som avgör stora matcher. Özil växte in i matchen och det var länge sedan han slet på det här sättet för att vinna en match.

Bäst var Oxlade-Chamberlain, som verkar älska det här spelsystemet, och det glädjer mig att han faktiskt levde upp till det ha sa efter segern på Riverside i måndags. Förhoppningsvis kan laget fortsätta leverera, för jag tillhör den udda skaran som faktiskt vill att Arsenal ska vinna matcherna och inte hoppas på förluster så att Wenger tvingas ut till varje pris.

Det är kanske tidigt att börja spekulera om finalen redan nu, och sett till den här våren är Chelsea solklar favorit. Men jag tror att Arsenal har goda chanser att vinna - inte minst tack vare att stommen i lagen har gjort det förr. Vinnarkultur kan ta sig olika uttryck (fråga bara ett visst annat lag från norra London som enligt uppgift har slagit rekord i och med att klubben nu har förlorat de sju senaste semifinalerna i FA-cupen man har spelat) och för Arsenals del har den visat sig i FA-cupen där vi bara har förlorat en match på tre år. Det är något att luta sig mot när vi återvänder till Wembley den 27 maj.

Det är härligt att uppleva känslan av optimism igen - även om det är en mycket bräcklig och försiktig sådan. En potentiell titel är inte en dålig drivkraft och jag ser fram emot säsongsavslutningen med lite mer glädje.