Axel Asplund

Nej, det är inte vinnarkultur om någon trodde det av min mycket medvetet provocerande rubrik. Vinnarkultur har inte existerat i Tottenham på den här sidan månlandningen, och ingenting talar för att vi kommer att få uppleva det på den här sidan marslandningen. Jag talar inte heller om förmågan att sumpa gyllene tillfällen att faktiskt någon gång få smaka på lite glory (The game is about glory, som det så ironiskt står inne på White Hart Lane) när chansen har funnits.

Det jag syftar på är att inte ta ut segrar i förskott.

I januari var Spurs vid ett tillfälle 13 poäng före Arsenal i tabellen, och hade jag inte haft skygglapparna på eller sedan länge betackat mig för djupare vänskapsrelationer med Tottenhemsupportrar hade jag kunnat läsa "Mind the gap" signerat valfri Spursfan över hela nätet.

Vad som har hänt sedan Bac Sagna gjorde 1-2 i The North London Derby känner alla till. Tottenham har knappt vunnit en match och Arsenal har radat upp segrar. Då, när saker och ting var som vanligt igen i maktbalansen mellan klubbarna, var det vår tur att håna lillebror. Högst naturligt i och för sig, men frågan är om vi ropade hej för tidigt.

Matchen igår mot Wigan visade med otäck tydlighet att det inte finns några givna matcher i Premier League - om det nu var någon som fortfarande trodde det efter tidigare förluster mot nykomlingarna Swansea och QPR tidigare under 2012. Årets Premier League, åtminstone vad gäller Champions League-platserna 3-4 i tabellen, kommer inte vara avgjord förrän efter omgång 38 den 13 maj. Trots att tredjeplatsen kändes säkrad redan innan Wiganmatchen var spelad.

Jag tänker vara försiktig under den knappa månad som återstår.

Försiktig, för att göra en Melodikryssetövergång, måste jag också vara i helgen. Jag ska över på Chelseamatchen, och vår bloggare Kicken har lovat att stå för upplägget. Efter ha läst om hans utsvävningar i London och annorstädes under den här säsongen är det med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot helgen.

Det kan sluta exakt hur som helst. Vi hörs om jag kommer tillbaka.

För elfte året i rad har Arsenal Sweden vuxit jämfört med den föregående säsongen. Det gör mig stolt och är det tydligaste kvittot som vi som har varit delaktiga i detta kan få på att vi har gjort mycket rätt. Jag skriver inte allt, för visst har vi gjort misstag längs med vägen, men inte utan att ha analyserat och försökt att lära av dem.

Vi har nått en storlek som många svenska supporterklubbar bara kan drömma om och har mer än dubbelt så många medlemmar som exempelvis Black Army och Änglarna. Enligt Wikipedias sida om Bajen Fans (tänk på källkritiken, brukar jag säga till mina elever) hade Hammarbys fristående supporterorganisation drygt 6000 medlemmar i fjol, och var därmed, enligt sajten, den största svenska supporterklubben någonsin. Vi ska kanske ta de uppgifterna med en nypa salt, men om de stämmer är Arsenal Sweden sannolikt den största supporterklubben för ett utländskt lag som har existerat i det här landet.

Samtidigt är det inte ett självändamål för mig av klubben ska öka i antal medlemmar, utan det gäller att vi växer i en takt som vi klarar av att hantera. Sedan 2003-04 har vi ökat med mellan 500 och 1000 medlemmar i princip varje säsong, och det ledde hela tiden till en ökad arbetsbörda för oss som jobbade med föreningen. Det innebar i sin tur att allt arbete lades på att hålla verksamheten flytande, och att vi inte orkade komma med särskilt många nya satsningar eller initiativ.

Sedan ett år tillbaka sköts dock mycket av den tidsödande verksamheten av Jocke Lander i och med heltidsanställningen av honom. Det har inneburit att vi som sitter i styrelsen har fått större möjligheter att fokusera på utvecklingsarbete än på att sköta administrativa sysslor.

Det har tagit tid för styrelsen att landa i dessa nya förutsättningar men jag tycker att vi mer och mer börjar komma på rätt spår när det gäller föreningens framtid. Vi jobbar med lösningar för att effektivisera styrelsearbetet, men också för att ge fler medlemmar chansen att påverka. Det kommer leda till att Arsenal Sweden utvecklas, och det ger i förlängningen nya medlemmar.

Vi har alltså goda möjligheter att bli ännu större, men samtidigt finns det ett tak för vad dagens organisation klarar av. En alltför stor ökning på för kort tid leder till växtvärk och skulle påverka den service medlemmarna får idag.

Min förhoppning är att vi fortsätter växa i den takt vi har gjort under de senaste åren så att vi klarar av att göra medlemmarna nöjda men samtidigt får större möjligheter att investera i verksamheten. Det är en balansgång som vi måste klara av.