Axel Asplund

Ärligt talat hade jag inte förstått att han fortfarande var aktiv. Nu är dock karriären över för Fredrik Ljungberg. Det är en stor liten Arsenalhjälte som har lagt skorna på hyllan.

Jag såg inte debutmatchen och lobben över Schmeichel på teve. Det var innan övertalningskampanjen för att skaffa Canal + hade lyckats hemma i föräldrahemmet i Lambohov i utkanten av Linköping. Jag kommer dock ihåg att jag satt och jublade framför Svt Text när blänkaren om Freddies debutmål kom upp. I efterhand känns det rätt charmigt att ha följt matchen på det sättet, men självklart skulle man bli tokig av att uppdatera sig så idag när Arsenal spelar. Det här var även före det att Internetkampanjen hade blivit framgångsrik i Lambohov.

Det tog ett tag innan Ljungberg fick sitt genombrott. Han började hitta rätt våren 2001, med mål i FA-cupfinalen mot Liverpool som en fjäder i hatten. Året efter är dock det vi starkast förknippar med honom.

2002 var hans stora stund i Arsenal. Det var en njutning att se Dennis Bergkamps genomskärare och Ljungbergs perfekt tajmade löpningar. Ögonblicken som säkrade ligatiteln är fortfarande lätta att plocka fram när eftermiddagen går mot sitt slut, men rättningshögen på jobbet inte gör det.
För att inte tala om Det Målet på Millennium Stadium den där lördagen när till och med hundarna sprejade röd tuppkam i norra London.

Den sega mittfältaren var en viktig kugge under de framgångsrika år som kuliminerade med Unbeaten-säsongen 2003-04, men som sträckte sig ända till Paris 2006 och den bittra CL-finalen. Utan hans slit och uppoffrande löpningar hade inte de mer konstruktiva spelarna Henry, Pires, Bergkamp och Vieira fått samma utrymme för finesser och briljans.

Samtidigt är det lätt att glömma bort hans mer frustrerande sidor. Skadorna var outsinliga - framförallt när det vankades träningslandskamp, sympatiskt nog - och ibland kunde man svära över hans ineffektivitet när han väl var på planen. Men inte heller vi andra är perfekta.

För supporterklubbens del har Freddie spelat en viktig roll. Inte för att han har ställt upp alls  på några träffar, men det tror jag mer har att göra med att han är obekväm med en sådan situation än att han inte vill. Däremot har det faktum att han är svensk och att han spelade i den tidens mest framgångsrika lag varit till vår fördel, i form av att Arsenal har fått mycket uppmärksamhet i Sverige. Det finns nog många svenska Gooners i 20-årsåldern som pekar på honom som anledning till sitt supporterskap.

De gånger jag har träffat honom, främst i intervjusituationer har han uppträtt mycket professionellt och bjudit på bra citat. Roligast var den gången då jag och Jocke Lander kunde punktera ett rykte i världspressen som sa att han var på väg bort från Arsenal 2005 när vi specialbevakade träningslägret i Österrike. Vi lade upp nyheten på Arsenal.se under rubriceringen  "Arsenal Sweden world exclusive".

Freddies framgångar, vinnarskalle och allmänna inställning placerar honom högt upp på listan över mina favoritspelare genom åren. För mig har ovanstående karaktärsdrag större betydelse än att han råkar vara född i Vittsjö, Sverige.

Fredrik Ljungberg må ha mindre hår nu, och det är inte heller rött. Men vi älskar honom fortfarande.

Och jag är säker på att han ännu är Arsenal "through and through".

Arsenal lyckades inget vidare i premiären på lördagen. 0-0 mot Sunderland får knappast ses som ett bra resultat om The Gunners ska vara med och slåss om ligatiteln.

Arsenal Sweden lyckades dock utomordentligt bra. Träffarna runt om i landet drog hundratals medlemmar som ville se matchen tillsammans med liksinnade. I Stockholm var vi drygt 180 personer (inklusive ett svenskt NBA-proffs) och i Göteborg, där man inledde dagen med femkamp på Liseberg, dök närmare 70 personer upp.

Det är ett styrkebesked, och mig veterligen har ingen annan utländsk klubb ett sådant välorganiserat följe i Sverige. En dag som den här lördagen gör mig extremt stolt över att vara medlem i Sveriges bästa supporterklubb.

Vi som var i Stockholm hade det väldigt trevligt när besvikelsen över uteblivna mål hade lagt sig. Ambassadörerna Lars Lundstedt, Leif Klingemo och Jocke Berntsson hade tillsammans med restaurangchefen Peppe Willaume jobbat hårt för att få till en rolig eftermiddag och kväll på i Gamla Stan och det var grymt kul att snacka Arsenal med nya och gamla bekanta.

Att kvällen avslutades med att Mattias ”Hedemora” Lindquist satte i sig den berömda och livsfarligt starka Harakiri-korven nere vid Slussen och sedan knappt pallade att ta sig tillbaka till Uppsala med tåget är dock en helt annan historia. Så här i efterhand kan nog han också se det roliga i situationen.

Arsenal Swedens säsong har börjat på ett alldeles lysande sätt. Hoppas att Arsenal Football Club tar efter – gärna redan mot Stoke på söndag.

I söndags stod jag på läktaren på RheinEnergie Stadion i Köln och hörde buandet mot Robin van Persie när han närmade sig bortasektionen. Buropen var halvhjärtade, men ändå tydliga.

Det är dock ingenting hur det kommer att låta under den sista helgen i april nästa år när Arsenal tar emot Manchester United på Emirates. Fast det är vi ju ganska vana vid numera, att bua ut någon gammal Arsenalspelare som har lämnat klubben för en konkurrent.

Allting runt den här övergången är märkligt. Jag förstår inte hur van Persie resonerar när han nu har valt att rasera sin status i The Gunners, för kanske ett eller två år i United som toppspelare. Mer än så har han knappast kvar på den allra högsta nivån. Det är knappast pengarna det handlar om, utan han gör det rimligtvis för att öka sina chanser att vinna ligan. Dock utan att öka dem mycket, för Manchester City är i mina ögon storfavorit till att försvara ligaguldet den här säsongen.

Han gör det till priset av att aldrig mer kunna återvända till Arsenal utan att bli behandlad som Ashley Cole eller Samir Nasri. Jag är oerhört subjektiv här visserligen, men jag kan inte förstå hur han tänker.

Det märkligaste i affären är dock inte van Persies val. Bra mycket konstigare är Alex Fergusons beslut att punga upp drygt £20 miljoner för en spelare med en skadehistorik som skulle få Dr Frankenstein att ge upp hoppet, och som dessutom med stor sannolikhet har nått sin topp som spelare. United-managern har visserligen en historia av att värva anfallare i 30-årsåldern eller högre, som exempelvis Henke Larsson eller Michael Owen, men i de fallen har spelarna inte kostat hans klubb något i övergångssumma.

Jag begriper inte hur han är beredd att göra en sådan chansning. För inte kan det handla om att ge Arsene Wenger en näsknäpp?

Det kanske låter bittert, men det är bara att hoppas att van Persies skador börjar dyka upp igen. Han kommer att utsätta sig för en risk i och med den här flytten då han knappast har en fokuserad försäsong bakom sig samt av allt att döma kommer att få träna på ett något annorlunda sätt under Ferguson jämfört med Wenger. Dessutom kommer han till ett läkarteam som inte kan hans fysiologi utan och innan.

Mest av allt är det bara tråkigt att klubben vi älskar återigen tappar den största profilen. De senaste två somrarna har varit rent bedrövliga ur den aspekten. Den här gången inbillade jag mig i min enfald på förhand att Robin van Persie var annorlunda.

Jag hade fel.

Men jag har ingen lust att dröja vid det. Hellre surfar jag vidare på den optimism som Santi Cazorla-värvningen virvlade upp bland Arsenalfansen, och som han spelade i sin debut finns det all anledning att fortsätta vara försiktigt positiv.

Spelare kommer och går. Vi är Arsenal, och klubben är alltid störst. Det är viktigt att tänka på en kväll som denna.

Hur många gånger har du gått in på Arsenal.com och kollat efter en smilande Santi Cazorla i Arsenaltröja under de senaste dagarna? En? Tio? Hundra? Oavsett antal gånger så är du inte ensam, för det är garanterat så att ett löjligt stort antal Arsenalfans sitter som på nålar just nu och bara väntar på den där bekräftelsen.

För visst är det klart att Cazorla kommer att krita på för Arsenal – om han inte redan har gjort det. Så mycket rapporter som har sipprat ut kan det omöjligt vara så att det inte är annat än detaljer kvar att lösa för att övergången ska bli officiell.

Jag ska här inflika att jag inte är mycket till fotbollskännare när det kommer till spelare utanför Premier League längre. Det fanns en tid då jag kunde namedroppa spelare i Serie B utan problem, men i takt med att Arsenalintresset har blivit intensivare har mitt allmänna fotbollsintresse svalnat betänkligt. Numera titulerar jag mig snarare som Arsenalintresserad än fotbollsintresserad – och visst finns det en ganska tydlig nyansskillnad där.

Jag tittar i princip aldrig på andra ligor än Premier League, och det är av den enkla anledningen att jag inte tycker att det är särskilt roligt. Det kan säkert vara bra spel emellanåt, men i och med att jag inte har intresserat mig på flera säsonger känner jag inte till särskilt många spelare och då känns det ungefär som att titta på Boca Juniors-Arsenal. Argentinska Arsenal alltså.

Av den anledningen erkänner jag att jag inte har någon vidare koll på Cazorla. Jag har ju sett honom i landslaget, men då har reaktionen knappast varit den klassiska ”Honom ska vi ha!”. Så har jag däremot känt i flera år när det gäller Podolski – men så har han också varit ett större namn i VM- och EM-slutspel.

De reaktioner som har uppstått när spanjoren kommer på tal tyder på att han är en kvalitetsspelare, och när sådana kommer på tal är det svårt att inte dras med i hajpen. Jag tänker dock undvika att tycka något om honom förrän jag har sett honom under några månader i Premier League. Något annat skulle vara som att tycka till om smaken på en maträtt någon har lagt upp på Instagram.

Jag hoppas att det är en värvning som är värd att vänta på, så nu tycker jag att vi återgår till Arsenal.com och fortsätter slita på F5-tangenten.