Axel Asplund

Efter pessimist-VM i förra inlägget känner jag att det behövs en motvikt. Och vad kan fungera som bättre motvikt än en nära förestående medlemsresa? I alla fall för oss som åker till öarna i morgon - ni andra kanske inte bryr er om det.

I morgon lyfter alltså planet mot London igen, och det ska naturligtvis bli underbart att komma över igen. Jag ser mest fram emot onsdagens tripp till Liverpool och matchen på Goodison Park. Någon får gärna påminna mig om att ta med biljetterna till den, för annars har jag en känsla av att cirka 40 svenska Gooners kommer att vara småirriterade på mig.

Det har för övrigt varit en upplevelse att boka en buss i England. Jag vet inte ens hur man bokar en buss i Sverige, men efter en rekordlång mailkonversation som inleddes i november är allt klappat. Jag har också fått klartecken av en Arsenallegendar som ska hålla i rundturen av Emiraten på torsdag - vem det blir avslöjar jag naturligtvis inte nu.

Förutsättningarna för en riktigt bra medlemsresa är alltså utmärkta. Kan bara laget göra sitt under matcherna ser jag inte hur det skulle kunna bli misslyckat.

Ni som ska åka: Vi ses i London!

Ni andra: Ha en bra vecka på jobbet/skolan. Bara fyra dagar kvar till helgen.

Igår fick jag något av den känsla som präglade avslutningen av säsongen 2006-07 när Arsenal spelade 0-0 i typ tre matcher i rad och det var inte ens kamp om fjärdeplatsen. Då ville jag bara att säsongen skulle ta slut, så att man inte skulle behöva bry sig om att kolla på Newcastle-Arsenal 0-0.

Vi har visserligen inte hamnat i något ingenmansland ännu i år - snarare ser kampen om en Champions League-plats ut att bli tuffare än 2006 - och vi är kvar i CL och FA-cupen (trots gårdagen). Men efter matchen på Ninian Park igår var känslan "kan inte den här säsongen ta slut snart?". Så hopplös tyckte jag Arsenals insats var.

Vad hände med den tiden då Arsene Wengers lagbyggen per automatik blåste motstånd från lägre divisioner av banan? Arsenal ska inte ha problem att göra mål mot ett lag som Cardiff, och än mindre släppa till chanser av den mängd som skedde igår. Jag vet att vi gör en svag säsong, men jag känner inte igen det wengerska i Arsenal längre och det är en tendens jag inte har lagt märke till under andra mindre lyckade säsonger.

Det som känns värst personligen är dock att jag inte ens blir sur längre när Arsenal torskar eller tappar poäng och det har jag inte blivit sedan rekordskräpet mot Stoke. Jag börjar mer eller mindre bli inställd på att Arsenal kommer att svagprestera i alla matcher, och sedan blir jag positivt överraskad om så inte blir fallet. Saknar helt och hållet tro på att vi kommer att vinna något den här säsongen också, och det är kanske därför jag har svårt att bli upprörd över dåliga resultat för tillfället. What's the point, liksom.

Det blev ett riktigt negativt inlägg det här. Men det är ju det måndagar är till för. Att klaga.

Kom igen nu. Bestäm er om ni ska köpa Arshavin eller inte. Nu börjar det ju bara bli löjligt. Ena dagen är han så gott som klar, nästa är dealen kapsejsad för att dagen därpå åter vara aktuell. Jag hänger inte med i svängarna.

Naturligtvis är det priset som sätter käppar i hjulet, och det känns som att det ofta är så när Arsenals transfersprojekt misslyckas. Klubben måste inse vilken verkligheten är och hosta upp så mycket pengar som krävs för att värva toppspelare. Det är inte 1996 längre.

Samtidigt är det naturligtvis bra att inte fullkomligt ösa ut pengar på skräp - som Sp*rs brukar göra - men någon gång måste klubben våga satsa. Ibland går det åt skogen då, men många gånger får man exakt den dyrbara kvalitet man betalar för. Vilken kategori Arshavin tillhör går naturligtvis inte att avgöra på förhand, men nog känns det mer logiskt att lägga en stor summa pengar på honom än vad det var att tömma banken för Francis Jeffers.

Det är bara att fortsätta att spekulera vidare. Man har liksom inget val för tillfället.

Det är bara en tredjedel så långt som sommarfönstret...

Ja, det är silly season och  som jag tidigare har nämnt var jag trött på det redan för två veckor sedan. Sedan dess har ingeting hänt, trots alla rapporter om att "snart så". 

Nu är det fortfarande nästan två veckor kvar av transferperioden, så det jag är fortfarande övertygad om att Arshavin blir klar förr eller senare. När det snackas så länge och intensivt om en övergång brukar de också gå igenom - jämför med värvningen av Nasri i somras. Då drog det också ut på tiden i någon månad innan dess att den bekräftades. 

Fast vänder man på det resonemanget kanske det tar mer än en månad att få loss Arshavin - och då har fönstret redan stängt. 

Wenger är dock historiskt sett som mest aktiv under de sista dagarna av silly season, som till exempel vid värvningarna av Adebayor, Walcott och Diaby för tre år sedan som blev klara alldeles i slutet av januari. Det var kanske vetskapen om detta som gjorde kvällen den 1 september förra året så frustrerande.

Och även om det kommer att vara skönt att fönstret stänger den 2 februari, så vill jag verkligen inte se en repris av förra igenbomningen. 

Wenger talar om att Arsenal är inne i ett momentum, och nog har han en poäng. Som han brukar. The Gunners har inte förlorat i ligan på två månader och i Cecs frånvaro har nu laget börjat hitta en plan B - en reservspelidé. Samtidigt är spelet långt ifrån så imponerande som vi har vant oss vid att det är när Arsenal är inne i ett momentum. Som under säsongen 2003-04 eller fram till Middlesbroughmatchen på Riverside förra säsongen.

Jag tänker naturligtvis inte klaga efter Hullmatchen, då vi trots den relativa motgången i och med deras orättvisa kvittering klarade av att komma tillbaka och vinna. Och det var stundtals bra spel från Arsenals sida mot The Tigers. Men den riktiga kvalitetsfotbollen spelar inte Wengers lag för tillfället.

Det är ju dock så att vi saknar ett antal tunga offensiva pjäser, och Adebayor, van Persie och Nasri får ta nästan allt ansvar framåt. Med spelare som Cesc och Walcott friska är det klart att fotbollen skulle vara mer attraktiv att se på.

Detta får mig också att inse en sak. Jävlar så bortskämd man har blivit med världens kanske sexigaste fotboll på THOF och Emirates under det senaste decienniet eller så.

Det hoppas jag att rubben på matchrapporten blir i helgen, precis som ungefär 100 % av alla andra gooners. Dels eftersom att segrarna mot Pompey och Bolton var hårfina och dels för att få revansch efter chocken på Emiraten i höstas. ag vill se en gammal god 3-0-seger, med minst två mål av RVP.

Det är dock fortfarande viktigt att fler spelare på mittfältet tar större offensivt ansvar, och gör något oväntat emellanåt. Blir det för mycket passningsspel är det lätt för Hull att falla ner djupt och bara försvara. För att Arsenals spel ska lyckas är det viktigt att någon spelare då och då fintar bort sin försvarare och på så sätt skapar rörelse i motståndarlaget. Det har inte klaffat på sistone.

Jag hoppas återigen på att Nasri kommer med i spelet mer, och att Diaby börjar hitta formen. Då kan det bli en good old trenolla igen.

Läser att Manchester City har bjudit närmare £100 miljoner för Milans Kaka. Det har varit löjliga pengar inom fotbollen tidigare, men nu har det inte bara fullständigt spårat ur - fotbollståget har kört av en bro och kraschat i en ravin. Jag kan inte att ta transfervärlden på allvar längre.

Vi vet att det inte - annat än i undantagsfall - finns något som heter klubbkänsla. De flesta spelare är legoknektar som spelar där de får bäst ekonomiska förutsättningar - vem skulle annars gå till typ FC Cluj? Men frågan är om inte detta kommer att bli ännu värre nu, för vem kan säga nej till att bli ekonomiskt oberoende resten av livet bara genom att skriva på för den mindre framgångsrika Manchesterklubben?

Kanske är det här den nya fotbollsvärlden. Det har varit mycket pengar i omlopp förr, men fotbollen post-Roman börjar bli genomrutten med alla sugar-daddies som plötsligt får för sig att börja leka Football Manager. Jag tappar intresset när sådana människor kommer in och ändrar alla spelregler över en natt. 

Det är antagligen ganska lätt att ha dessa åsikter när Arsenal är en klubb som bygger på egna intäkter och sunda investeringar, och förhoppningsvis är det den modellen som kommer att visa sig vara den bästa även i framtiden. Men är det Citys modell som kommer att bli norm - då vet jag inte hur länge mitt intresse kan hålla samma nivå.

Egentligen vill jag inte vara inne på Arsenal.com alltför mycket, eftersom att jag är jäkligt trött på allt polerat PK-prat som försiggår på den sajten. Men av någon anledning finns den fortfarande med i surfrundan, och det är väl främst för att kolla skadeläget och uppdateringar på spelschemat.

De senaste dagarna har det dock varit ganska kul på Arsenal.com. Ja, inte att läsa de vanliga artiklarna direkt - för det är inte världens mest intressanta sak att få reda på vad Steve Bould tycker om Frimpong eller vad den unge mannen hette. Det kan jag räkna ut utan att läsa den artikeln.

Nej, det som har lockat mig är nostalgitripparna man har bjudit på den senaste veckan. Det började i fredags när de lade upp en video med Freddies tio snyggaste mål - och det var skönt att bli påmind om att han faktiskt var en av klubbens viktigaste spelare under ett par-tre säsonger.

Sedan följde de upp med en sammanställning av Ray Parlours tio snyggaste mål, och det var nästan ännu större. Jag har nämligen höjt Ray till nära nog ikonstatus då han var en av mina första favoritspelare i Arsenal, och det var på den tiden när jag som färsk supporter nära nog blev besatt av vissa Gooners (in a very straight way).  Vid det här laget har jag hunnit bli så pass cyniskt att jag inte riktigt ser upp till spelarna på samma sätt eftersom att de förr eller senare lämnar oss för Barcelona.

Idag kom det ytterligare en nostalgiattack. Plötsligt dök det upp en intervju med Dennis Bergkamp på sajten där han sa att han gärna återkommer till Arsenal som tränare.  Om jag var besatt av Parlour så fullkomligt avgudade jag Bergkamp. Jag tror inte att vi får se en sådan spelare igen i Arsenal, men om han kan dela med sig av något av sitt fotbollskunnande till kommande spelare är jag mer än nöjd.

Nostalgi. Det kan de i alla fall på .com.

Matchen mot Bolton var en match vi har sett förut. Och vi kommer garanterat att se den igen. Motståndarlaget backar hem mer än Grekland i EM och Arsenal spelar handboll på offensiv planhalva. Det är frustrerande att titta på och saknar oftast underhållningsvärde - och allt för ofta lyckas motståndaren med den destruktiva taktiken.

I lördags lyckades dock Arsenal forscera in bollen, precis som mot Pompey före nyår. Det är ett skönt sätt att vinna en match, och det var också skönt att min känsla av att det till sist skulle ordna sig för en gångs skull stämde.

Men det går inte att vinna match på match via mål i slutet. Se på Liverpool som nu inte verkar ha riktigt samma flyt i slutet av matcherna som laget hade under säsongsinledningen. Arsenal måste få igång ett grundspel även utan Cesc Fabregas och så länge inget nyförvärv har presenterats på Emiraten måste ett tungt ansvar ligga på Samir Nasri. Särskilt som Theo och Rosicknote inte heller finns tillgängliga.

Han har glimtvis visat att han har förmågan att axla Cescs spelfördelarmantel och detta är något han måste utveckla ännu mer. Diaby borde ha samma förmåga, men visar sällan upp något mer än att trampa på bollen. Denilson är inte en sådan spelartyp så att han ska göra Fabregas jobb är för mycket begärt.

Det går spekulera om olika nyförvärv, men så länge kontraket med Arsenals badge är osignat är det ganska poänglöst. Då måste vi se till vad som finns i truppen just nu. Och just nu är det tunt, men Nasri kan trots det åtminstone vara en liten cykelnyckel i sammanhanget. 

När Arsenals matcher inte går på tv känns det alltid som att jag blir mindre delaktig i dem. Inte för att vi framför tv:n i realiteten har någon som helst direkt påverkan på hur det går för laget, men det är alltid mycket svårare att engagera sig i icke tv-sända matcher.

Därför är det skönt att Arsenal-Bolton faktisk visas på en kanal man kan se. Det blir på riktigt igen på ett annat sätt.

Det ska också påpekas att jag verkligen inte klagar på Arsenals tv-facit den här säsongen - även om jag har gjort det tidigare. Den här säsongen är det två matcher jag inte har sett live och det känns ju helt klart som att man kan leva med.

Ska bli intressant att se om det har hänt något med laget sedan matchen mot Pompey. I både den och mot Aston Villa haltade spelet och avsaknaden av Cesc var enorm. Förhoppningsvis kan Nasri fortsätta ta en spelfördelande roll, för jag tycker mig se att han har de kvaliteter som krävs för den positionen. Och han har förmågan att driva upp bolltempot - något man knappast kan beskylla Diaby, Denilson och Song för.

Mot tre pinnar!