Axel Asplund

Det var fint att få uppleva en seger igen. Det var nästan som att jag hade glömt bort hur det känns att vinna i ligan.

Matchen igår var knappast en sådan som det kommer att skrivas böcker om i framtiden, men den var ett klart fall framåt jämfört med hur det såg ut mot Swansea. Jag brukar hävda på mitt jobb att utskällningar inte leder till någon förbättring, och jag är ganska säker på att jag har rätt – åtminstone om man jobbar med tonåringar. Jobbar man med superbortskämda 25-åringar kan det nog emellanåt finnas en poäng med att ryta till för att påminna dem om att de inte kan vänta på att någon annan ska ta ansvar, så Steve Boulds omskrivna avhyvling av laget efter Swansea-förlusten var nog på sin plats.

Igår var Arsenal tydligt det dominerande laget på Emirates och nog var siffrorna något i underkant. Lukas Podolski tyckte nog å sin sida att 2-0 speglade matchbilden perfekt, för någon annan förklaring än det kan jag inte se till hans fantastiskt svaga avslut över ribban från två meters håll.

Det har debatterats om att Santi Cazorla filmade innan domaren blåste för straff i den första halvleken. Här är jag medveten om att jag är så enögd att jag skulle platsa bland cykloperna på ön Youra i Odysséen, men var det inte en touch på Cazorlas ben? I det läget, i hög fart, kanske det var svårt att hålla balansen.

Eller så filmade han bara, precis som alla andra - engelsmän såväl som utländska spelare.

Det var starkt av Arteta att slå straffarna så pass säkert som han gjorde efter missen mot Fulham. Jag hoppas att han kan spela en större roll offensivt än vad han har gjort den här säsongen, för jag tycker inte att han är den perfekta mittfältsliberon, eller vad vi ska kalla den positionen. Han tar visserligen mer defensivt ansvar jämfört med Alex Song, men det blir för statiskt på mittfältet när han faller så djupt. Han är dock det bästa alternativet på den positionen vi har i truppen idag (jag har räknat bort Diaby) men där måste Arsenal investera under 2013.

Nu hoppas jag att den här segern, precis som jag har hoppats efter alla andra segrar den här säsongen, är något Arsenal kan bygga vidare på. De kommande fem matcherna är sådana som det finns goda möjligheter till seger i, så jag hoppas verkligen att Boulds utskällning fortsätter att ringa i öronen på spelarna. Om det nu var den som fick dem att lyfta sig igår.

Idag har jag kollat på Manchester-derbyt. I fjol kan jag erkänna att jag ville att United skulle vinna de matcherna, eftersom att vår gamle ovän Samir Nasri spelade i ljusblått. I dagens match hoppades jag på att båda laget skulle förlora. Av förklarliga skäl.

Det var grymt störande att se att 20 procent av spelarna på planen har tagits till England och utvecklats till stjärnor av Arsene Wenger. Att just de spelarna nu spelar seriefinal är ännu ett stort underkänt till Arsenals transferstrategi de senaste åren. Arsenal har försvagats samtidigt som konkurrenterna har blivit starkare av de försäljningarna.

Att en av spelarna också avgjorde matchen var bara ännu lite mer salt i detta vidöppna sår.

Nu vänder vi blicken mot Ligacupen och Arsenals som jag ser det mest realistiska chans på en titel den här säsongen. Bradford ska omöjligt utgöra ett hot mot The Gunners, men den här säsongen vet man ju aldrig. Jag hoppas att spelarna har insett det också och visar rätt inställning. Då är seger det enda rimliga alternativet.

Från vrede via förnekelse till uppgivenhet.

Jag ska inte påstå att jag vet särskilt mycket om försvarsmekanismer eller andra typer av verklighetsflykt, men ovan har ni en enkel beskrivning av mitt allmäntillstånd den senaste månaden när det gäller det här fotbollslaget man envisas med att utsätta sig för. Jag har svurit och levt om, jag har vägrat att tro på att laget kan vara så dåligt – fram tills nu. Nu orkar jag inte ens bli besviken längre.

I lördags var det julfest i Stockholm och eftersom att tillställningar som denna brukar vara en höjdare tog jag tåget ner. Denna heldag i Arsenals tecken var inget undantag – trots att själva huvudnumret svek å det grövsta. Sådant har dock aldrig stoppat Arsenal Sweden när det gäller att anordna trevliga medlemsträffar förr.

Stockholmsambassadörerna hade som vanligt organiserat dagen bra, med frågsport och julbuffé och det var närmare 100 Gooners som anslöt. Jocke Berntsson gjorde visserligen sitt bästa för att skrämma bort folk med ständigt ordvitsande samt allmänt svamlande i micken. Jag tror inte jag har sett någon misshandla en mikrofon så elakt sedan jag hörde Thomas Ravelli hålla låda i IFK Göteborgs spelarbuss när jag smet ombord för att ta autografer någon gång under tidigt 90-tal.

Trots förlusten var det en trevlig kväll, och den var så trevlig att jag var nära att missa sista tåget till Uppsala. Endast en spurt i Walcott-klass (eller kanske mer Oleg Luzhny-klass om vi ska vara helt ärliga) genom Gamla Stan bort till T-Centralen räddade mig från att följa Arsenal exempel och totalt missa målet.

Jag är dock småbitter över frågesporten som jag tycker hade konstigt upplägg. Alla frågor hade två svarsalternativ, och man åkte ut direkt om man hade fel. Det gjorde ju att det snarare gällde att svara rätt vid rätt tillfälle än att kunna mest. Jag tycker inte slumpen ska spela så stor roll i en frågesport.

Nej, jag är inte alls dålig förlorare. Vem som helst hade blivit upprörd över det här justitiemordet…

Precis som i Birmingham var det en good day out, trots resultatet (och klimatet). Det dröjer nog inte länge tills jag är tillbaka på O’Learys i Gamla Stan. Först ska dock vi Uppsala-Gooners anordna en Arsenal Sweden-träff här i stan. Ni som bor i trakten kan redan nu boka in 13 januari och Arsenal-Manchester City. Mer info kommer på forumet inom några veckor.