Axel Asplund

För en vecka sedan gjorde Thierry Henry sin sista Arsenalmatch. Jag skriver sista, för det känns osannolikt att han skulle göra comeback en gång till. Det hade jag i och för sig sagt för ett år sedan också om någon hade frågat om jag trodde på att Wenger skulle ta tillbaka honom, men nu tror jag att sagan är över. I alla fall på planen – för det är troligt att han kommer att vara en del av klubben i någon form i framtiden.

Jag upplevde att Henry blev något bortglömd där i sviterna av fiaskot på San Siro, och de få hyllningarna han fick var halvhjärtade. Nu har han visserligen fått hyllningar som få, men jag vill ändå dra mitt strå till stacken med några personliga minnesbilder av fransmannen.

Precis som alla andra har jag levt om i samband med hans mål. När han gjorde den fantastiska löpningen och den nästan ännu mer fantastiska målgestsprinten mot Spurs satt jag på knä framför tv:n hemma hos föräldrarna i Lambohov och jublade. När han gjorde 1-0 på Bernabeu studsade jag omkring som Mini-Hopp i Bamse i mitt första studentkyffe i Uppsala. 2-0-målet mot Juventus firade jag så att jag tappade rösten någonstans på North Bank och när han kysste gräsmattan där efter det allra sista målet på Highbury stod jag i vit ”I was there”-t-shirt på West Stand och bara njöt med gåshud över hela kroppen. Det finns många fler sådana minnen.

För mig är Thierry Henry tillsammans med Dennis Bergkamp och Tony Adams Arsenals största spelare genom tiderna. Jag tänker inte utse honom till den bäste, för det vore att förminska alla de stora spelare genom historien som har gjort Arsenal Football Club till vad den är. Spelare som jag aldrig har sett själv eller har någon relation till. Men av de jag har sett är han giganten.

Första gången jag träffade honom var en höstdag några månader efter att han hade signat för klubben. Det var efter en träning, och i efterhand har jag insett att det måste ha varit under den period då Martin Keown fullständigt körde skiten ur Henry varje träning för att han skulle acklimatisera sig till Premier Leagues tuffa spel. När jag försökte ta hans autograf såg han så sliten ut att han knappt orkade hålla i mitt block, och på bilden jag har med honom därifrån (det var papperskopior som gällde på den tiden) tittar han i kors av trötthet.

Jag har aldrig haft förmånen att snacka med honom någon längre tid, utan de gånger jag har träffat honom har det mest varit en snabb hälsning och kanske ett handslag. Så här i ett antal år senare kan jag också skratta åt hur Henry och Robert Pires fullkomligt stirrade ut mig och Lander när vi gled in på spelarhotellet under träningslägret i Österrike för att sätta oss i baren. De blängde nästan ännu mer från sin soffgrupp när hotellpersonalen vänligt bad oss att gå därifrån.

Dessa minnen, tillsammans med de jag delar med tiotusentals andra gooners runt om i världen, gör målkungen speciell. Utan honom hade inte Arsenal nått samma framgångar där efter millennieskiftet, och utan honom hade vi inte kunnat spela samma fina fotboll.

Att han dessutom numera kallar sig supporter gör saker och ting inte sämre. Vissa kanske tror att han gör det för att samla billiga poäng, men så är det givetvis inte. Anfallaren brinner för Arsenal – firandet efter Leedsmålet är bevis nog, och det gör honom till en av oss på läktaren och framför tv:n. När han dessutom avgjorde sin sista ligamatch för klubben fick hans Arsenalkarriär ett mer värdig slut än det han fick 2007, då han gick skadad den sista tiden.

Thierry Henry har fått hyllningar som få – men jag tycker att han var värd den här också.

Det är alltid spännande att kolla i inkorgen när vi öppnar anmälningen för medlemsresan. Vilka vill följa med? Ska vi fylla platserna?

I onsdags var det dags igen. Jag hade ingen möjlighet att sitta vid datorn då, men jag fick rapporter om att intresset inte var särskilt stort. För mig är det förvånande, då jag tycker att vi kan erbjuda en riktigt spännande aktivitet i och med middagen tillsammans med Ray Parlour. Hur kommer det sig att inte fler vill åka med?

Om vi jämför med tidigare resor, särskilt de som vi anordnade för fyra-fem år sedan har intresset varit skyhögt och platserna tog i regel slut på några minuter. Under det senaste året har det blivit ett trendbrott. Förra våren såg vi Everton och Newcastle borta, och den resan blev inte helt fullbokad – men det berodde nog framförallt på att vi var väldigt sent ute med informationen om resan. Sommarens planerade medlemsresa till Emirates Cup fick vi dock ställa in på grund av bristande intresse. I höstas var resan fullbokad, men det tog ett dygn att fylla den.

Till den kommande resan finns det fortfarande gott om platser, så du har fortfarande chansen att anmäla dig, men det låga intresset gör att vi måste ta upp frågan om Arsenal Sweden ska arrangera medlemsresor i fortsättningen. Efterfrågas inte resorna av medlemmarna är det bättre att lägga den tiden som det tar att planera arrangemanget på något annat.

Jag tycker att det skulle vara tråkigt om det blev så, för medlemsresorna är några av höjdpunkterna bland mina Arsenal Sweden-minnen. De är en fantastisk chans att lära känna nya Arsenalvänner och har också varit viktiga i det ständigt pågående arbetet att hitta folk som är beredda att engagera sig i supporterklubben.

Jag skulle gärna höra din åsikt om medlemsresorna. Maila till mig på axel.asplund(a)arsenal.se och berätta vad du saknar i upplägget av resorna, eller om vi kan förbättra dem på något sätt. Det är medlemmarna som gör Arsenal Sweden till det vi är, och därför är alla åsikter värdefulla.

AXEL ASPLUND
axel.asplund(a)arsenal.se

För ett år sedan var det en fråga som låg högt upp på Arsenal Swedens agenda. Idag nämns den inte ens på styrelsemötena. Jag syftar på diskussionen om en egen klubblokal för supporterklubben. Hur kan det komma sig att en fråga kan gå från högprioriterad till att nästan inte alls existera på mindre än ett år?

Det finns flera orsaker.

Men låt oss starta med visionen om en lokal enbart för medlemmar av Sveriges största supporterklubb för ett utländskt lag. Jag har fortfarande en tanke om att vi en dag ska ha en egen samlingsplats där vi kan samlas och kolla på matcherna över en pint – en Gunners Bar i svensk tappning. Det skulle vara hur läckert som helst att samla ihop all gammal Arsenalmemorybilia vi kan hitta i medlemmarnas vindsförråd och få upp på väggarna på vårat eget ställe. Anders Limpar har dessutom lovat att skänka sin guldtröja från säsongen 1990-91 till oss den dagen vi slår upp portarna.

Och nej, han gick inte på mitt långskott om att jag utan någon större uppoffring kunde ta hand om trojan tills vidare utifall han hade ont om plats hemma.

Tanken med en lokal var att hålla öppet under de kvällar och helger som Arsenal spelar match, samt eventuellt några timmar i veckan för souvenirförsäljning över disk, och att detta skulle ingå i Jocke Landers tjänst.

Ganska snart efter anställningen kunde vi dock konstatera att vi hade underskattat den tid som alla hans arbetsuppgifter tar i anspråk. Jocke tog över de administrativa uppgifter som fyra-fem personer hade delat på tidigare och det fyllde mer än väl upp 40 timmar i veckan. Bara biljetthanteringen kan ta så mycket som tio timmar vissa veckor – det fick jag själv erfara under de två och ett halvt år jag var ansvarig för den biten.

Vi insåg att det inte var rimligt att utöver jobbet med hemsidan, souvenirerna, bokföringen, Kanonmagasinet, biljetterna och allt annat lägga till ansvaret för att hålla en lokal öppen en-två gånger i veckan, med allt vad det innebär av förberedelser och efterarbete. I så fall hade vi varit tvungna att anställa en person till.

Ett annat skäl till arbetet med lokalen har stannat av beror på att det har varit svårt att överhuvudtaget få tag på en hyresvärd som kan tänka sig att hyra ut till en supporterklubb. Det finns många supportergrupper som är bra mer stökiga än Arsenal Sweden, men med tanke på ryktet som fotbollfans har idag i Stockholm är det kanske inte så förvånande att värdarna drar hyreskontraktet åt sig när de hör att vi har som främsta syfte att utöva supporterskap i grupp. Hur fredliga ambitioner vi än har.

Under de månader som jakten pågick har vi inte fått tag på särskilt många vettiga alternativ, och detta i kombination med att vi inte vet hur vi skulle få verksamheten på matchdagarna att fungera har gjort att Arsenal Swedens egen lokal för tillfället har lags på is.

AXEL ASPLUND
axel.asplund(a)arsenal.se