Axel Asplund

Oddset på att det skulle inträffa var ju "ej spelbart". Självklart återvänder några av Arsenalspelarna till London skadade efter landskampsuppehållet. Och det lär väl bli värre efter kvällens matcher.

Det jag hittills har sett är att trion van Persie, Bendtner och Diaby har återvänt till England för att se över diverse skador. Jag är så trött på att detta alltid inträffar att jag inte ens orkar bli irriterad. Alla vet att skador kan inträffa när som helst, men om det nu måste uppstå skador ser jag hellre att de inträffar när Arsenals läkarlag finns på plats och man kan inleda behandling på en gång. Fast med tanke på återhämtningstiden på Arsenals spelare, så kanske läkarna och sjukgymnasterna i klubben inte är så jävla kompetenta när allt kommer omkring. Jag vill dock tro motsatsen.

Jag är så trött på landslagsfotboll att oftast inte ser landskamperna längre. Jag förstår att folk i allmänhet tycker att det är speciellt att följa landslaget i kval och slutspel, men för mig skulle det kvitta om man lade ner landslagen. Jag är långt mer engagerad när Arsenal spelar en viktig match än när landslaget gör det, och jag bryr mig mer om att Cesc och Kolo lyckas än att Kim Källström och Olof Mellberg gör det.

Men detta är kanske en onödig diskussion. Landslagsfotbollen är fortfarande en jätteindustri, kanske större än någonsin. Ett fotbolls-VM tilldrar sig en uppmärksamhet som Premier League bara kan drömma om, och så länge landslagsfotbollen är lönsam kommer den att fortsätta existera. Det får tvivlare som jag bara acceptera.

Det finns ju absolut ingenting att diskutera när landskampsuppehållen kommer. Visst längtar man efter våren nu när det har varit noll grader och mulet i tre månader i Uppsala, men om det samtidigt ska vara en massa landskamper med tillknäppt spel och överdriven mediahype tror jag nästan att jag föredrar vintern.

Det finns ingenting att diskutera...utom just det att landskampsuppehållet är ofantligt drygt. Låt oss hoppas på det vanliga: Låt ingen av Arsenalspelarna komma tillbaka skadade. Tyvärr saknar många av landslagen Arsenals resurser, med mineralbad och annat hokuspokus för att spelarna ska återhämta sig på bästa möjliga sätt, så det är knappast en högoddsare att en eller ett par av spelarna missarmatchen mot Man City om en vecka.

Jag tycker alltid att det är märkligt när en spelare som inte bedöms som spelklar i klubblaget ändå kallas till landslagssamlingarna. Nu är det Adebayor som inte ens satt på bänken i Newcastle i lördags som ändå ska spela för Togo i matchen mot Kamerun. Det är inte logiskt, men Arsenal har ingen rätt att stoppa en spelare från att åka. Och det är kanske bra, rent objektivt sett, för annars skulle nog många klubbar utnyttja en sådan regel på ett ohederligt sätt.

Ett annat exempel på detta är Sp*rs Ledley King, som kallades till landslaget även fast han är skadad. Det är också helt orimligt... Vänta nu, bäst att avbryta här. Jag kom på att Ledley King alltid är skadad så det är ju ett dåligt exempel. Det kvittar när han blir kallad till landslagssamlingar.

Nu ska jag fortsätta skratta åt John Terrys mamma. Där kan vi verkligen snacka fredagskul.

Slutminuterna av Villarreal-Arsenal 2006 är en modern Arsenalklassiker. Riquelmes ögon just före han skulle slå Den Berömda Straffen var de mest räddhågsna jag har sett på en fotbollsplan - och Lehmanns räddning på samma straff var en av de mest ljuvliga jag har sett.

Och vem minns inte Nutty? Ekorren som har mer Champions League-erfarenhet än hela Sp*rs, och som gjorde några bejublade ruscher framför North Bank i hemmamatchen ett par veckor innan Riquelme sköt bort sitt lag ur turneringen.

Om dagens Villarreal vet jag inte särskilt mycket, mer än att en viss Robert Pires spelar där. Jag skulle vara den förste att applådera honom när han återvänder till norra London, men när matchen väl sätter igång - då finns inte historien. Då är Pires (och Pascal "Zinedine" Cygan) bara två gulklädda spelare som ska besegras.

Arsenals chanser till avancemang är dock goda. Villarreal är knappast det starkaste laget som är kvar i turneringen, och ett Arsenal på topp är favoriter i den här matchen. Att The Gunners dessutom avslutar på hemmaplan är också en fördel. Det här känns oerhört positivt. Att sedan Manchester United troligtvis väntar i en eventuell semifinal blir en senare diskussion - nu är det spanjorerna som gäller.

Nästan bara Championship-lag i FA-cupen och ett undvikande av de riktiga giganterna i CL. Äntligen har vi turen med oss i lottningen.

Äntligen är det Arsenals tur att förära nya Wembley med ett besök. Det har tagit alldeles för lång tid att få till ett sådant, och nog var det ganska nära att det blev ännu en säsong utan Wembley.

Jag hade hoppats på en lugn resa på tisdagskvällen, men istället blev det ännu en anspänning. Nu var det visserligen inte Romaklass på det hela och pulsen var rejält mycket högre vid straffläggningen förra veckan. Det här var dock inte långt ifrån, och det var mer frustrerande i kväll.

Jag fick upp bilder från andra frustrerande matcher på Emirates. Sådana som premiärsäsongen var fylld av, och som vi slapp i ganska stor utsträckning förra säsongen men har gjort comeback denna. Matcher där motståndarna gör ett tidigt mål och sedan gräver skyttegravar i gräsmattan framför målet och hoppas på att Arsenalspelarna ska vara ineffektiva. Länge såg det ut att bli en sådan match.

Tack vare målinriktat arbete av Bendtner och storartad kyla av mycket duktige Arsjavin kunde vi kvittera och tack vare tunga pjäser som Djourou och Bendtner fick Gallas möjlighet att nicka in tvåan. Jag skiter ärligt talat i att han var offside. Så mycket som Hullspelarna försökte maska - redan i första halvlek - så förtjänar laget att åka ur på en sådan grej. Jävla antifotboll. Visst är det deras enda möjlighet att gå vidare, men det är fortfarande antifotboll.

Intressant att se Wengers små miner och utfall mot Hullbänken. Jag tror att vi som tv-tittare missade en hel del action från sidlinjen i den här matchen. Le Boss såg riktigt pressad ut när det stod 0-1 och han var uppenbarligen inte nöjd med Hull-ledningen, som inte alls såg det orimliga i att maska efter 30 minuter av matchen.

Inte nog med det, Hullmanagern Phil Brown anklagade efter matchen också åskådande Cesc Fabregas för att ha spottat gästernas assisterande manager. Känns som att det kan komma att snackas om den incidenten, och än så länge finns det bara knapphändiga uppgifter om vad som har hänt. Jag står dock bakom Cesc till fullo och om Cesc anser att Cesc ska spotta, då ska Cesc spotta. Eller i alla fall markera på något sätt. Hoppas att det inte leder till något ont för Arsenals del.

Till sist. Vad har Ruud van Nistelrooy, Sp*rsfans och Mike Riley gemensamt? När jag utsätts för dem kryper det av ogillande i kroppen. Rileys insats i dag var löjlig, med ojämn nivå, brist på spelförståelse och  noll sinne för rimlig stopptid. Det enda positiva är att den mannen snart är tillräckligt gammal för att inte få döma mer på toppnivå. Inte för att han själv någonsin har befunnit sig på toppnivå, men you get the point. Det är kanske talande för hans insats att Arsenal vinner på ett offside-mål. I mina ögon är Mike Riley den sämsta domaren på 00-talet  England.

Nej, nu far vi äntligen till Wembley. Det känns mycket bra att skriva.

Efter Sp*rs överraskande vinst mot Villa kanske det är dags att ändra inställning till den klubben (för en kortare tid). Numera påstår jag att jag alltid har gillat Sp*rs att jag tycker klubben har vissa fötjänster att jag inte hatar laget helt och hållet.

För tillfället är det nästan decembertempo på matchandet, och det klagar jag inte på. Veckomatcher, särskilt tisdagsmatcher eftersom att tisdagen är veckans segaste dag, är alltid underhållande. Fast om varje veckomatch hade samma anspänningsgrad som Romamatchen förra veckan skulle jag inte gilla dem lika mycket. Jag var så mycket uppe i varv efter straffarna att jag omöjligt somnade före klockan 2.00, så när klockan ringde fyra timmar senare på torsdagsmorgonen hade jag lätt hamnat på pallen i tävlingen Tröttast i Skandinavien om en sådan fanns.

Ikväll väntar alltså Hull och de flesta med mig förväntar sig nog seger. Men det var precis så jag resonerade inför ligamatchen mot The Tigers i höstas, och ingen behöver väl bli påmind om vad som hände då?   

Arsenal känns vassare än på länge. Nu hade jag inte möjlighet att se matchen i lördags, men rapporterna talade om en mycket bra insats - särskilt med tanke på en tung CL-match i spelarnas ben. Arsjavins mål i andra halvlek andades Pires och även om han kanske inte spelar i dag har hans ankomst i laget bidragit till att få fart på spelet igen. Tänk när Cesc kommer tillbaka - räcker det ända till en ny Romresa?

Såg att Bendtner fortsatte att missa och just nu verkar han vara inne i en ond cirkel. Dansken saknar självförtroende framför mål, vilket gör att han bränner chanser som i sin tur leder till sämre självförtroende. Tids nog lossnar det för honom i och med att han faktiskt skapar en hel del chanser. Det är lite Ljungberg anno missarnas år 1999 över honom för tillfället.

Rosickys comeback dröjer ytterligare. Varför är jag inte förvånad?

Nu är det dags att släppa den otroligt sköna segern i Rom och åter fokusera på ligaspelet. Aston Villa har varit i en svacka vilket har minst gapet upp till fjärdeplatsen. Men än är  Arsenal inte i kapp och jag är övertygad om att spelarna vet att det kommer att krävas något extra för att ta den sista CL-platsen.

Och med något extra menar jag inte att besegra Blackburn, för det är en match där bara tre poäng räknas. Det finns inget mer utrymme för tappade poäng på hemmaplan - det skulle möjligtvis vara acceptabelt mot Chelsea - då vi redan har kryssat och förlorat alltför många matcher på Emiraten. 

Nej, med något extra menar jag att det troligtvis kommer krävas bra resultat på Anfield och Old Trafford framöver. Sex tappade poäng i de matcherna så blir det nog omöjligt att sluta föra Villa i tabellen. Men fram tills att de matcherna ska spelas måste Arsenalspelarna ge sig själva bästa möjliga förutsättningar. Tre poäng i morgon är en start på det.

Ser att matchen inte sänds direkt i morgon, och även om jag finner det irriterande så kan jag inte bli alltför upprörd. Dels har man möjlighet att se matchen i efterhand och dels är det första ligamatchen den här säsongen som inte sänds direkt. Men jag kommer int att påstå att vi är bortskämda, för med till exempel Fulham-Arsenal, City-Arsenal eller Stoke-Arsenal fanns det ingenting som skämde bort oss Arsenalfans, även om matcherna sändes i tv. De innebar bara lidande.

Nej, vi skapade knappt några chanser. Och vi gjorde inte en särskilt bra match. Dessutom levererade spelarna otäckt osäkra straffar.

Men det bryr jag mig inte ett spår om för tillfället. Vi är vidare till kvartsfinalen, och det på det mest spännande och läskiga sätt som finns. Jag undrar om det finns något så gastkramande som en straffläggning i fotboll. Det kan i alla fall inte finnas någon större befrielse i fotollsvärlden när man vinner en sådan.

Tur att Roma var näst intill lika ineffektivt som Arsenal i den här matchen. Det hade varit alldeles för ironiskt om Julio Baptista hade tryckt in sin chans där i förlängningen. Tur att vi har turen med straffarna på vår sida i den här upplagan av Champions League.

Det här var vi värda, alla Gooners. Nu ser vi fram mot lottningen. Bring on Barcelona - nu kan vi inte undvika Thierry Henrys återkomst längre.

Jag har sedan 1-0 på Emirates för två veckor sedan känt mig alldeles för säker på att Arsenal ska klara av ett resultat i Rom som gör att vi når kvartsfinalen.  Ju närmare vi kommer kick off, ju osäkrare känner jag mig. 1-0 är en bräcklig ledning och gör Roma två snabba mål i första halvlek och sedan lägger sig på hyperförsvar a la Sunderland och Fulham kan det bli jobbigt för The Gunners.

Italienarna var märkligt bleka i första matchen och jag kan inte tänka mig att de gör en lika svag insats igen. Dessutom var det inte långt borta att Mottas och Riises långskott smet in bakom Almunia - trots Romas relativt svaga insats. Hemmalaget kommer verkligen inte vara ofarligt på Olympiastadion och både Totti och Baptista lär vara sugna på att göra bättre ifrån sig än senast.

Jag skriver att jag är osäker, och lite osäkerhet inför en sådan här match är ett måste. Grundinställningen är dock den att Arsenal fixar det här. Målskyttet har kommit igång igen under den senaste veckan och efter Bendtners två mål mot WBA räknar jag med att han är mer kylig framför mål om läget uppstår i kväll, än vad han var på Emirates i första matchen. Dessutom finns det två grymma inhoppare i Walcott och Eduardo på bänken nu. Det är bra mycket vassare än Vela och Ramsey.

Jag antar att Wenger ställer upp med någon form av 4-5-1-uppställning. Sist spelade van Persie på topp och Bendtner på en kant och jag tycker att det fungerar bättre än när dansken är ensam striker. VP är en bättre bollmottagare än Nic och den sistnämnde kommer till fler lägen själv när han inte måste fightas med en Mexes i ryggen hela matchen.

På mittfältet hoppas jag att Diaby får förtroendet före Song, trots kameruanens fina insats senast. Fransmannens power behövs i den här matchen, och han har också en förmåga att skapa ytor åt sina medspelare. 

Arsenal är i form för tillfället och är i mina ögon favoriter till att vinna i kväll. Men det är en sak att vara favorit på pappret. En helt annan att bevisa det på planen.

Som jag har väntat på att få skriva just den rubriken. Vi kan väl alla vår Anchorman utantill?

Men, det ska erkännas först av allt, efter Eindhoven 2007 och Milano i fjol hade jag mer än gärna fullbordat ett utslagningsrundan-hattrick med ett besök i den italienska huvudstaden. Särskilt när våren aldrig lär nå Uppsala, och Revisor-Walle skickar bild på Jocke Lander framför Colosseum. Men vad är väl en bortamatch i Champions League...?

Arsenals facit de två senaste matcherna på Olympiastadion har varit bra. Lazio-Arsenal (med John Lukic i mål) 2000 slutade 1-1 efter en underbart mål av Robert Pires och Roma-Arsenal (med Rami Shaaban i mål) för en fem-sex år sedan har väl ingen glömt? Thierry Henry bjöd på ett hattrick, nära nog i Bergkamp-klass, i den matchen då när Arsenal på allvar började etablera sig i CL. Vad detta innebär för onsdagens match - mer än att typ Vito Mannone lär vakta kassen - är dock ganska ointressant. Klart är ändå att Arsenal och italiensk mark i regel slutar lyckligt för oss Gooners.

Till sist. Jag har ställt den här frågan förr vill jag minnas. Men vad är det med Liverpool och tursamma straffar i CL? Vem är det Gerrard har mutat?

Den dagen jag ser Alexander Song klacka fram bollen till Emmanuel Eboue som distinkt skjuter in den i mål - ja, då kommer jag att tro att allt är möjligt...

Planenlig seger. Det är tillräckligt för att sammanfatta dagens match - om det nu finns några planenliga segrar för Arsenal anno 2009. Burnley hade inte mycket att sätta emot, och detta trots att hemmalaget spelade på tre kvarts-fart. Wenger fick några positiva besked inför matchen mot Roma på onsdag också, då både Eduardo och Walcott gjorde pigga återkomster till Emirates.

Sett till enskilda spelare idag tycker jag att Song gjorde en riktigt bra match på innermittfältet. Hans framspelningar till Eduardo och Eboue höll högsta klass och han röjde friskt bland Burnleyspelarna runt mittcirkeln. Eboue gjorde också en helt okej insats, och jag tycker att det verkar som att han har skärpt sig efter utvisningen mot Sp*rs. Visst ser han fortfarande ut som en pojklagsspelare i positionsspelet och har inte mycket till skott, men idag gjorde han det han skulle och det ska han ha credit för.

Vela och Eduardos mål var riktigt tjusiga, och särskilt den sistnämnde behövs i laget. Vela har ännu inte visat att han kan göra mål när motståndet blir tuffare - det är bara en tidsfråga - så för att spetsa Arsenals offensiv är det viktigt att kroatbrassen kommer igång på allvar igen.

Det var också skönt att se Walcott med i laget igen. Han har en förmåga att skapa farligheter med väldigt små medel, så det är mycket värt att han är tillbaka. Jag tror dock inte att han spelar från start mot Roma. Men ett inhopp kan mycket väl bli aktuelllt.

Nu står bara Hull mellan Arsenal och en semifinal i FA-cupen. Det var ett tag sedan vi var så här långt framme i turneringen, så det ska bli väldigt intressant att se hur Wenger matcher framöver. Arsenal kan mycket väl ta hem cupen i år, för ingenting är omöjligt. Det har Song och Eboue bevisat.