Axel Asplund

Det var härligt att få uppleva känslan av att tiden står still igen. Den där känslan som bara infinner sig när Arsenal leder i en svår och viktig match och allt man vill är att domaren ska blåsa av matchen. Så upplevde jag den tid som förflöt från Alexis mål fram till det att klockan nådde minut 121 och Arsenal blev klart för klubbens tredje FA-cupfinal sedan 2014. Känslan överträffas bara av den tillfredsställelse som uppstår när matchen till sist är över.

En match på skakig stream från Arsenal TV Online efter att inte ha sett Arsenal spela på ett par månader kan vara dagens höjdpunkt en lördag i juli. I alla fall om man tycker sig ha fått se framtiden springa omkring och vara självlysande på Arsenals mittfält. Så tänkte i alla fall jag 2008.

Mitt jobb som högstadielärare kräver många egenskaper. En av de viktigaste är tålamod. Elever gör - tänka sig - inte alltid exakt som jag vill, eller säger till dem. Ibland inte ens om jag säger till dem två gånger. Det förekommer till och med, och nu tror jag att många blir förvånade, att de gör exakt tvärtemot vad de har blivit tillsagda.

På bara ett par veckor har städerna jag återkommer till så ofta jag kan drabbats av liknande terrordåd. Bilar blev till mordvapen på Westminster Bridge i London och på Drottninggatan i Stockholm. Jag kan inte kalla mig stockholmare och jag kan inte kalla mig londoner, men likförbannat är det mina städer. Städer jag har återkommit till i alla mina åldrar och städer jag alltid kommer att återvända till. Oavsett vad någon dåre får mig att känna i form av tvivel och rädsla.