Axel Asplund

Fuck it Dude. Let's go bowling.

Jag visste inte om det själv, men efter att ha läst DN-kulturen i morse kunde jag konstatera att jag alltid har gillat gruppen Prodigy.

Keith Flint i bandet använder nämligen en strålande metafor för att ge sin syn på sin storhet:
- Jag är med i världens bästa band, utan tvivel. Jag vet det. Vi är Arsenal. Vi är musikens Arsenal, säger Flint.

Då förstår man ju genast att det handlar om ett jävligt bra band.

Den här matchen lever i allra högsta grad fortfarande, men Arsenals chanser till avancemang har ökat avsevärt i och med kvällens resultat. Men med tanke på de chanser Arsenal skapade borde marginalen så här i halvtid ha varit ett par mål större. Samtidigt var det här ett fall framåt jämfört med de senaste matcherna. Förhoppningsvis faller inte spelarna in i ligalunken igen på lördag, när det plötsligt inte är en stormatch som ska spelas av. 

Idag tycker jag att de flesta spelarna gjorde mycket bra insatser. Van Persie sprang benen av sig på topp och Nasri var på sitt allra bästa spelhumör. Diaby såg vass ut (men blev säkert skadad igen), Eboue spelade med huvudet mer än vanligt och Denilson, som visserligen slog bort varannan passning, vann i princip alla andrabollar. Backlinjen och Almunia känns riktigt stabila för tillfället - vad har hänt där egentligen? Bendtner gjorde en okej insats, men vad jag tycker om hans ineffektivitet framför mål har jag redan avhandlat på den här bloggen.

Vad var det som hände i inledningen av andra halvlek? Nog för att Roma inte skapade överdrivet många chanser i första, men att ge dem handikappet att starta utan mittbackar var att gå för långt. Vilken fruktansvärt onödig varning på Kolo - hoppas inte att den orsakar en avstängning längre fram. Vi vill ju inte att ivorianen ska göra en De Rossi nu när han just börjar hitta formen igen.

Baptista? Han var precis lika osynlig som senast jag såg honom på Emirates. Jag saknar honom inte.

Jag ser fram emot returen. Vägen mot en ny kvartsfinal ligger öppen. Det återstår dock en riktigt svår match i Rom om två veckor.  Förhoppningsvis med en Theo Walcott i Arsenals trupp - för med de ytor som Roma lämnade kan han få stora möjligheter att göra nya klassiska CL-löpningar.

Folk har helt fel fokus i dag. Dagen stora samtalsämne i media borde inte röra ett bröllop 2010, utan allt fokus borde ligga på att CL drar igång igen. Uppehållet mellan den sista gruppspelsmatchen i december och åttondelen brukar alltid kännas lång, men det känns extra utdraget när ligan går åt fanders. Nu är det dock dags.

Jag vet inte vad man vågar förvänta sig. Arsenals facit mot italienska lag de senaste åren har varit riktigt bra, och det är möjligt att Serie A-spelet passar The Gunners bra. Samtidigt har dock det karaktäristiska Arsenalspelet i stort lyst med sin frånvaro under säsongen så det talar kanske emot en framgång. Det var länge sedan det kändes så ovisst inför en match. 

Visst har vi, trots allt, ganska goda chanser att nå kvartsfinalen. Den här truppen har visat att man klarar av stormatcher med den äran. Porto hemma samt Manchester United och Chelsea i ligan är några exempel på det - och idag finns det ingen risk för att den där sista motivationen ska saknas hos Kolo och company. Och när det stämmer kan Arsenal fortfarande slå alla lag.

Jag räknar med att det blir en målsnål match, och så länge vi inte släpper in något mål på hemmaplan är chanserna till avancemang goda. De två senaste åren har vi släppt in mål hemma både mot PSV och mot Liverpool - med känt resultat. 

Äntligen. En match med riktigt nerv igen.   

Det är väl bara att glömma Madrid 2010 och börja sikta mot Hamburg istället där finalen av Europe League - nya Uefa-cupen - kommer att spelas nästa år. För som Arsenal spelar nu ska det mycket till om vi lyckas passera Aston Villa. Särskilt som att vi ofelbart tappar poäng när också Villa gör det.

Jag är något av en oförbätterlig pessimist den här säsongen och resultaten gör ju ingenting för att förändra detta. Jag kan inte minnas - har antagligen förträngt - när Arsenal bara gjorde ett mål på fyra ligamatcher senast. Det är uppenbart att Wengers vågspel med truppen har misslyckats så här långt, och i värsta fall leder det till att vi missar CL.

Det är givetvis för tidigt att tala om fiasko och vi vet att mycket hinner att hända i mars och april - minns bara hur det såg ut förra säsongen. Kan vi göra tvärtom i år, och få till ett positivt trendbrott är det naturligtvis ingen omöjlighet att utmana Villa om fjärdeplatsen. Chelsea rår vi nog inte på även om Arsenalspelarna överträffar sig själva.

Nyckeln ligger hos de spelare som är borta just nu. Cesc, Walcott, Eduardo och Adebayor kan alla bli en katalysator för det där trendbrottet ska äga rum - men då gäller det att de faktiskt kommer tillbaka också och inte drabbas av de för Arsenal så typiska bakslagen i rehabiliteringen.

Och det finns ju ett sätt till för att slippa börja tänka på Hamburg, som visserligen inte ligger särskilt långt bort och är - av det lilla jag hann se när jag var där - en schysst stad. Det är ju bara att vinna CL i år. Hur nu det ska gå till med ett lag som inte ens besegrar Sunderland och Sp*rs, för att fortsätta nyttja pessimistlingo.

Nej, jag måste hitta något positivt också. Just det. Arsjavins debut var ju inte alls dum. Tänk bara när han och Cesc kan börja samspela - det är något annat än firma Denilson och Song.

Jag skulle först och främst vilja klargöra att, som någon trodde efter mitt förra inlägg, att jag INTE hatar Nicklas Bendtner. Jag tycker att han gjorde en bra match i går - en av hans bästa för säsongen - och han är en stor talang. Men för tillfället är hans uttalanden fortfarande vassare än hans prestationer på planen.

Dansken har gjort en klart godkänd säsong så här långt. Det är få 20-åringar som gör tiotalet mål under en säsong i en storklubb och han har dessutom avgjort ett par matcher med viktiga mål i slutet. För att vara ordinarie i Arsenals anfall ska man dock i min värld leverera i match efter match, och inte bara var femte. Det kan tyckas vara höga krav, men vill man vinna ligan och Champions League måste kraven vara uppskruvade till max. Då måste man ha en Henry i anfallet.

Ingen kan påstå att dansken är en världsspelare ännu. Han kan mycket väl bli det med lite mer rutin, utvecklat spelsinne och säkrare avslut. För tillfället är han bäst som inhoppare, då han är en av få i Arsenals trupp som kan komma in från bänken och vända en match. De gånger han startar tycker jag att han ofta försvinner ur matcherna efter hand - gårdagen var undantaget som bekräftar regeln.

Det är också en sak att näta mot Championship-motstånd när man får tre-fyra solklara chanser. Det är en annan när man spelar i Premier League eller CL, för då får du kanske bara en målchans under en match som anfallare. De som är allra bäst sätter oftast den chansen. Den säkerheten framför mål har inte Bendtner. Frågan är om han kommer att hinna få den så länge han spelar i Arsenal, för jag är inte så säker på att han accepterar bänkplatsen så länge till. Gör han det kan dansken mycket väl ta en ordinarie plats om ett par år. Jag undrar dock om hans ego klarar av att vänta.

Det händer ganska ofta att det klagas på att det klagas alldeles för mycket på Arsenal.se (är det bara jag som ser ironin i att klaga på att det klagas?) och det gör mig lite förundrad. Det är en skillnad på att kritisera en spelare utan att ha något på fötterna och att med vettiga argument presentera sin ståndpunkt. Jag tycker själv att min kritik av Bendtner är ganska nyanserad och jag respekterar verkligen de åsikter som går emot min egen. Men kom inte och påstå att det pågår någon form av mobbning mot dansken, särskilt inte när jag faktiskt skrev att han gjorde en bra insats igår. Det var hans effektivitet framför mål jag kritiserade i förra inlägget, inte hans insats i övrigt.

Det måste ha varit känslosamt för Eduardo att återigen spela inför hemmapubliken. Det hade, så när som på fyra dagar, gått ett år sedan han byttes ut mot AC Milan i vad som var hans senaste match på Emirates. Drygt en timme senare krönte han en mycket bra comeback med att säkert rulla in 3-0 på straff och därefter rusa bort till Arsenals fitnesscoach Tony Colbert (tror jag), som han måste ha tillbringat oräkneliga timmar med sedan de gräsliga scenerna på St Andrews. Jag tror kroatbrassen sover gott i natt.

Jag hade inte förväntat mig att Eduardo skulle vara så pass bra i den här matchen. Cardiff bjöd visserligen inte upp till något vidare motstånd och Arsenal borde ha haft en 5-0-ledning i halvtid, men det syntes inte på anfallaren att han har varit borta ett år. Det har nog varit klokt att skjuta på comebacken så här länge.

Det var betryggande att se att han verkligen klev in i närkamper utan rädsla, och på hans tajming framför mål fanns ingenting att anmärka. Spelar han från start mot Roma nästa vecka?

En som inte stärkte sina aktier inför Romamatchen var Nicklas Bendtner. Dansken är bra på att leverera kaxiga uttalanden, men han är sämre på att leverera bra avslut på frilägen. Nu gjorde han ett snyggt mål och var bra i spelet så det känns väl lågt att såga honom, men på de chanser han hade borde han ha gjort minst två till. Det är ju faktiskt mål och effektivitet som är nyckelorden för en anfallare.

Till sist. Cardiff-supportrarna har inte direkt världens bästa rykte, och man kan förstå varför. Mobiltelefon och en sko (!) flög in på mattan, och jag är rätt nöjd med att inte behöva befinna mig i närheten av Emirates i kväll. Det kan bli stökigt.

Snubblade över en intervju med Robbie "Garbage" Savage. Det är få spelare jag har tyckt så illa om som honom, men sedan han försvann från Premier League kan jag ändå känna en viss saknad. Det är något speciellt med spelare som rör upp sådana känslor var de än kommer. Och jag har alltid tyckt att han verkar vara småskön utanför planen.

Han har en ganska soft attityd till att han är så illa omtyckt, väldigt accepterande. Jag tycker att det här citatet ur intervjun är talande för det: "I'd bought a yellow Ferrari and I was driving down the M42 when it broke down. I ended up on the side of the motorway, with everyone driving past giving me V-signs and wanker signs. Even old men and women. But you've got to laugh."

Alltid när jag gick till attack mot Savage brukade farsan säga att det var just en sådan spelare som Arsenal behövde. Jag skulle kanske inte vilja se Savage - inte ens när han var som bäst - i Arsenal, men jag tror ändå min pappa har en poäng. Ända sedan Parlour försvann har det saknats ett riktigt jävla rivjärn på Arsenals mittfält, en som kan göra det grisjobb som krävs för att spelare som Nasri och Cesc ska få utrymme för att briljera. Flamini var på väg att hitta den rollen i fjol, men valde pengarna i Milano istället för att bli en fullfjädrad Savage-typ på Arsenalmittfältet.

Som avslutning vill jag bjuda på ett klassiskt Youtube-klipp,som ytterligare illustrerar Robbie Savages popularitet i England.

Jaha. Måndagsmatch. Hur tänkte dom nu egentligen? Vad ska vi göra hela helgen? Det blir ju som en sommarhelg, eller landskampshelg när Arsenal inte spelar.

Får rikta in mig på Uppsalapärlan Katalin istället och gå och lyssna på Hello Saferide ikväll, och i morgon antar jag att jag alltid kan gå och träna fotboll. Men då är det uppstigning klockan sju som gäller, och känner jag mig själv rätt så ligger det helt fel i min dygnsrytm. Trots att jag är lat student som har sovmorgon i stort sett varje dag.

Hoppas att Cardiffmatchen kan bli raka motsatsen till spektaklet på Ninian Park för tre veckor sedan. Så att det blir en match med nerv den här gången, och förhoppningsvis kan 9000 tillresta Cardiff-supportrar se till att Emiraten vaknar. 

Arsenal behöver få igång målskyttet igen, efter bara ett mål på de fyra senaste matcherna. Jag säger inte att Eduardo kommer gå in och vräka in mål direkt, men jag hoppas att han får spela på måndag. Ju snabbare han kommer igång dessto bättre, för Bendtner är inget startalternativ och van Persie kan inte ta allt offensivt ansvar själv nu när Adebayor inte är tillgänglig.

Men det är alltså efter helgen det. Nu gäller det att fylla den med aktiviteter (och kärlek i morgon) så att det blir kick-off någon gång.  

Igår fick både Tony Adams och Luiz Felipe Scolari foten från sina tränarsysslor och därmed har en tredjedel av lagen i Premier League bytt tränare under säsongen. Detta trots att de flesta studier visar att ett tränarbyte sällan har någon långtgående positiv effekt. I Pompeys fall kan jag förstå att man låter hjälten Tony gå, för han verkar ännu inte ha det som krävs för att lyckas som manager - frågan är om han någonsin får det. Men i Chelseas fall är det annorlunda.

Klubben handplockade Scolari i somras efter nödlösningen Avram Grant (som var ett par mittbacksskruvdobbar för få från att vinna Champions League i fjol) och det såg ut som att brassen skulle vara en långsiktig lösning. Nu får han dock lämna klubben trots att man i allra högsta grad fortfarande har chansen att vinna tre titlar, för det är ändå 13 ligamatcher - 39 poäng - kvar att spela om. Jag förstår inte vad man har att vinna på att låta en ny manager komma in och försöka göra något annorlunda då Scolari mycket väl hade kunnat reda ut deras situation, och sedan kunnat fortsätta arbeta med sin filosofi nästa säsong.

Samtidigt är det med inte alls särskilt dold förtjusning jag ser hur illa Roman och Peter Kenyon sköter grannen från västra London. Detta blir ännu en förlorad säsong för Chelsea ur ett mer långsiktigt perspektiv, då det ska komma in en ny manager med sin stab och sina riktlinjer om hur klubben ska spela. Därmed inte sagt att de inte har chans att vinna något i år, för spelartruppen är fortfarande av hög klass.

Jag känner mig, trots pokaltorkan i Arsenal under de senaste åren, nöjd att Hill-Wood och de andra gubbarna har visat större tålamod med Arsene Wenger. Tänk om Arsenals styrelse hade haft lika kort tålamod som Chelsealedningen. Hade så varit fallet är jag övertygad om att Wenger hade fått sparken efter förlusten i FA-cupfinalen 2001 efter tre säsonger utan någon trofé. Och då hade vi sannolikt aldrig fått uppleva unbeaten-säsongen tre år senare.

Det är dock möjligt att Arsenalledningen skulle vara mer trendriktig och sparka tränare åt höger och vänster om någon utan Wengers urstarka ställning i klubben var manager för Arsenal. Det enda vi kan vara säkra på för tillfället är att Le Boss kommer att vara manager i Arsenal så länge han själv vill det, vad vi supportrar än härjar om på nätet. På något sätt känns det trots allt rätt.

Att kicka tränare utan att de har fått en ärlig chans kommer alltid att vara kontraproduktivt. För kontinuerlig framgång krävs det logiskt nog kontinuitet.  Det är knappast en slump att de två klubbar som har haft mest framgång i Premier League har haft samma ledare i över tjugo respektive tio år.