Axel Asplund

Valencia, Chelsea, Bayern, Barcelona, PSV, Liverpool. Det är bara att lägga till Manchester United till den deprimerande listan. Men jag vet inte vad jag hade hoppats på? Efter den spelmässiga utklassningen i första matchen på Old Trafford var detta den logiska utvecklingen i returen. Jag var nog bara naiv som vågade tro på något annat.

Vilken otroligt antiklimax det blev. Jag tror aldrig jag har hört Emiraten så vibrerande förut - och så hände det som absolut inte fick hända. Dubbelt upp dessutom. Klart att luften gick ur både spelare och publik. Det var lätt att se att spelarna aldrig skulle hämta sig efter chockstarten, särskilt med tanke på de tidigare mentala kollapserna den här säsongen. Sp*rs, Hull, Aston Villa, Chelsea och Liverpool är bara några exempel på det. Det fanns liksom inte en chans att Arsenal skulle göra fyra mål, trots att det fortfarande var 80 minuter kvar att spela.

Jag tycker också otroligt synd om Kieran Gibbs, som var en av Arsenals bästa spelare på Old Trafford. Tyvärr lär han bli förknippad med den här matchen under resten av sin karriär. Frågan är om han alls klarar av att komma tillbaka. Men det ska poängteras att han inte är att skylla för förlusten. Ansvaret ligger helt på Arsene Wenger som har försatt sig i sitsen att lita på 18-åringar i en CL-semi, för nog är risken större att en orutinerad yngling gör ett misstag än att en 27-åring gör det. Det är som att slänga i någon i djupa delen av bassängen innan han ens har tagit Baddaren.

Wenger har en hel del att fundera på under sommaren. Det är uppenbart att hans filosofi håller för att Arsenal ska vara med i toppen, men det är lika uppenbart att den inte håller för att Arsenal ska vinna titlar. I teorin skulle det kunna fungera om han fick jobba med samma grupp spelare under fem år, men i praktiken fungerar det inte så. Vilket blev tydligt när nyckelspelare som Flamini och Hleb plötsligt fick för sig att testa något nytt. Då är allt arbete raserat och man måste börja om från början.

Kanske har värvningen av Arsjavin fått Wenger att tänka om, men jag är inte övertygad om det. Han kommer säkert fortsätta hävda att han tror på truppen och inte köpa några etablerade spelare. Och det kommer bara räcka till att Arsenal blir nästan bäst.

Arsenal minskade avståndet till United förra säsongen, men nu - med två matcher i färskt minne - är det övertydligt hur mycket som skiljer lagen åt. Det ser så klart Wenger. Har han verktygen för att göra något åt det? Envishet och stolthet in absurdum är dock inte ett sådana verktyg.

Det känns sjukt tungt att se slutet av en säsong utan någon chans till en titel. Jag kommer nästan inte ihåg känslan av att vinna något längre, och frågan är om inte det är en stor del av problemet. Det finns ingen vinnarkultur i Arsenal längre och frågan är om spelarna har den tillräckliga tron på sig själva och är tillräckligt stora vinnarskallar för att skapa en sådan igen. Jag vet inte. 

Just nu är det svårt att se något ljus i supportertunneln, men det kommer alltid nya säsonger. Om fyra månader börjar allt om igen och då väcks hoppet igen - hur naivt det än må vara. Jag kommer aldrig ge upp det.

Proud to be a Gooner.