Axel Asplund

”Vi fotbollsälskare” brukade Tomas Nordahl tjata om till leda på den tiden någon ville betala för att han skulle få tycka till om något. Jag brukade störa mig på begreppet av någon anledning – jag tyckte säkert att det lät töntigt – men jag börjar alltmer inse att fotbollsälskare är just det jag är.

Gårdagen gick helt i fotbollens tecken för mig – trots att Arsenal inte spelade. Jag har besökt föräldrarna i Linköping, och kunde då passa på att gå på Lambohovsvallen, min första hemmaplan som aktiv fotbollsspelare. Min moderklubb IK Östria/Lambohov, som jag för tio år sedan var med och spelade upp i division IV, huserar numera i trean och är ett av Linköpings bästa lag. I mycket blygsam konkurrens ska sägas, för fotbollen på herrsidan i Linköping har alltid varit en skamfläck.

Matchen som sådan var inte mycket att skriva hem om. Östria drog på sig säsongens första förlust, men de nästan 200 i publiken hade nog en trevlig stund ändå i solskenet.

Efter matchen gick jag hem och såg andra halvlek av miljardmatchen mellan West Ham och Blackpool. En vinst i kvalet till Premier League sägs ju vara värd något i den stilen och känsloyttringarna på läktaren efter West Hams segermål i slutet av andra halvlek var fantastiska att se.

På kvällen var det så dags för en av fotbollsårets höjdpunkter. CL-finalen mellan Bayern och Chelsea bjöd på så mycket drama som en final ska göra – även om det blev fel segrare. Visst vill jag att Tottenham ska drabbas av så mycket motgångar som möjligt, men inte om det innebär att Chelsea får lyfta Champions League-trofén. Jag trodde inte att jag skulle bry mig särskilt mycket om Chelsea vann, men när de väl stod där med sina guldmedaljer måste jag medge att det sved.

De tre matcherna jag såg igår hade inte mycket gemensamt bortsett från att det var elva spelare i lagen och att det var en boll i fokus. Jag uppskattade dock alla matcherna på olika sätt. Att se fotboll live är kul vilken nivå det än är på, framförallt för att det blir en social grej. Många gånger kan det till och med vara roligare att se matcher på lägre nivå. Jag hade till exempel roligare på Sirius-Väsby United för ett par veckor sedan än vad jag hade på Emirates när Arsenal mötte Chelsea nyligen, men det berodde kanske mer på Siriussupportrarna Västra Sidans sköna ramsor än själva spelet.

Samtidigt är det de stora matcherna som skapar mest glädje eller besvikelse. Det går liksom inte att gå omkring och vara besviken på en förlust i division III. Vissa Arsenalförluster, som Paris 2006, kan jag fortfarande gräma mig över, på samma sätt som jag fortfarande kan glädjas över triumfer som FA-cupfinalen 2002.

Det bästa med att titta på fotboll utan att Arsenal är inblandat är att jag kan se matcherna avslappnat, utan att hela tiden sitta och måla upp olika undergångsscenarior. Jag är i grunden en positiv person, men när Arsenal spelar matcher förvandlas jag till åsnan Ior i Nalle Puh. Då ser jag inte ens glaset som halvtomt – då är det istället trasigt. Igår kunde jag följa med i dramatiken och bara njuta av underhållningen.

I morgon är det dags igen. Sirius-IK Frej i division I norra på Studenternas kl 19.00. Är man fotbollsälskare så är man.

Eftersom att säsongen är slut bör den sammanfattas efter konstens alla regler. Jag har alltid varit övertygad om att alla gillar listor, så därför gör jag min sammanfattning i sådan form. Den är säkert inte fullständig - men den är min.

Då åker vi:

Säsongens…

Spelare 1: Robin van Persie
Spelare 2: Bacary Sagna
Spelare 3: Mikel Arteta
Spelare 4: Chu Young Park

Ögonblick: Thierry Henrys comebackmål mot Leeds
Mål: RvP mot Everton hemma
Prognos: ”Kolla nu när han träffar Club Level” – Axel Asplund strax före Artetas 3-0-kanon mot Aston Villa.
Skratt 1: John Terrys halkning före RvP:s andra mål på Stamford Bridge
Skratt 2: Spursfansens ”Mind the gap”-hån
Skratt 3: Vito Mannones försök till saxning nere i Grekland

Stöld: 2-1-vinsten mot Liverpool, i Liverpool ironiskt nog
Mysterium: De uteblivna straffarna på Emirates
Räddning: Szczesnys straffräddning mot Udinese
Värvning: Lu lu lu Lukas Podolski
Galnaste kväll: Transfer deadline day sista augusti

Fånigaste: Att ”Dubious goals panel” stal Henrys mål i Blackburnmatchen
Mest idiotiska 1: Att det finns en ”Dubious goals panel” men ingen granskning av livsfarliga tacklingar
Mest idiotiska 2: mario Balotelli
Ramsa 1: ”He eats what he wants, Paddy Kenny, he eats what he wants” – Arsenalfansen på Loftus Road
Ramsa 2: ”He scores when he wants, Emile Heskey, he scores when he wants” – Sarkastiska Villasupportar på Emirates
Ramsa 3: “Tottenham – mind the gap, Tottenham, Tottenham mind the gap”
Ramsa 4: “Donnerstag nacht – Channel funf” – Bayernfansens hån när Manchester City åkte ur CL

Ekonom: ‘Arry Redknapp
Oskönaste: Samma som alla andra säsonger – John Terry
Dans: Emirates version av ”The Poznan” efter 1-0 mot City
Lågvattenmärke 1: 8-2 på Old Trafford
Lågvattenmärke 2: 4-0 på San Siro
Lågvattenmärke 3: Samir Nasri

Caps lock: KICKEN PÅ TWITTER
Invasion: Dortmundfansen på Emirates
Resa: Köln away
Pub: The Tollington
Frisyr: Utgår efter protest mot Arsenaltruppen från Internationella Frisörkommittén  

Citat 1: ”He’s the main man” – Ray Parlour om Axel Asplund (det finns inspelat!)
Citat 2: “Verry good win gays!!!” – Andre Santos på Twitter efter 3-0 hemma mot WBA
Citat 3: "We can win the league" - 'Appy 'Arry
Genombrott: Alex Oxlade-Chamberlain
Mest förutsägbara: Att Gervinho inte skulle bidra med någonting efter Afrikanska Mästerskapen
PR-succé: Liverpools hyllning av Luis Suarez, senare avstängd åtta matcher på grund av rasistisk kommentar

Monument: Statyerna av Herbert Chapman, Tony Adams och Thierry Henry utanför Emirates
Renässans: Tomas Rosicky
Overkligaste: Att åka bil med Parlour
Saknaden blev inte så stor: Cesc Fabregas
Tackling: Kieran Gibbs i säsongens sista minut mot WBA

Internskämt: ”När spelar Man United egentligen?”
Livsnjutare: Andre Santos
Bästa spelare genom tiderna: Gareth Bale
Poängkung: Stewart Downing
Mest frustrerande: Andrej Arsjavin

Höjdare 1: Chelsea-Arsenal 3-5
Höjdare 2: Arsenal-Spurs 5-2 (Shall we make a DVD?)
Hyllning: Av Pat Rice efter sista matchen
"Där ser man vad rutin betyder för ett lag": Yossi Benayoun
Fråga: När börjar nästa säsong?

Det var en passande avslutning på säsongen. En säsong som har bjudit på så höga berg och djupa dalar att Gröna Lunds attraktionsingenjörer redan har börjat projektera för en kopia på Djurgården. Självklart skulle också den sista matchen för den här våren bjuda på drama värdigt Strindberg.

Det står i lagen att Arsenals fotbollslag aldrig ska ta den enklaste vägen till framgång. Finns det en enda liten möjlighet att ställa till det för den egna klubben, då är spelarna skyldiga att ta den. Jag är rätt övertygad om att det är så, för varför skulle vi annars utsätta oss för dessa situationer om och om igen?

Arsenal-Norwich förra helgen var den mest ångestladdade matchen som Arsenal har spelat sedan CL-kvalet mot Udinese i höstas, och slutresultatet i den matchen gjorde mig så upprörd att jag först var tvungen att gå och ut och gå jätteargt för att sedan besöka hälften av Uppsalas studentnationer i ren ilska. Därför var jag ända fram till i lördags ganska säker på att jag skulle strunta i att kolla på ligafinalen – för en sådan nervpärs till var jag rätt säker på att jag inte skulle klara av.

Men det är klart att jag tittade på matchen – fick en inbjudan till verksamhetschef Lander. Det finns ju någon morbid längtan efter matcher som dessa hos oss fotbollsfansfakirer. Om det var lika jobbigt som förra helgen? Självklart. Det var ju lika givet som en straff till hemmalaget på Old Trafford.

Första halvlek tog jag med relativ ro, när jag inte skällde ut försvararna och/eller det defensiva jobbet på mittfältet. I andra halvlek – när vi plötslig skulle försvara en mycket ömtålig 3-2-ledning – var det desto svårare att behålla lugnet. Sista kvarten, inklusive de osannolikt många minuterna av Fergie Time, kunde jag inte ens sitta ner längre. Var jag inte ute på balkongen så var jag inne i Arsenal Swedens souvenirlager/Landers sovrum eller på väg ut till en taxi som kunde ta mig raka vägen till psykakuten.

När Gibbs gjorde sin episka brytning med bara ögonblick kvar höll jag på sönderfalla inifrån, för jag hann se nätet rassla bakom Szczesny hundradelarna tidigare. Den glidtacklingen förtjänar sin plats i den arsenalska folkloren.

Artisten Säkert har skrivit en låt som heter Isarna, och i refrängen sjungs det ”En timme tar en vecka här”. Jag är övertygad om att den låten inte handlar om söndagens match, för då hade det mer varit ”En minut tar en vecka här”. Sista minuten på The Hawthorns kändes exakt så lång. Om ett barn hade fötts i 90:e minuten hade hon hunnit konfirmera sig när domare Jones blåste av.

Det var några långa minuter med andra ord.

Känslan efter matchen var inte som att vinna en titel, men det var likförbannat extremt tillfredsställande. All den oro jag har känt över Champions League-platser och klubbens ekonomi var därmed bara ett vagt minne. Efter fem minuter tog dock Lander upp Robin van Persies kontrakt, så då var det bara att börja oroa sig igen. Men det var en fin stund där just efter slutsignalen i alla fall!

Idag på jobbet har jag ägnat mig åt att le överdrivet mycket åt elever som håller på Spurs och Manchester United. Det kan de gott ha efter allt hån jag har fått ta emot den här säsongen.

Till sist skulle jag i efterhand vilja önska er alla en trevlig St Totteringham’s day. Vi gör väl om det firandet nästa år?

Innan Silly Season ens hade börjat kunde Arsenal presentera ett riktigt kvalitetsnyförvärv i Lukas Podolski, och dessutom ryktas Yann M'Vila vara klar. Det är mer än vad jag hade önskat mig. Inte för att vara girig, men jag skulle vilja få en önskning till uppfylld innan transferfönstret öppnar.

Att Silly Season aldrig börjar.

I Arsenal Swedens stadgar står det bland annat att vi ska vara en förening som främjar intresset för Arsenal i Sverige, och i det ingår att anordna arrangemang där medlemmar kan träffas, snacka Arsenal och knyta nya bekantskaper. Dessa behöver inte nödvändigtvis vara i samband med en match, utan det kan vara en golftävling, pokerturnering eller femkamp på Lisberg. Nu är det dags igen för ett sådant arrangemang.

Ni har säkert redan noterat här på sajten att vi nu har gått ut med information om den förhoppningsvis årliga sommarfesten, och jag hoppas att så många som möjligt ansluter mellan den 15-17 juni.

Vår tanke är att vi under lättsamma former lirar fotboll, hånar varandras teknik (hyllar om det rör sig om min), tittar på EM och har ett par riktigt trevliga kvällar. Ett annat syfte är att hitta fler sätt att skapa större gemenskap i den här stora supporterklubben, så att till exempel vi som sitter i styrelsen kan få höra tankar och idéer från fler om verksamheten samt ge de aktiva inom lokalverksamheten chansen att utbyta erfarenheter.

Jag hoppas att alla de stora städerna kan få ihop ett lag, och att vi sedan fyller på med andra konstellationer. Har man inte möjlighet att få ihop tillräckligt med folk på egna orten är man välkommen ändå, för vi hjälper i så fall till med att skapa fler lag eller placera in någon i ett redan existerande lag.

Det är dock inget krav att man ska vara med och spela fotboll, om man nu anser sig vara mer av ett läktarproffs, utan alla medlemmar är lika mycket välkomna.

Det här kan mycket väl bli en av sommarens höjdpunkter, så tveka inte att anmäla dig.