Här kommer alla känslorna på en och samma gång

2-0 har varit ett gångbart resultat den senaste veckan. 2-0 mot Manchester United i söndags, 2-0 mot Southampton igår - och, ljusår bort i fotbollsuniversum, 2-0 till mitt Knivsta Kings mot Aruba i division 3 i Uppsalakorpen idag. Det känns skönt att ha dessa tre segrar i ryggen efter en dag där jag halvt har blivit Twitterhånad av Offsides chefredaktör Johan Orrenius för mina blygsamma fotbollsmeriter.

Det är märkligt hur uppåt det faktisk går att känna sig efter en seger i en fotbollsmatch i den absoluta gärdsgårdsserien på en grusplan bakom Katedralskolan. Efter en sådan här grisig match där vi nästan enbart ägnade oss åt försvar sedan jag - i vissa kretsar känd som Axel Oxlade-Chamberlain - skickat in ett pressat och precist inlägg som Christoffer nickade in i inledningen av matchen går det inte att vara annat än barnsligt lycklig. Aruba pressade oss under två gånger 30 minuter, och precis före slutsignalen avgjorde Nisse med en läcker lobb från mittplan när deras målvakt hade spelat för offensivt. High fives, garv, en klassisk segerring med hurrande - fullt normala inslag efter en oväntad seger. Förra året fick vi stryk av samma lag med typ 8-0.

Jag saknar tyvärr den känslan med Arsenal. Känslan av att det oväntade faktiskt kan hända. Tyvärr väcker Arsenal något som mest kan liknas vid likgiltighet för tillfället. De flesta av mina Arsenalvänner uttrycker liknande tankar. Man tar såväl segrar som förluster med en axelryckning. Segern mot Manchester City på Wembley var undantaget som bekräftade regeln, för bara en vecka senare förlorade vi på White Hart Lane - och känslan av att inte orka bry sig kom tillbaka. Utvecklingen var liksom så förväntad.

Att inte ens bli riktigt förbannad efter en förlust mot Tottenham hade varit otänkbart för bara något år sedan. Jag saknar till och med den känslan - att vara rasande efter en avgörande förlust. Jocke Lander hittade för ett tag sedan några gamla hårddiskar där alla texter från Arsenal.se och dess föregångares barndom fanns. De senaste månaderna har han ägnat åt att gå igenom och lägga in de gamla texterna i det nuvarande systemet på vår sajt - och med jämna mellanrum skickar han utdrag ur texter jag skrev som 18-20-åring. Det går inte att ta miste på passionen - men jag är därtill nödd och tvungen att ha en skämskudde i beredskap när jag tittar på dem.

Dagens utdrag som kom här på kvällen var inledningen på matchrapporten till Arsenal-Bolton våren 2003 (jag behövde inte ens googla för att komma på vilken match det rörde sig om). Arsenal hade då gett bort ligaledningen till United och var piskade att vinna för att ha chans på guldet - och hade också 0-2 på Reebok Stadium. Bolton - den där jävla Sam Allerdyces benknäckargäng - kom dock tillbaka och klarade kryss sedan Arsenal fått tre spelare nedsparkade och skadade. Så här skrev jag då:

Det var tur att jag såg den här matchen i min trygga hemmamiljö. Hade jag sett den på någon krog eller på något annat offentligt ställe hade jag nog orsakat stor skadegörelse. Ilskan jag kände direkt efter slutsignalen var så överväldigande att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Vid ett tillfälle slet jag faktiskt mitt hår, på riktigt. Det var också tur att jag kastade mobilen i sängen efter ett elakt SMS för mycket, istället för att vräka in den i en vägg.

Överreaktion kanske - men när kände man senast så?

Det där elaka SMS:et ledde faktiskt till att min och avsändarens relation aldrig blev densamma igen, och idag har vi ingen kontakt. “Jag har alltid gillat Djorkaeff” skrev han, vill jag minnas. Märkligt att jag inte polisanmälde den pyramidala kränkningen.

Det finns för övrigt en hel del godbitar i matchrapporterna från de tidiga åren i Arsenal Swedens historia. Nog för att vi idag kan ha det enögda supporterperspektivet på allt från orättvisa domslut till motståndarnas oerhörda tur, men på den tiden fanns det två nyanser: svart och vitt. Jag vill tro att jag kan se saker ur fler perspektiv idag, även om det är en supporters privilegie att få vara onyanserad.

Nu vill jag känna något runt Arsenal igen. Den här likgiltigheten kan snart urarta i hopplöshet. Jag vill att det icke förväntade ska kunna ske igen. Jag vill känna så mycket att jag kan säga upp bekantskaper på grund av SMS-hån. Jag vill jubla över en oväntad seger, om det så är Aruba eller Chelsea vi möter. När kan jag våga hoppas på det igen?