Uffe Jansson has won the double!

Nej, det blev ingen favorit i repris i år. I alla fall inte fotbollsmässigt. Resultaten i årets säsongsavslutning räckte inte till för att rädda Arsene Wengers fjärdeplatstrofé det här året. Men det hindrade inte mig och Arsenal Sweden-vännerna från att ha en härlig långweekend i London.

För mig är det mycket av vad supporterskapet handlar om. Visst, det är viktigt att vinna men jag kan även uppskatta vad mitt Arsenalintresse har gett mig i form av vänskap, galna upplevelser och starka känslor. Jag skulle aldrig vilja vara utan det.

Den här helgen tog sin början, som helgen har en förmåga att göra, i fredags eftermiddag. Då joggade jag ner genom ett solbadande Uppsala för att hoppa på tåget till ARN. Väl på plats på flygplatsen blev det en snabb sittning på den klassiska Famous Grouse-baren där ölen är så dyr att man får ett utskällning av kontokortet vid varje beställning. Inte för att jag brydde mig om det, för det finns få platser jag mår så bra på som i startfållan av en sedan länge emotsedd resa.

En flygresa senare var vi ett gäng (om vi nu var ett gäng - vi hade en uppslitande diskussion om definitionen av begreppet gäng och vilket antal personer som kännetecknar ett sådant på tåget in till London) som gick loss inne i Marks & Spencers på flygplatsen för nödvändig förtäring i form av rimliga mängder chips, svåra öl, konstiga drinkburkar och i något fall även vin och en platta ost som mer påminde om skavsårsplåstret Compeed än om en mejeriprodukt. Svårt att inte uppnå god stämning under sådana omständigheter när vi väl satte oss på tåget (förutom under den bilaterala kris som uppstod efter dispyten huruvida vi var ett gäng eller inte).

När vi kom fram till King’s Cross där vi hade förlagt basen på Travelodge (Londons bästa usla hotellkedja - hur ofta kan man testa ett brandlarm egentligen?) blev det en rask promenad till Upper Street och fina puben The York där ytterligare vänner redan satt och diskuterade vad man nu diskuterar klockan elva på en fredagskväll i London. Personligen var jag mest nöjd med att jag besegrade Indra i spelet “Vem där?” två gånger den här kvällen. Det märks att takterna från mitt år på fritidshemmet Räven i Vidingsjö i Linköping 2003-04 sitter i. Ja, även jag var unbeaten på den tiden. Åttaåringarna hade inte en chans vare sig på “Vem där?” eller airhockey.

Efter att ha blivit BFF med den lokala kebabägaren på andra sidan gatan från Travelodge var vi redo att avrunda kvällen, och jag och Tobias kunde till sist på vårt rum konstatera att alla förutsättningar för en riktig guldresa fanns på plats. Dock var vi inte riktigt så artikulerade i vår sammanfattning. Det är svårt att vara det klockan två på natten med fyra meter kebab i munnen.

I lördags var vi uppe och hoppade redan några minuter före tolv och vi fick med oss Lander innan vi tog sikte på Walthamstow, där Ponka, Backevik, Uffe och Daniel redan hade kommit fram, för en eftermiddag av svårt hipsteri. Där ute, mitt i ett småskaligt industriområde, låg ett par microbryggerier och en ginbar - såklart - och där var det alldeles rimligt att slå ihjäl ett gäng timmar (hur många är det?) en småregnig lördag i maj.

Det var väldig trevlig atmosfär, med en massa barnfamiljer och hundar som sprang omkring. Enda gången det blev något som helst käbbel var väl när Hedemora, som dök upp tillsammans med Arsenal Sweden-profiler som Luks, Skoog och podduon Hans och Thomas, skulle beställa mer surf till sin mobil genom att jag internetdelade med honom, men på något orimligt sätt skickade den till min, komplett med en faktura på 99:-. Tack för det, nu när Telia äntligen har avskaffat wappavgiften (eller vad den nu heter). Om inte det monetärt ohållbara beteendet upphör snarast kommer jag dra historien om Harakirikorven offentligt. You have been warned.

När våra hipsterskägg hade vuxit sig tillräckligt långa åkte vi tillbaka till mer civiliserade trakter på Upper Street igen, och där var det bara att ännu en gång njuta av att få hänga på en av favoritplatserna i världen med så många fantastiska och/eller galna människor.

Här någonstans introducerades att av resans återkommande teman - hyllingsramsor till föreningens kassör Uffe. Då vi redan har en massa ramsor tillgängliga kände vi att det var tidseffektivast att återanvända dem: “Uffe Jansson baby, Uffe Jansson o-o-o”, “Aint nobody, like Uffe Jansson - makes me happy, makes me feel this way”,  “Uffe Jansson has won the double” etcetera. (Ramsorna ska dock inte generellt tolkas bokstavligt, för Uffe har bevisligen aldrig vunnit dubbeln då hans senaste försök att spela fotboll där någon gång i inledningen av 2000-talet slutade med att han oprovocerat blev fult kapad av bollen - och ja, han hade samtidigt en tröja med “10 God” på ryggen) Ju mer obekväm Uffe blev med uppmärksamheten, ju roligare blev det att fortsätta.

Även denna kväll avslutades hos vår kompis på kebabstället. Den här gången blev det sådan glädje att innehavaren uppenbarligen tyckte att tillfället krävde att Indra skulle komma in bakom disken och testa köttsvarven (jag kan inte facktermen här) där kebaben skärs ner från spettet (kebabspett kanske rentav är facktermen - personligen föredrar jag dock köttsvarven).

Såhär 5000 tecken in på en Arsenalblogg kanske det är dags att komma till Arsenal. Lämpligt nog är vi nu framme vid matchdagen. Jag ska villigt medge att jag kände mig en smula bräcklig på morgonen. Återigen har jag fått den eviga idéparadoxen om sambuca bekräftad för mig - något som är den bästa idén sedan designen av Arsenals vita ärmar klockan 01.30 kan bara timmar senare framstå lika dumt som valfri svensk partiledardebatt (den enda jag håller på är Busch-Thor - Niklas Busch-Thor alltså). Men iväg kom vi och som brukligt för min del laddade vi upp inför Evertonmatchen på Highbury Brewhouse vid Highbury & Islington.

Det märktes att det inte var någon vidare nerv runt matchen och jag tror inte det var någon som riktigt vågade hoppas på att Liverpool skulle göra en Tottenham och rasa samman. Matchen som sådan blev dock lite nervig efter Koscielnys utvisning, men Arsenal gjorde det bra med tio man trots att spelarna var uppenbart slitna i andra halvlek. Kul också att få se Mertesacker göra säsongens första minuter. Met uppskattade jag ramsan “Stan Kroenke - get out of our club” som skapade dagens bästa tryck (och som senare på kvällen urartade i omotiverat elaka “Uffe Jansson - get out of our club”).

Efter matchen tillbringade jag och några till kvällen på The George, men jag var tydligen inte 20 år längre så ytterligare en partykväll var utesluten. Jag gick inte ens till BFF-kebaben utan nöjde mig med en bättre burgare på Five Guys.

Måndagen ägnade vi åt att njuta av solen och gå en längre promenad från Hampstead till Camden och vidare King’s Cross. Fina områden där jag tidigare inte har varit så mycket, så det är alltid kul att besöka delar av London man kan mindre bra och få sig lite kulturhistoria till lags. Att det var en sommardag var lätt att konstatera, inte bara på värmen utan på de sju nyanser av rosa ett flertal av oss kunde stoltsera med när vi senare på kvällen satt och jämförde bondbrännor på en italiensk restaurang.

På tisdagen vaknade vi upp till den fruktansvärda nyheten om terrorn i Manchester, så sista dagen tillbringades med en känsla av oro i kroppen. Den här typen av vidriga dåd upprepas nu med sådana intervaller att jag inte ens känner mig chockad längre när ett nytt inträffar. När de dessutom händer på platser där jag själv hade kunnat vara - om någon väljer att slå till mot en konsert i Manchester kan denne lika gärna välja en fotbollsarena i London nästa gång - går det inte längre att trovärdigt tänka “det händer inte mig”. Jag kommer inte sluta åka till London, men när vi gick på stan ett varv innan vi åkte till flygplatsen var jag extra vaksam och alla oväntade ljud fick mig onekligen att haja till lite extra.

I regel följs en kanonresa väldigt sällan av en kanonhemresa, och den här var knappast ett undantag. Vi kom iallafall fram i tid, men efter att ha somnat närmare klockan ett på natten var jag långt ifrån världsrekordet i snabb uppstigning ur sängen igår morse. Men jag ska inte klaga, för en efter toppenresa som denna ska man inte klaga. Särskilt inte om det väntar kortvecka när man kommer hem.

Tack till alla som var med och gjorde resan till ännu ett härligt Londonminne!