Han skulle ju bli nummer ett

När Wojciech Szczesny vara eller icke vara på positionen som målvakt i Arsenal har debatterats har jag alltid lutat mig mot följande ord.
-Han är fortfarande oslipad men om jag kan något om målvakter så är jag säker på att han kommer att vara Arsenals nummer ett i framtiden. Han är en lika stor talang som Joe Hart.

Mannen som svarade detta när jag frågade honom om vad han tyckte om polacken var målvakt i Arsenal när klubben vann dubbeln 1971. Han var dessutom målvaktstränare för David Seaman - kanske Arsenals bästa målvakt genom tiderna - när Arsenal upprepade bedriften 1998 och 2002. Han, Bob Wilson, har ett ganska gediget målvaktsethos med andra ord.

Om Wojceich dög åt Bob Wilson dög han åt mig.

Jag har varit svag för Szczesny - ett namn som jag med stolthet kan säga att jag aldrig behöver googla för att stava rätt - ända sedan jag såg honom spela från början. Hans historia var redan då fylld av märkliga anekdoter som när han lyckades bryta bägge armarna i en gymolycka, vilket gjorde att jag tidigt fick upp ögonen för honom. Att han dessutom verkade ha en i det närmaste bendtersk tro på sig själv var uppfriskande bland alla snälla Ramseys och Walcotts som befolkar Arsenaltruppen.

Därför var det extra kul att han mot alla odds gick från fjärdeval bland Arsenalmålvakterna till etta under säsongen 2010-11. Det kändes verkligen som att detta kunde bli något stort.

Jag intervjuade Szczesny sommaren 2011 och även om det märktes att han var mediatränad så smög den där sköna kaxigheten sig in emellanåt. Han visste vad han ville:
– Jag har bra självförtroende, för jag tycker ärligt talat att jag förtjänar att vara nummer ett. Jag tror på mig själv, sa han under intervjun.
Han erkände till och med att han hade frågat om han kunde få tröja nummer ett den sommaren - trots att Manuel Almunia, som hade ettan då, var kvar i truppen. Han fick den inte - då.

Att han dessutom vågade skämta på sociala medier om allt från Ashley Coles straffsparkar till Tottenhams brist på framgång gjorde knappast honom mindre populär, och det i kombination med att hans högstanivå såg ut att kunna nå världsklass.

Tyvärr gjorde han för många misstag, och han såg inte ut att lära sig av dem heller. Det egna huvudet och kaxigheten kunde bli hans egna värsta fiender emellanåt och den kombinationen var nog det som gjorde att Wengers tålamod med honom tog slut. Den där matchen i grått duggregn på St Marys på nyårsdagen 2015 med efterföljande rökincident i duschen - om det nu faktiskt var så - blev nog mest ett bra svepskäl för Wenger att peta honom.

När Szczesny lånades ut i samband med värvningen av Petr Cech blev jag övertygad om att vi hade sett det sista av honom i Arsenaltröjan. Såhär skrev jag i Kanonmagasinet 2015:

Det finns få exempel, om ens något, där Arsene Wenger har lånat ut en 25-åring, och sedan har gjort vederbörande till en viktig del av truppen igen. Att låna ut en 18-åring är en sak, för då är det ett tydligt inslag i spelarens utbildning, men att låna ut någon som borde vara på väg mot karriärens topp tyder knappast på att förtroendet finns där.
Wenger har visserligen sagt att Szczesnys långsiktiga framtid finns i Arsenal, men jag undrar om han verkligen tycker det. Nog hade Szczesny befunnit sig i London just nu om Arsenalmanagern verkligen trodde på honom.

Jag vet inte om det är rätt eller fel att sälja Szczesny i det här läget. Jag har inte sett en enda match med honom i Serie A, men om Juventus tycker att han är rätt person att fylla Buffons målvaktshandskar har han knappast gjort bort sig. Rent känslomässigt hade jag gärna sett Szczesny tillbaka i Arsenal, men då klubben redan har tre målvakter i truppen med Cech som tydlig etta fanns det ingen plats för ytterligare en. Särskilt inte någon som antagligen satt på ett ganska fett kontrakt.  

Det är alltid trist när en spelare med Arsenalhjärta lämnar klubben trots att karriären är långt ifrån över. I det här fallet rör det sig dock en lyckligt skilsmässa, om man jämför med exempelvis Fabregas och van Persie, och jag är övertygad om att Szczesny kommer vara högt aktad av Arsenalfansen framöver. Vad han tycker om Arsenal har tydligt framgått i hans avskedshälsning på Instagram och när han knappt kunde hålla tårarna tillbaka under första presskonferensen i Turin. Jag hoppas att han lyckas i Juventus och kommer med det i bakhuvudet svära lite extra när Cech eller Ospina får vittja nätet på typ Jämtkraft Arena i höst.

För Bob sa ju att Wojciech Szczesny skulle bli Arsenals nummer ett.