Axel Asplund

Att Arsenal skulle köpa Andrej Arshavin förefaller inte helt otroligt. Särskilt som att tongångarna från ryssen läger nu låter alltmer som cockney än som spanska. Men är verkligen succén i Premier League så given som många verkar tro?

Det återstår naturligtvis att se var EM-stjärnan till slut hamnar, men jag är inte övertygad om att han skulle lyckas i PL. Visst har han speeden - det jag sätter frågetecken för är fysiken. När Rio Ferdinand och Steven Gerrard har vässat dobbarna i augusti skulle nog Arshavin flyga som en liten vante i novemberstorm om han mötte dem.

Jag kan villig erkänna att jag bara har sett ryssen i tre matcher, och i och med att ryska ligan inte är någon snackis i Sverige tror jag de flesta andra knappast har sett honom fler gånger. Det gör att det är oerhört svårt att bedöma hur han är som spelare. Kanske var han i sitt livs form för en månad sedan och blir aldrig så bra igen. Kanske var det bara en försmak om vad som komma skall vi såg nedanför Alperna.

Vi får eventuellt aldrig svaret, men jag är inte säker på att Arshavin skulle hålla i England.

Canal+ har någon form av statistikpryl på sin hemsida, och det är väl ett lovvärt initiativ.  Men det känns som att de måste fila lite på detaljerna innan den blir hundraprocentig...

Hårvard?

Det har verkligen dragit ut på tiden, men nu ska äntligen säsongens sista nummer av Kanonmagasinet skickas ut. Det blir ett dubbelnummer i och med att vi inte har haft tid eller energi att göra två nummer som avslutning. Jobb, studier och andra saker som hör livet till har tagit större tid än vanligt i anspråk, och dygnet har bara 24 timmar. Jag hoppas folk har överseende med att vi inte har hunnit.

Allt vi kan göra är att be om ursäkt för fördröjningen och lova bättring till nästa säsong.

Det känns dock märkligt att inte vara med och packa tidningen den här gången. Polaren Per gifter sig i helgen och då faller valet på bröllopsfest utanför Mantorp i Östergötland. Presenten är given då Per är Arsenalfan - ett fattigt sådant. Det blir naturligtvis ett familjemedlemskap i klubben.

Nästa vecka börjar säsongen. Den traditionella Barnetmatchen spelas nästa lördag, och nog är det skönt att säsongen närmar sig. Grymt skönt, för att vara mer exakt.

Jag sa ju att Arsenal skulle kliva in i Silly Season på allvar den här veckan.

Med tanke på att Hleb verkar vara förlorad är Nasri en utmärkt värvning. Det är för en gångs skull en kille vars namn jag har hört innan intresset från Arsenal blev känt, och sådana värvningar skapar alltid mer förväntningar än den typiska Wenger-värvningen.

Förhoppningsvis kan fransmannen erbjuda mer "end product" än vad Hleb har klarat av. För i vissa matcher förra säsongen saknade Arsenal alternativ framför mål, när motståndarna plockade bort Adebayor. Nasri är visserligen inte känd som någon målskytt, men han är å andra sidan inte allergisk mot att skjuta.

Till sist, är det bara en slump att Nasri presenteras samma dag som Robert Pires presenteras som Arsenals sjätte bästa spelare genom tiderna på .com? Det har snackats om den nye Zidane, men blir Nasri lika bra som Pires är jag mer än nöjd.

Ge inte upp Tomas Rosicky. Det går att komma tillbaka efter en skada.

Jag har inte bara träffat den riktiga Pelé (så fick jag skryta om det igen), jag har även haft förmånen att möta Romfords motsvarighet. Och för mig var det nog större att träffa Ray Parlour än att springa på brassen.

Nu ska alltså Razor lägga skorna på hyllan efter nästan 20 år i eliten, varav tolv i Arsenals A-lag. Killen debuterade om jag inte missminner mig 1992 och var kvar i klubben till och med unbeaten-säsongen för fyra år sedan. Och han var alltid en personlig favorit.

Jag tror de allra flesta Arsenalfansen gillade Ray mer för hans hjärta än för han teknik, och för att hans klubbkänsla var större än de flesta andras. I modern tid är det bara, bortsett från självklare Tony, Lee Dixon, Martin Keown och Dennis Bergkamp som kan mäta sig med honom. Se och lär, Emmanuel.

Det bästa minnet av engelsmannen är hans 1-0-mål mot Chelsea på Millennium Stadium -02 då han grundlade FA-cupvinsten. I Sverige har hans mål hamnat i Freddies skugga, men det var det första målet som var viktigast för triumfen.

Ett annat skönt minne, som Södra Upsala-Nisse påminner om i ett mess, är när Ray lurade Keown, som behövde tio matcher för att få en medalj, att han själv skulle bytas in under Leicestermatchen -04. Det var panik i Keowns ögon ett kort tag, innan han insåg att Parlour drev med honom.

Att mittfältskämpen aldrig fick någon testimonialmatch säger ganska mycket. Han gjorde alltid sitt jobb i det tysta, och förväntade sig inget beröm. Det var just det som gjorde honom till en av de största.

- Min syn på hur fotboll ska spelas stämmer inte överens med managerns, säger Alexander Hleb (om det nu går att lita på att han verkligen har sagt det...).

Då undrar jag givetvis hur Hleb ser på hur fotboll ska spelas. Med tanke på hans spelstil vill han nog att fotboll mest av allt ska spelas på mittplanen där man ska dribbla så mycket som möjligt, för att i slutändan inte få någonting ur dribblingen. Vidare bör man aldrig skjuta när man har en målchans, för då är man självisk - utan man bör passa i alla rimliga och orimliga lägen. Till sist ska man också ladda upp inför viktiga matcher genom att äta så mycket glass som möjligt.

Wengers kortpassningsspel och snabba omställningar är på väg ut. Nu är det Hlebs dribbla-tills-du-dör-filosofi som gäller.

Nu blandar sig alltså ordförande Peter Hill-Wood in i Adegate, men frågan är hur man ska tolka hans kommentar att Adebayor inte är till salu. Jag är övertygad om att det enbart handlar om att pressa upp eventuella bud för alla vet att alla spelare är till salu för rätt pris. Särskilt när spelaren i fråga är girigare än vad jag är (jag jobbade extrapass i helgen).

Det är mycket dimridåer som läggs ut nu tror jag, och det gör det näst intill omöjligt att spekulera i vad som kommer att ske härnäst. Det hindrar i och för sig inte typ varenda människa som vet hur man publicerar en text på Internet att försöka, så det är inte konstigt att man blir förvirrad.

En sak är i alla fall säker. Man kan aldrig lita på vad en spelare säger. Minns att Henry sa att han skulle avsluta karriären i Arsenal när han skrev på det sista kontraktet, men ett år senare presenterades han på Nou Camp. För att inte tala om Reyes-affären för två år sedan när han hela tiden dementerade att han skulle flytta på Arsenal.com, men visste att han skulle dra.

Så jag bortser från allt spelare säger numera. Deras "jag stannar i Arsenal" kan ändras till "det är som en dröm att skriva på för Barcelona" på fem röda.

Det värsta är att de dessutom använder officiella organ som Arsenal.com för att blåsa fansen. Så här sa Chris Harris på sajten när Kanonmagasinet intervjuade honom förra våren:
- Vi trodde han ville stanna, för det var vad han sa till oss. Vi är inte här för att sprida lögner utan citerade bara vad Reyes hade sagt. Men det är väl så att vissa spelare är ärliga och andra håller vissa fakta för sig själv.

När spelarna inte ens är ärliga mot klubbens egna journalister - ja då har i alla fall jag svårt att lita på något citat.

Varje gång jag pratar med min arsenalska vänner och ämnet nyförvärv kommer upp brukar jag säga: "Den här veckan tror jag att Silly Season drar igång på allvar för Arsenal". Och jag menar det lika mycket varje gång - men nu har det blivit löjligt. NÄR ska det dra igång, egentligen?

Jag dissar inte värvningarna av Vela och Ramsey, men jag kan inte se att det är dessa grabbar som ska göra Arsenal snäppet vassare i höst jämfört med säsongen som passerade. Det kan man inte ens kräva av dem. Jag väntar fortfarande på en motsvarande Deco-värvning. En sådan där spelare som är etablerad och som ger postiva vibbar. Det har jag i och för sig väntat på sedan Rosickyköpet, men den som väntar på något gott...

Och vad händer med Nasri? Han var ju klar. Det är väl bara att kalla till presskonferens och plåta honom med tröja nummer åtta på innerplan. Det kan väl inte vara så j-a svårt?

Nästa vecka tror jag att silly season drar igång på allvar för Arsenal.

Det finns värre jobb, men godshanterare på Arlanda är inte det roligaste man kan vara. Särskilt när man har morgonskiftsvecka och måste gå upp 04.30 och normalt sett har en dygnsrytm där dagen som bäst startar kl 11. Det är inte konstigt då att man emellanåt svänger förbi terminal två för att titta på en viss 737: a från British Airways och drömma sig bort.

Tänk om man hade fått stå på uteplatsen bakom Gunners Bar med en välkyld pint i näven och ladda upp för till exempel en ligapremiär nu. Det hade varit något annat än att sortera paket och åka omkring och undvika att krocka med flygplan. Å andra sidan kommer jag kunna att åka till London för pengarna jag tjänar, så man får ta det onda med det goda.

Men det tål att upprepas. En eftermiddagsöl i solen utanför Gunners hade varit extremt trevligt. Nej, det får bli en sväng bort till tvåan igen.