Den Stora Universallösningen

Igår fick både Tony Adams och Luiz Felipe Scolari foten från sina tränarsysslor och därmed har en tredjedel av lagen i Premier League bytt tränare under säsongen. Detta trots att de flesta studier visar att ett tränarbyte sällan har någon långtgående positiv effekt. I Pompeys fall kan jag förstå att man låter hjälten Tony gå, för han verkar ännu inte ha det som krävs för att lyckas som manager - frågan är om han någonsin får det. Men i Chelseas fall är det annorlunda.

Klubben handplockade Scolari i somras efter nödlösningen Avram Grant (som var ett par mittbacksskruvdobbar för få från att vinna Champions League i fjol) och det såg ut som att brassen skulle vara en långsiktig lösning. Nu får han dock lämna klubben trots att man i allra högsta grad fortfarande har chansen att vinna tre titlar, för det är ändå 13 ligamatcher - 39 poäng - kvar att spela om. Jag förstår inte vad man har att vinna på att låta en ny manager komma in och försöka göra något annorlunda då Scolari mycket väl hade kunnat reda ut deras situation, och sedan kunnat fortsätta arbeta med sin filosofi nästa säsong.

Samtidigt är det med inte alls särskilt dold förtjusning jag ser hur illa Roman och Peter Kenyon sköter grannen från västra London. Detta blir ännu en förlorad säsong för Chelsea ur ett mer långsiktigt perspektiv, då det ska komma in en ny manager med sin stab och sina riktlinjer om hur klubben ska spela. Därmed inte sagt att de inte har chans att vinna något i år, för spelartruppen är fortfarande av hög klass.

Jag känner mig, trots pokaltorkan i Arsenal under de senaste åren, nöjd att Hill-Wood och de andra gubbarna har visat större tålamod med Arsene Wenger. Tänk om Arsenals styrelse hade haft lika kort tålamod som Chelsealedningen. Hade så varit fallet är jag övertygad om att Wenger hade fått sparken efter förlusten i FA-cupfinalen 2001 efter tre säsonger utan någon trofé. Och då hade vi sannolikt aldrig fått uppleva unbeaten-säsongen tre år senare.

Det är dock möjligt att Arsenalledningen skulle vara mer trendriktig och sparka tränare åt höger och vänster om någon utan Wengers urstarka ställning i klubben var manager för Arsenal. Det enda vi kan vara säkra på för tillfället är att Le Boss kommer att vara manager i Arsenal så länge han själv vill det, vad vi supportrar än härjar om på nätet. På något sätt känns det trots allt rätt.

Att kicka tränare utan att de har fått en ärlig chans kommer alltid att vara kontraproduktivt. För kontinuerlig framgång krävs det logiskt nog kontinuitet.  Det är knappast en slump att de två klubbar som har haft mest framgång i Premier League har haft samma ledare i över tjugo respektive tio år.