Han jag älskar att hata

Snubblade över en intervju med Robbie "Garbage" Savage. Det är få spelare jag har tyckt så illa om som honom, men sedan han försvann från Premier League kan jag ändå känna en viss saknad. Det är något speciellt med spelare som rör upp sådana känslor var de än kommer. Och jag har alltid tyckt att han verkar vara småskön utanför planen.

Han har en ganska soft attityd till att han är så illa omtyckt, väldigt accepterande. Jag tycker att det här citatet ur intervjun är talande för det: "I'd bought a yellow Ferrari and I was driving down the M42 when it broke down. I ended up on the side of the motorway, with everyone driving past giving me V-signs and wanker signs. Even old men and women. But you've got to laugh."

Alltid när jag gick till attack mot Savage brukade farsan säga att det var just en sådan spelare som Arsenal behövde. Jag skulle kanske inte vilja se Savage - inte ens när han var som bäst - i Arsenal, men jag tror ändå min pappa har en poäng. Ända sedan Parlour försvann har det saknats ett riktigt jävla rivjärn på Arsenals mittfält, en som kan göra det grisjobb som krävs för att spelare som Nasri och Cesc ska få utrymme för att briljera. Flamini var på väg att hitta den rollen i fjol, men valde pengarna i Milano istället för att bli en fullfjädrad Savage-typ på Arsenalmittfältet.

Som avslutning vill jag bjuda på ett klassiskt Youtube-klipp,som ytterligare illustrerar Robbie Savages popularitet i England.