Mot Wembley

Efter Sp*rs överraskande vinst mot Villa kanske det är dags att ändra inställning till den klubben (för en kortare tid). Numera påstår jag att jag alltid har gillat Sp*rs att jag tycker klubben har vissa fötjänster att jag inte hatar laget helt och hållet.

För tillfället är det nästan decembertempo på matchandet, och det klagar jag inte på. Veckomatcher, särskilt tisdagsmatcher eftersom att tisdagen är veckans segaste dag, är alltid underhållande. Fast om varje veckomatch hade samma anspänningsgrad som Romamatchen förra veckan skulle jag inte gilla dem lika mycket. Jag var så mycket uppe i varv efter straffarna att jag omöjligt somnade före klockan 2.00, så när klockan ringde fyra timmar senare på torsdagsmorgonen hade jag lätt hamnat på pallen i tävlingen Tröttast i Skandinavien om en sådan fanns.

Ikväll väntar alltså Hull och de flesta med mig förväntar sig nog seger. Men det var precis så jag resonerade inför ligamatchen mot The Tigers i höstas, och ingen behöver väl bli påmind om vad som hände då?   

Arsenal känns vassare än på länge. Nu hade jag inte möjlighet att se matchen i lördags, men rapporterna talade om en mycket bra insats - särskilt med tanke på en tung CL-match i spelarnas ben. Arsjavins mål i andra halvlek andades Pires och även om han kanske inte spelar i dag har hans ankomst i laget bidragit till att få fart på spelet igen. Tänk när Cesc kommer tillbaka - räcker det ända till en ny Romresa?

Såg att Bendtner fortsatte att missa och just nu verkar han vara inne i en ond cirkel. Dansken saknar självförtroende framför mål, vilket gör att han bränner chanser som i sin tur leder till sämre självförtroende. Tids nog lossnar det för honom i och med att han faktiskt skapar en hel del chanser. Det är lite Ljungberg anno missarnas år 1999 över honom för tillfället.

Rosickys comeback dröjer ytterligare. Varför är jag inte förvånad?