She wore a yellow ribbon

Det har tagit alldeles för lång tid, men nu är det äntligen dags för Arsenal att äntra nya Wembley för första gången. Jag har besökt gamla och åtminstone sett nya från utsidan, och det är en speciell upplevelse att vara där. Där kan man verkligen känna historiens vingslag, för att tala i klyschor.

Arsenals chanser i morgon får väl ses som goda. Formen är bra och de skadade (offensiva) nyckelspelarna har kommit igång på ett alldeles lysande sätt efter skadefrånvaron. Dessutom har Chelseas defensiv darrat ovanligt mycket i de senaste matcherna, så när Cesc, Arsjavin, VP, Adebayor och de andra sätter fart blir det intressant att se hur Halkskydds-Terry och de andra klarar sig. 

Däremot känns Arsenals försvarslinje inte alltför betryggande. Mot Villarreal klarade den sig i och för sig bra, men alla vet vad Drogba brukar göra mot Arsenal. Fast nu är å andra sidan inte Senderos med, så det är kanske lungt. Den stora frågan rör vänsterbackspositionen om Gibbs inte kan spela. Jag antar att Song får spela mittback och Silvestre ytterback om så blir fallet, men det skulle innebära en ny backlinje för fjärde matchen i rad. Inte ultimat.

Arsenal och Chelsea har en lång historia i FA-cupen, särskilt på senare år. I början av 2000-talet möttes lagen i princip varje säsong i cupen, och Arsenal stod i regel som segrare. Jag minns särskilt en omspelsmatch på Stamford Bridge där Terry gjorde självmål och, naturligtvis, finalen 2002. Då när Ray och Freddie gjorde sina mål och firades av av tiotusentals Arsenalfans med röda slingor i frisyrerna. 

Låt oss hoppas på ännu en klassisk FA-cupmatch mellan Arsenal och Chelsea. We're the famous Arsenal and we're going to Wembley!