Tack och hej Jens

Jag blev förvånad då Wenger valde att starta med Jens Lehmann på bänken i och med det här var sista gången han hade chansen att spela en hemmamatch för Arsenal. Men när han började värma upp i andra halvlek förstod man att han skulle få ett inhopp, med en stående ovation som hyllning som följd. Jag tycker det var en fin gest av Wenger.

Lehmann har, om vi bortser från inledningen på årets säsong, varit en bra målvakt för Arsenal. Minns att vi var unbeatable i ligan under hans första säsong i klubben och hur han räddade Scholes straff i FA-cupfinalen 2005. Fast hans mest minnesvärda tid i klubben var naturligtvis våren 2006 då hans storspel i allra högsta grad bidrog till att Arsenal nådde CL-finalen.

Räddningen på Rauls skott på Highbury och inte minst när han skrämde vettet ur Riquelme nere i Spanien och räddade straffen i semifinalens sista skälvande minut är det jag främst kommer ihåg. Argentinaren går nog fortfarande i terapi för att komma över den händelsen.

Jens, eller ska vi kanske säga Mad Jens, hade sin galna stunder också. Utvisningen i Paris var oturlig, medan den här säsongens tavlor enbart berodde på okoncentration. Man kommer också att minnas hans utskällningar, filmningar och maskningar - men detta var samtidigt en del av hans - i brist på bättre ord - charm.

Jag hade äran att träffa, och få mig en åthutning av, tysken i somras och hans personlighet utanför planen var ungefär lika oberäknelig som på den. Även om hans sympatiska drag trots allt var tydligare i en intervjusituation än vad de är under match.

Jens Lehmann var en värdig arvtagare till Seamans handskar, men nu är det dags att gå vidare. Både för Mad Jens och för Arsenal.