We only got one Song

Suppleant-Holmsten har, inte med en dåres envishet - för en dåre skulle ha gett upp för länge sedan, med urbergets envishet länge berättat för alla som vill höra (och för alla andra också för den delen) om vilken bra spelare Alex Song är. Jag har ömsom skrattat åt detta och ömsom undrat hur den där Patrik Holmsten ens kan vara intresserad av fotboll när han har sett en fotbollsspelare i kameruanen.

Men efter de senaste insatserna av Song är det dags att ge Patrik rätt. Igår var mittfältaren på nytt strålande och dominerade mittfältet som vilken Vieira som helst. Det är uppenbarligen jag som inte kan något om fotboll.

Jag gillar dock när utskällda spelare kommer tillbaka och gör stormatcher. Det oväntade är oftast det roligaste. När Cesc Fabregas gör en stormatch rycker man bara på axlarna och menar att det var väntat, men när Oleg Luzhny plötsligt gör en man-of-the-match-insats i FA-cupfinalen (2003) är det dessto mer uppseendeväckande. Songs insatser under de senaste veckorna faller just inom denna Luzhny-kategori. 

Jag påstår nu inte att Song är den slutgiltiga lösningen på vem som ska städa bakom Fabregas, men han har åtminstone bevisat att han är en värdefull spelare att ha i truppen. Kan Alex bara fortsätta att utvecklas och slipa bort ojämnheterna kan han bli minst lika bra som Gilberto eller Flamini.

Tills dess får han nöja sig med att ha den mest vitsiga sången av alla i dagens trupp.