Våra "vänner" i Storklubben

Jag har medvetet valt att inte skriva överdrivet mycket om den riktiga Storklubben i norra London (som fansen brukar säga), eftersom att om jag skulle skriva om Sp*rs varje gång klubben förlorar hade jag enbart fått skriva om N17-laget. Men efter deras sämsta inledning på 34 år eller vad det var går det ju inte att undvika och småle lite. Att vara supporter är att vara skadeglad - så är det bara.

Läste igår på den nystartade bloggen Europe Calling på Bladet hur ärke-spuden Niva satt och drömde sig tillbaka till förra årets Ligacup och deras 5-1-seger. Den har uppenbarligen fått episka proportioner i hans värld, som den största segern något klubblag har tagit någon gång i hela världshistorien. Jag kunde inte undgå att störa mig på det inlägget.

Därför myser jag när jag tänker på att Niva satt och led på Shite Hart Lane tillsammans med drygt 30 000 andra förtappade själar i går kväll när Villa tämligen enkelt slog Sp*rs. Det enda som hördes vid slutsignalen var spridda burop och det tragiska ljudet av drömmar som krossades. Igen.

Gillar ni att läsa vad en bitter Sp*rssupporter kände efter matchen igår rekommenderar jag denna länk (om ni inte redan har hunnit gotta er i den).

Jag gillar särskilt avslutningen:
"Jag vet inget som är så deprimerande som den där långa, mörka kebabdoftande 25-minuterspromenaden mellan White Hart Lane och Seven Sisters t-banestation en kväll som denna."

Classic.