The final va-va-voom

För en vecka sedan gjorde Thierry Henry sin sista Arsenalmatch. Jag skriver sista, för det känns osannolikt att han skulle göra comeback en gång till. Det hade jag i och för sig sagt för ett år sedan också om någon hade frågat om jag trodde på att Wenger skulle ta tillbaka honom, men nu tror jag att sagan är över. I alla fall på planen – för det är troligt att han kommer att vara en del av klubben i någon form i framtiden.

Jag upplevde att Henry blev något bortglömd där i sviterna av fiaskot på San Siro, och de få hyllningarna han fick var halvhjärtade. Nu har han visserligen fått hyllningar som få, men jag vill ändå dra mitt strå till stacken med några personliga minnesbilder av fransmannen.

Precis som alla andra har jag levt om i samband med hans mål. När han gjorde den fantastiska löpningen och den nästan ännu mer fantastiska målgestsprinten mot Spurs satt jag på knä framför tv:n hemma hos föräldrarna i Lambohov och jublade. När han gjorde 1-0 på Bernabeu studsade jag omkring som Mini-Hopp i Bamse i mitt första studentkyffe i Uppsala. 2-0-målet mot Juventus firade jag så att jag tappade rösten någonstans på North Bank och när han kysste gräsmattan där efter det allra sista målet på Highbury stod jag i vit ”I was there”-t-shirt på West Stand och bara njöt med gåshud över hela kroppen. Det finns många fler sådana minnen.

För mig är Thierry Henry tillsammans med Dennis Bergkamp och Tony Adams Arsenals största spelare genom tiderna. Jag tänker inte utse honom till den bäste, för det vore att förminska alla de stora spelare genom historien som har gjort Arsenal Football Club till vad den är. Spelare som jag aldrig har sett själv eller har någon relation till. Men av de jag har sett är han giganten.

Första gången jag träffade honom var en höstdag några månader efter att han hade signat för klubben. Det var efter en träning, och i efterhand har jag insett att det måste ha varit under den period då Martin Keown fullständigt körde skiten ur Henry varje träning för att han skulle acklimatisera sig till Premier Leagues tuffa spel. När jag försökte ta hans autograf såg han så sliten ut att han knappt orkade hålla i mitt block, och på bilden jag har med honom därifrån (det var papperskopior som gällde på den tiden) tittar han i kors av trötthet.

Jag har aldrig haft förmånen att snacka med honom någon längre tid, utan de gånger jag har träffat honom har det mest varit en snabb hälsning och kanske ett handslag. Så här i ett antal år senare kan jag också skratta åt hur Henry och Robert Pires fullkomligt stirrade ut mig och Lander när vi gled in på spelarhotellet under träningslägret i Österrike för att sätta oss i baren. De blängde nästan ännu mer från sin soffgrupp när hotellpersonalen vänligt bad oss att gå därifrån.

Dessa minnen, tillsammans med de jag delar med tiotusentals andra gooners runt om i världen, gör målkungen speciell. Utan honom hade inte Arsenal nått samma framgångar där efter millennieskiftet, och utan honom hade vi inte kunnat spela samma fina fotboll.

Att han dessutom numera kallar sig supporter gör saker och ting inte sämre. Vissa kanske tror att han gör det för att samla billiga poäng, men så är det givetvis inte. Anfallaren brinner för Arsenal – firandet efter Leedsmålet är bevis nog, och det gör honom till en av oss på läktaren och framför tv:n. När han dessutom avgjorde sin sista ligamatch för klubben fick hans Arsenalkarriär ett mer värdig slut än det han fick 2007, då han gick skadad den sista tiden.

Thierry Henry har fått hyllningar som få – men jag tycker att han var värd den här också.