Support your local team

”Vi fotbollsälskare” brukade Tomas Nordahl tjata om till leda på den tiden någon ville betala för att han skulle få tycka till om något. Jag brukade störa mig på begreppet av någon anledning – jag tyckte säkert att det lät töntigt – men jag börjar alltmer inse att fotbollsälskare är just det jag är.

Gårdagen gick helt i fotbollens tecken för mig – trots att Arsenal inte spelade. Jag har besökt föräldrarna i Linköping, och kunde då passa på att gå på Lambohovsvallen, min första hemmaplan som aktiv fotbollsspelare. Min moderklubb IK Östria/Lambohov, som jag för tio år sedan var med och spelade upp i division IV, huserar numera i trean och är ett av Linköpings bästa lag. I mycket blygsam konkurrens ska sägas, för fotbollen på herrsidan i Linköping har alltid varit en skamfläck.

Matchen som sådan var inte mycket att skriva hem om. Östria drog på sig säsongens första förlust, men de nästan 200 i publiken hade nog en trevlig stund ändå i solskenet.

Efter matchen gick jag hem och såg andra halvlek av miljardmatchen mellan West Ham och Blackpool. En vinst i kvalet till Premier League sägs ju vara värd något i den stilen och känsloyttringarna på läktaren efter West Hams segermål i slutet av andra halvlek var fantastiska att se.

På kvällen var det så dags för en av fotbollsårets höjdpunkter. CL-finalen mellan Bayern och Chelsea bjöd på så mycket drama som en final ska göra – även om det blev fel segrare. Visst vill jag att Tottenham ska drabbas av så mycket motgångar som möjligt, men inte om det innebär att Chelsea får lyfta Champions League-trofén. Jag trodde inte att jag skulle bry mig särskilt mycket om Chelsea vann, men när de väl stod där med sina guldmedaljer måste jag medge att det sved.

De tre matcherna jag såg igår hade inte mycket gemensamt bortsett från att det var elva spelare i lagen och att det var en boll i fokus. Jag uppskattade dock alla matcherna på olika sätt. Att se fotboll live är kul vilken nivå det än är på, framförallt för att det blir en social grej. Många gånger kan det till och med vara roligare att se matcher på lägre nivå. Jag hade till exempel roligare på Sirius-Väsby United för ett par veckor sedan än vad jag hade på Emirates när Arsenal mötte Chelsea nyligen, men det berodde kanske mer på Siriussupportrarna Västra Sidans sköna ramsor än själva spelet.

Samtidigt är det de stora matcherna som skapar mest glädje eller besvikelse. Det går liksom inte att gå omkring och vara besviken på en förlust i division III. Vissa Arsenalförluster, som Paris 2006, kan jag fortfarande gräma mig över, på samma sätt som jag fortfarande kan glädjas över triumfer som FA-cupfinalen 2002.

Det bästa med att titta på fotboll utan att Arsenal är inblandat är att jag kan se matcherna avslappnat, utan att hela tiden sitta och måla upp olika undergångsscenarior. Jag är i grunden en positiv person, men när Arsenal spelar matcher förvandlas jag till åsnan Ior i Nalle Puh. Då ser jag inte ens glaset som halvtomt – då är det istället trasigt. Igår kunde jag följa med i dramatiken och bara njuta av underhållningen.

I morgon är det dags igen. Sirius-IK Frej i division I norra på Studenternas kl 19.00. Är man fotbollsälskare så är man.