Klubben är alltid störst

I söndags stod jag på läktaren på RheinEnergie Stadion i Köln och hörde buandet mot Robin van Persie när han närmade sig bortasektionen. Buropen var halvhjärtade, men ändå tydliga.

Det är dock ingenting hur det kommer att låta under den sista helgen i april nästa år när Arsenal tar emot Manchester United på Emirates. Fast det är vi ju ganska vana vid numera, att bua ut någon gammal Arsenalspelare som har lämnat klubben för en konkurrent.

Allting runt den här övergången är märkligt. Jag förstår inte hur van Persie resonerar när han nu har valt att rasera sin status i The Gunners, för kanske ett eller två år i United som toppspelare. Mer än så har han knappast kvar på den allra högsta nivån. Det är knappast pengarna det handlar om, utan han gör det rimligtvis för att öka sina chanser att vinna ligan. Dock utan att öka dem mycket, för Manchester City är i mina ögon storfavorit till att försvara ligaguldet den här säsongen.

Han gör det till priset av att aldrig mer kunna återvända till Arsenal utan att bli behandlad som Ashley Cole eller Samir Nasri. Jag är oerhört subjektiv här visserligen, men jag kan inte förstå hur han tänker.

Det märkligaste i affären är dock inte van Persies val. Bra mycket konstigare är Alex Fergusons beslut att punga upp drygt £20 miljoner för en spelare med en skadehistorik som skulle få Dr Frankenstein att ge upp hoppet, och som dessutom med stor sannolikhet har nått sin topp som spelare. United-managern har visserligen en historia av att värva anfallare i 30-årsåldern eller högre, som exempelvis Henke Larsson eller Michael Owen, men i de fallen har spelarna inte kostat hans klubb något i övergångssumma.

Jag begriper inte hur han är beredd att göra en sådan chansning. För inte kan det handla om att ge Arsene Wenger en näsknäpp?

Det kanske låter bittert, men det är bara att hoppas att van Persies skador börjar dyka upp igen. Han kommer att utsätta sig för en risk i och med den här flytten då han knappast har en fokuserad försäsong bakom sig samt av allt att döma kommer att få träna på ett något annorlunda sätt under Ferguson jämfört med Wenger. Dessutom kommer han till ett läkarteam som inte kan hans fysiologi utan och innan.

Mest av allt är det bara tråkigt att klubben vi älskar återigen tappar den största profilen. De senaste två somrarna har varit rent bedrövliga ur den aspekten. Den här gången inbillade jag mig i min enfald på förhand att Robin van Persie var annorlunda.

Jag hade fel.

Men jag har ingen lust att dröja vid det. Hellre surfar jag vidare på den optimism som Santi Cazorla-värvningen virvlade upp bland Arsenalfansen, och som han spelade i sin debut finns det all anledning att fortsätta vara försiktigt positiv.

Spelare kommer och går. Vi är Arsenal, och klubben är alltid störst. Det är viktigt att tänka på en kväll som denna.