What a difference a year makes

För ett år sedan nådde Arsenal ett lågvattenmärke av det slag vi aldrig har upplevt under Arsene Wengers tid som manager för klubben. The Gunners åkte till Ewood Park och visade upp ett försvarsspel som såg ut att vara organiserat av Harry och Lloyd i Dum och dummare. Blackburn gjorde fyra mål och vann matchen, och detta i kölvattnet av 8-2-förlusten i Manchester och den sämsta inledningen Arsenal hade gjort på årtionden. För en gångs skull kändes tidningarnas krisstämpel högst relevant.

Ett år senare är känslan en helt annan. På de fyra första omgångarna har Arsenal gjort åtta mål och släppt in ett – att jämföra med förra årets 3-10 i målskillnad efter de inledande fyra matcherna. Att kombinera orden ”Arsenal” och ”kris” i en rubrik är inte direkt relevant i år med andra ord.

Det är tydligt att det finns ett helt annat lugn i Arsenal Football Club i år jämfört med förra sensommaren. Då hade Cesc Fabregas och Samir Nasri precis lämnat klubben och Wenger var mer ifrågasatt än någonsin tidigare. Den stora skillnaden i år är att klubben har agerat snarare än reagerat.

Förra året verkade det som att Wenger och Ivan Gazidis trodde att de skulle kunna behålla Cesc och Nasri och blev tagna på sängen när det inte blev så. Då var de tvungna att på kort tid värva ett antal spelare, vilket gjorde att inledningen av säsongen blev minst sagt svajig på planen. I år tror jag att de hela tiden har räknat med att sälja Robin van Persie och därför agerade man på transfermarknaden redan innan holländaren såldes – med resultatet att spelet på plan inte har påverkats negativt inledningsvis.

Jag har varit imponerad av Arsenals spel i de här första fyra matcherna. Försvarsmässigt talar ettan i kolumnen för insläppta mål sitt tydliga språk, och offensivt tycker jag att det har sett bättre och bättre ut för varje match. Lukas Podolski och Santi Cazorla är så pass kompetenta fotbollsspelare att de av allt att döma inte behöver det där berömda halvåret på sig att acklimatisera sig till spel i England. Kan deras samarbete tillsammans med de andra offensiva spelarna utvecklas ytterligare kommer Arsenal vara med och utmana i toppen den här säsongen.

Det har talats om Bould-effekten i Arsenalförsvaret, och det är tydligt att något har hänt. Jag tror dock att utvärderingen av försvarsspelet får vänta ytterligare en tid för en mer rättvis bedömning. Samtidigt är det betryggande att Wenger och Bould bygger sitt lag på ett starkt försvar, för är det något vi har saknat de senaste åren så är det framförallt trygghet i defensiven. Vi ska dock inte glömma att vi har mött två lag som inte ville anfalla och en nykomling, så Boulds försvarsbygge kommer att ställas på svårare prov under den kommande månaden. Manchester City väntar på söndag och senare i september kommer Chelseas så oerhört sympatiska gossar till Emirates.

Känslan i år är som sagt diametralt motsatt jämfört med ett år sedan. Då var jag på väg att kasta ut tv:n genom fönstret efter att Koscielny hade snubblat in 4-2 till Blackburn i eget mål. Det hade jag, kan jag ärligt säga, inga planer på att göra efter gårdagens självmål.