Shall we make a DVD?

Ser man på. En slutsignal blåstes och jag behövde inte börja fundera vems avgång jag skulle kräva den här gången. Idag fick Arsenalspelarna bekänna färg, och som de gjorde det. Ikväll är hela norra London rött. 

Matchen följde annars just den dramaturgi ett North London Derby ska ha. Vi ska ju inleda darrigt, och gärna ligga under innan en händelse som blir en väckarklocka får spelarna att vakna och gör några snabba mål i rätt bur. Därefter kommer en period där det känns som att matchen skulle kunna sluta i fullständigt förnedring för Spurs innan laget släpps in i matchen igen. Slutligen ska Arsenal avgöra på slutet. 

Jag vet inte hur många gånger jag har suttit och suckat i inledningen av ett NLD, för att sedan med ett konstant leende på läpparna vinka hejdå till Sp*rsfansen när de med tomma blickar lommar ut efter ännu en förlust.    

Tanken med den här dramaturgin, om det nu finns en tanke, är antagligen att man aldrig ska kunna slappna av riktigt. Inte ens när Arsenal leder med 4-1 och spelar elva man mot tio. Jag tog aldrig ut segern - inte förrän Theo mycket välförtjänt gjorde 5-2 - för vi har fått uppleva alldeles för mycket i den här typen av matcher för att man ska tillåta pulsen gå ner bara för att man har en tvåmålsledning. 

Väckarklockan i den här matchen borde ha varit Adebayors 1-0-mål, men det var tydligt att det inte räckte då Lennon var någon decimeter från att sätta tvåan ett par minuter senare. Det som väckte Arsenalspelarna och som också blev vändpunkten i första halvlek var givetvis Adabayors vansinniga tackling på Cazorla med det givna röda kortet som följd. Efter det lämnade Spursspelarna snällt ifrån sig dirigentpinnen och hemmalaget, med Cazorla och Walcott i spetsen, fick fritt bestämma över resten av matchen.

Förhoppningsvis är den här segern något som, precis som i våras, blir ett avstamp mot bättre tider. Arsenal har varit svagt under den senaste månaden och detta är en så pass tung skalp att det måste sprida positiva vibbar i hela truppen. Hoppas vi kan rada upp ett antal trepoängare nu, så att den där arbetsron som så väl behövs kan infinna sig.

Slutligen vill jag hylla Bacary Sagna för hans nästan totala ignorerande av Adabayor i spelargången inför matchen. Togolesen försökte krama honom och försökte få till ett gemensamt garv, men vår högerbackshjälte gav knappt sin förre lagkamrat en blick. För en supporter är det ögongodis nästan i klass med ett snyggt mål. Se och lär Andre Santos.