Man börjar komma igen

I morse kändes det fortfarande som om jag hade fått besök av Anton Chigurh - Javier Bardems karaktär i No country for old men - och fått en kyss av hans bultpistol. Det var helt bedövat i huvudet, och avslutningen av matchen hade fortfarande inte skjunkit in. 

Undan för undan har jag dock kunnat ta till mig de frustrerande scenerna på Emiraten. När jag väl nådde Uppsala där det regnade i sidled kändes gårdagen plötsligt avlägsen. Bedövningen från bultpistolchocken som Lennons mål innebar har släppt.

Det är först nu vi kan börja analysera matchen. Klart är att Arsenalspelarna fortfarande är för naiva för att nå den högsta ligapositionen under den här säsongen. Visst kan vi rent teoretiskt vinna ligaguld, men i ärlighetens namn var det har knappast den sista genomklappningen vi kommer att få se den här säsongen. Detta eftersom att spelarna uppenbarligen inte - trots deras ständiga kommentarer om motsatsen - förmår lära sig av tidigare misstag.

Man kan prata om vad man lärde sig i Birmingham till förbannelse. Det är dock inte värt en blaskig Holsten om man upprepar misstagen gång efter annan.

Nu kommer det säkert pratas om att det blir en reaktion till nästa match, för vilken gång i ordningen den här säsongen vet jag inte. Jag blir inte klok på att spelarna förlorar matcher (ja, igår förlorade vi med 4-4) på grund av inställningen ungefär en gång i månaden. Det får bli slut på snacket om vad de har lärt sig av förlusterna nu. Istället måste de visa på planen att de har lärt sig. Frågan är dock hur Wenger ska få in det i lagets kollektiva hjärna.